Nu våras det för kändisuppror igen. Jag tänker nu närmast på Gaza och Pernilla Wahlgren. Två namn som kanske aldrig tidigare har mött varandra, och är svåra att få ihop i vardagligt tal.

Men det upprop 150 svenska kändisar, artister, programledare och kulturprofiler skrev under var väl så lagom oförargligt med det skenbart opolitiska kravet på fred, att till och med halva familjen Wahlgren manades att ta ställning.

För vem liksom gillar inte det bra och ogillar det dåliga, särskilt om det uttrycks uppfordrande och myndigt.

Det lite märkliga som grumlar till det allmänhumanitära budskapet var att de 150 kändisarna “ den senaste veckan (...)bevittnat ett fruktansvärt våld som fort eskalerat och lett till en humanitär katastrof som fortfarande pågå”.

Har de kända kändisarna missat Hamas slakt?

Uppropet där de fördömde våldet oavsett sida och krävde att civilbefolkningen ska skyddas började spridas på Instagram den 20 oktober. Det kanske betyder att kändisarna av någon anledning inte har ”bevittnat” Hamas slakt på israelisk mark den 7 oktober.

Makthavare uppmanades att omedelbart stoppa våldet, förstås både i Israel och Palestina. Den enda skyldiga part som indirekt pekades ut var dock Israel. Fast vad vet jag, kändisarna kanske hade även Egypten i tankarna när de fördömde blockaden mot Gaza.

Hollywoodstjärnor som Susan Sarandon, John Cusack och Mark Ruffalo tillhör de många inom underhållnings- och kulturbranschen i USA och Storbritannien som också krävde att blockaden upphävs samt slut på bombningar av civila i Gaza med eldupphör och fred.

De fördömde också båda sidors våld. Men dessa öppna brev publicerades inte heller efter Hamas massakrer utan först när Israel i försvar slog tillbaka.

De här amerikanska superkändisarna är ju pro-Palestinaaktivister, så man behöver knappast grubbla över varför ord som exempelvis terroristorganisationen Hamas, islamism och det judiska folket saknades.

Dagliga raketer mot Israel

Det är ju inte direkt någon hemlighet att en viss civilbefolkning faktiskt anses vara legitima mål för daglig raketbeskjutning. Så man kan väl dra slutsatsen att filmstjärnorna välkomnar den ena sidans krigföring eftersom freden de efterfrågar bara kan uppnås om staten Israel utplånats.

De sysslar alltså helt uppenbart med politisk aktivism maskerad som humanitärt engagemang.

Och det är högst medvetet och strategiskt när det gäller exempelvis Susan Sarandon, men hur tänkte Pernilla Wahlgren?

Man kan lätt se framför sig hur vissa kändisar liksom politiker och den mer vanliga skaran av slagordshojtande aktivister den 7 oktober blev väldigt störda och irriterade av det svårsmälta faktumet att judar och invånare i Israeler också måste ses som offer.

Muslimer världen över firade Hamas slakt av judar

Medan andra öppet visade världen att de inte led av sådana problem. Tvärtom.
Muslimer världen över firade att palestinier från Gaza, både Hamas och civila, lyckades med bedriften att tortera, våldta, slakta och sätta eld på människor.

Det är ju inte riktigt klokt. Vi har alltså tvingats acceptera att antisemitismen är en oundviklig del av vårt samhälle. För tillåt mig tvivla på att mer information och ökad kunskap i skolan kan rå på djupt rotade religiösa och kulturella föreställningar, som dessutom ligger till grund för en vitt spridd politisk världsbild.

Jag för min del har svårt att tugga i mig samhällets tillåtande tolerans mot de enskilda individer som i grupp jätteglada firade människoslakten på gator och torg.

Och tyvärr, jag tror att bemötandet mot festprissarna skulle blivit betydligt tuffare om offren hade varit några andra än judar i Israel.

Västvärldens intellektuella, progressiva och dess vänsterrörelser har valt sida. De ser också judarna som de enda förövarna i en konflikt som är så stor och avgörande även för deras identitet och självuppfattning.

Hur mycket än Hamas fördöms så genomströmmas samhällets politiska föreställningsvärld av flimrande bilder på ett enat palestinskt folk som mot förtryck kämpar för befrielse. Och det gör att alla illdåd till slut på något vis ändå kommer ut som legitima, i namn av rätten för det palestinska folket att försvara sig och rätten till landet From the river to the sea.

