René Girards sammanfattande tes är enkel men obehaglig: människor strider inte i första hand för att de är olika, utan för att de är lika. Vi begär samma saker, speglar varandra, och i denna spegling uppstår rivalitet.

Konflikten är inte ett misslyckande i systemet; den är dess motor. Det är en tanke som förtjänar att läsas långsamt, för den kastar ett avslöjande ljus över vår politiska samtid.

Ta den svenska riksdagen. Under våren har vi sett hur kvittningssystemet, denna till synes tekniska konstruktion för att upprätthålla balans vid frånvaro, förvandlats till ett politiskt slagfält. Misstro, taktiserande och öppna konflikter har ersatt det som tidigare vilade på en tyst, gentlemannamässig överenskommelse. Resultatet är inte bara parlamentarisk friktion, utan ett system i affekt.

Det är frestande att beskriva det som att tonläget har höjts eller att polariseringen ökat. Men med Girard i bakhuvudet framträder en annan bild: Problemet är inte att partierna är för olika. Problemet är att de har blivit för lika.

I dag jagar de flesta partier samma rörliga mittenväljare, de använder identiska kommunikationsstrategier och rör sig inom samma smala korridor av mediala sanningar. När de ideologiska avstånden blir svåra att identifiera, återstår bara den rena rivaliteten. När man inte längre kan skilja sig åt genom visioner, tvingas man skilja sig åt genom aggression. Då räcker det med ett tekniskt kvittningssystem för att utlösa ställningskrig.

Girard visar hur sådana konflikter tenderar att eskalera. När ingen längre erkänner någon gemensam spelregel, söker systemet efter en ventil. Historiskt har det ofta slutat i syndabockstänkande, ett behov av att peka ut en enskild aktör som skyldig till hela det kollektiva kaoset.

Frågan är om vi ser konturerna av detta i dag. När tilliten faller handlar debatten inte längre om sakpolitik, utan om vem som bär skulden för haveriet. Alla pekar på alla i jakt på en syndabock. Det är här en obekväm tanke infinner sig: kanske förlorades något fundamentalt när vi avskaffade tvåkammarriksdagen 1971. Inte som en nostalgisk längtan till förr, utan som en insikt om behovet av institutionell fördröjning.

Tvåkammarsystemet fungerade som en politisk stötdämpare. Det skapade en andra prövning och en annan rytm som bröt den direkta, hetsiga speglingen. Det gav politiken en struktur som kunde dämpa den mänskliga rivaliteten genom ren och skär tröghet.

I dag har vi i stället ett enkammarsystem där konflikterna spelas ut i realtid – en omedelbar mimetisk rundgång där varje reaktion möts av en motreaktion inom sekunder, helt utan filter eller buffert. När tempot skruvas upp blir varje votering existentiell. Då räcker det med ett par oberäkneliga politiska vildar för att hela statsskicket ska börja skaka.

Detta är inte hållbart. Svensk politik behöver inte fler utspel eller vassare debattörer. Den behöver en uppryckning av det institutionella ramverket. Partierna måste återupprätta tilliten till gemensamma spelregler, inte för att vara snälla, utan för att systemet annars riskerar att bryta samman under trycket av sin egen likriktning.

Girard lär oss att konflikter inte försvinner av sig själva. De måste kanaliseras, begränsas och ritualiseras. Politikens främsta uppgift är inte att lösa alla motsättningar, utan att göra dem uthärdliga. Utan dessa spärrar slutar vi se politiska alternativ; vi ser bara vår egen rivalitet stirra tillbaka på oss i spegeln.

Vi har varken tvåkammarriksdag eller tvåpartisystem. Då återstår att politiska företrädare måste klara att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Är det möjligt i valrörelsen detta år, mitt i en algoritmisk samtid? Svaret avgör om vi kan bygga de stötdämpare vi så väl behöver, eller om vi tvingas se systemet studsa av vägen.