Medieombudsmannen har fällt ett talande klander: “Dagen klandras för allvarliga anklagelser utan tillräcklig möjlighet till bemötande.” Den borde läsas som en varningsklocka för varje redaktion som fortfarande tror att journalistik i första hand handlar om att pröva verkligheten, inte att bekräfta en förutbestämd tes.

Det konkreta caset gäller en församling i Göteborg och dess pastor, som av Dagen hamnat i ett ljus där anklagelserna fått större utrymme än bemötandet. Då uppstår den centrala frågan: handlar publiceringen om att granska sakförhållanden, eller om att driva en redan bestämd berättelse vidare?

För det är just det som är problemet i mycket av dagens medievärld: tesdriven journalistik. Inte att journalister har åsikter, det har människor. Problemet uppstår när åsikten blir kompass, och när den kompassens nål alltid pekar mot samma moraliska slutsats oavsett vad fakta faktiskt säger. Då blir nyhetsplatsen inte en plats för prövning, utan för positionering.

Medieombudsmannens beslut är därför talande. Vid allvarliga anklagelser måste den anklagade få en rimlig chans att bemöta uppgifterna; det är en grundregel i det medieetiska systemet. När det inte sker, är det inte bara en teknisk miss. Det är ett uttryck för en kultur där berättelsen redan är skriven innan de berörda ens fått öppna munnen.

Jag har sett den kulturen på nära håll. Det har också drabbat mig själv. Inte i form av en saklig granskning som söker klarhet, utan som en slags förutbestämd moralisk teater där rollerna redan är utdelade. Man känner igen mekaniken: vinklingen, antydningarna, den selektiva kontexten, den snabba viljan att få berättelsen att passa in i en redan etablerad mall. Då blir resultatet mer tyckonomi än journalistik. ”Views” styr ”news”.

Det är en farlig utveckling, inte minst när den letar sig in också på nyhetsplats. Där borde kraven vara som högst. Där borde kontroll, proportion och bemötande vara självklara. I stället ser vi allt oftare att det som belönas är det som väcker reaktioner, inte det som ger förståelse. Och i den ekonomin är det lättare att bli rätt i stämning än rätt i sak.

För kristen press är detta särskilt allvarligt. En tidning som vill tala om sanning, ansvar och människovärde kan inte samtidigt låta tesen styra rapporteringen så att människor reduceras till funktioner i en berättelse. Om en tidning förkunnar att sanningen befriar, måste den också tåla att sanningen ibland är mindre användbar än den egna dramaturgin.

Det är därför Medieombudsmannens utslag mot Dagen är mer än ett enskilt ärende. Det är en påminnelse om att journalistikens heder står och faller med beredskapen att låta den utpekade komma till tals. När den viljan saknas, upphör nyhetsarbetet att vara ett sökande efter verkligheten och blir i stället ett sätt att befästa en redan vald tes.

Tyvärr illustrerar Dagens chefredaktörs svar till Medieombudsmannen detta alltför väl, undvikande och otillräckligt, i reflektionen över bristen på bemötande. Och kanske är det just där den stora prövningen ligger för dagens mediehus: att välja mellan att få rätt snabbt, eller att göra rätt ordentligt.