Allt jag tänkte när Staffan Hildebrand avslöjades som sexförövare var – äntligen. Men varför tog det så lång tid? Och varför låter medierna en nära vän som före detta utrikesminister Jan Eliasson få komma undan med att spela chockerad?

Till och med jag, på ljusårs avstånd från Hildebrands värld, visste redan på 80-talet att han förgripit sig på unga pojkar. Så många fler på höga poster måste ha vetat så mycket mer. Jag undrar därför – var är den stora debatten och de obligatoriska dreven?

Musikern Sören ”Sulo” Karlsson och researchen Deanne Rauscher har i ”G som i gärningsman” genom intervjuer, med både vuxna och de som var unga då, dragit fram sanningen i ljuset. Deras bok bekräftar också outtalat mina misstankar att Hildebrands främsta drivkraft som filmskapare var att få grooma så många unga pojkar som möjligt.

För det framkommer att som yrkesman var Hildebrand slappt usel vad gäller både hantverk och organisation. Men alldeles lysande när det gällde att ständigt snacka fram mer pengar trots alla misslyckade eller havererade projekt. Arbetarrörelsen, näringslivet och till och med kommuner har därmed finansierat hans livsstil som förövare.

Läs även: Rinkebypedofilen Jörgen Strandberg våldtog barn: Lockade med presenter

Hildebrands stora succé, filmen ”G- som i gemenskap”, betraktades även av ungdomar likt mig själv som en pinsam kalkonrulle. Och har i dag kultstatus för sin taffligt låga kvalité. Den stora uppskattande publiken då bestod av unga tjejer som precis som Hildebrand föll för de gulliga killarna.

Personer som vill ha sex med barn, under- eller minderåriga dras till förskolor eller ungdomsverksamheter. Hildebrand däremot hade privilegiet att som filmare få potentiella offer att frivilligt flockas runt honom, med löften om jobb, resor och stjärnroller. De inte sällan trasiga ungdomarna sov över i hans lägenhet, drack och drogade öppet, och några blev kvar i åratal. På 80-talet lärde jag känna en av de många pojkar Hildbrand tafsat på. En då 14-årig kille som länge efteråt led av sexuellt trauma och självmordstankar.

Och efter alla år blir Hildebrand äntligen pressad och erkänner till slut för Karlsson-Raucher två fall av övergreppsrelationer, förutom det vidriga förfarandet med den pojke han tog till Sverige under förespeglad adoption men sedan lämnade kvar i Thailand.

Läs även: KD vill se tuffare tag mot pedofiler

Hildebrand berättar också att ungdomsvännen Carl Bildt visste om hans sexuella böjelser. Och att han levde med unga pojkar måste varit helt uppenbart för exempelvis umgänget av toppsossar och den journalistkår som genom åren antydde för allmänheten vad som egentligen var en helt öppen livsstil.

De hisnande konspirationer som i dag sprids på nätet om maktelitens världsomspännande satanistiska pedofilnätverk var på 80–90-talet en radikalfeministisk ideologisk sanning om patriarkatet. I dag har föreställningen skruvats upp med antisemitiska troper och tillhör främst den yttersta högerns maktkritik. Och grogrunden utgörs säkerligen inte bara av att män med makt som Hildebrand kan lova mer med större möjligheter att locka till sig fler offer. Förövarna erbjuds också en speciell tystnad, acceptans och beskydd av sin omgivning.

Boken tar exempelvis även upp den socialdemokratiska toppdiplomaten Sverker Åströms söndagsbjudningar där mäktiga män kunde träffa unga pojkar. En skändlighet som antagligen bevarades som en välkänd hemlighet då ett offentligt avslöjande skulle smitta av sig och dra ner hela nätverk av makthavare i smutsen.

Ett ord som märkbart frekvent förekommer i boken är ”konstigt”. Alla kring Hildebrand reagerade, allt var konstigt, men ingen agerade. Det konstiga i dag är tystnaden trots avslöjandet. Medieintresset borde vara större kring kunskap och förnekelse; hur många fler än Jan Eliasson och Carl Bildt teg trots att de mycket väl visste.

Under metoo blev män hånfullt avspisade på sociala medier som försökte föra på tal att övergrepp skett även mot dem. Alla verkade överens om att tiden för kvinnors röster att höras var kommen; kampanjen skulle enbart handla om dem som offer.

Läs även: Våldtog små barn – döms till fängelse och skadestånd

I samband med Hildebrand belyste dock en kulturskribent skuldfrågan med förhållandet mellan Rolling Stones före detta basist Bill Wyman och hans exfru Mandy Smith som exempel, då relationen inleddes när hon bara var 14 år.

Men kan inte debatten nu äntligen få handla enbart om just det kön som tidigare endast setts som förövare. Tiden är minst sagt övermogen för pojkarnas och männens #metoo.