De här suddiga tankefigurerna har nog bland annat uppstått ur vänsterns traditionella misstag. Fräckt har man klumpat ihop en massa människor utanför Västvärlden till en enhet som man smält samman med deras förtryckande ledare.

Det ”palestinska folket”

Så har exempelvis en stor socialt ekonomiskt diversifierad grupp blivit politiskt döpta till det “palestinska folket” och kollektivanslutits till den stora starka solidariteten.

Och en hel värld verkar ha blivit bortkollrad av den här illusionen med särskilt virrig emfas när det gäller just Israel–Palestina-konflikten. För den här djupt kända humaniteten och solidariteten för lidande befolkningar är som bekant högst politiskt selektiv.

Jag såg exempelvis inga upprop eller bestörta kändisaktivister som på sociala medier krävde att bombningarna av Mosuls invånare måste upphöra. USA bombade sönder staden och IS:s kalifat med irakisk milis och kurdiska Peshmerga som marktrupper till priset av civilbefolkningens ofattbara lidande.

Tyst från familjen Wahlgren

Men varken familjen Wahlgren, Alexandra Pascalidou eller någon stjärnparad från Hollywood krävde omedelbart stopp på våldet, eldupphör och fred.

Jag tror de allra flesta av oss är överens om att stoppa bombningarna hade varit en lika kass strategi för att bekämpa IS som peace in our time hade varit när det gällde att hålla Hitler och Nazityskland på mattan.

Jag är naturligtvis emot att civila lider och dör i krig. Bilderna från Gaza berör även mig.
Jag konstaterar bara att lärdomen från Mosul och Tredje riket inte drabbar den islamistiska makt som utfört den värsta pogromen sedan Förintelsen och som dagligen terroriserar civila både i Israel och på Gaza.

Enligt omvärlden får inte Israel försvara sin existens med full kraft mot en terrorregim som vill utplåna landet från kartan. Men har kritikerna några egna bra idéer på lager om hur man stoppar Hamas, Hizbollah och Iran?

Hamas och IS

Jag förmodar att ökad information och mer kunskap inte biter i de här fallen. Och vad är egentligen skillnaden mellan IS och Hamas. Förutom att de sistnämnda kom till makten via ett demokratiskt val och att de misslyckats med att fullt ut införa sharialagar.

Jag fattar att många svenska kändisar fick humanitär feeling och hängde på ett upprop som inte ens nämnde terroristorganisationen Hamas dåd. Mer oförklarligt rent förnuftsmässig var att en massa vänsterpersoner av eget driv tog sig till Sergels torg för att ropa slagord tillsammans med Hamasfans, pogromkramare och islamister.

Hur kan aktivister från en välutbildad medelklass med full tillgång till information och kunskap fortfarande leva i förvillelsen att man stöder palestinska befrielserörelser som vill bygga landet och socialismen? Ord som de bräkte fram i sin pinsamt daterade allsång Krossa sionismen.

Ord som även för dem som för länge sedan tappat sin betydelse, men som reducerade till plymer på engagemanget är lika dagsaktuella som farligt befängda.

De självindoktrinerade dårarna tog sig till Sergels torg övertygade om att de krokade arm med ett enhetligt kämpande palestinskt folk som svälter i armod på grund av Israels genocidala ondska.

De verkar tro att alla tillsammans ropade efter demokrati, fred och frihet. Fastän krossa sionismen som praktik aldrig betytt något annat än terror, fasa och förintelse.

Ledarskiktet lever i lyx

I verkligheten stöder de oundvikligt och solidariskt det skrupellösa palestinska ledarskiktet på Västbanken och Gaza. Miljardärer och miljonärer som lever i ofattbar lyx men som efter alla år fortfarande låter FN/UNWRA betala för palestiniernas uppehälle, boende, vård och utbildning.

Världen vräker in utvecklingsstöd trots att biståndsorganisationer som verkar i diktaturer väl knappast kan undgå att korrumperas.

De palestinska ledarna kan välja att lägga ner vapnen och med egna medel bygga upp vänsterns utopia redan i morgondag.

Men det kommer aldrig att ske. Hur mycket det i Sverige än sjungs om att bygga landet.

Hamas ledare fonderar och spenderar istället sina förmögenheter, rustar sin krigsmaskin och ser befolkningen som potentiella martyrer i kampen för att utrota judarna med målet att utropa kalifatet.

Miljardären Abbas

Medan miljardären Abbas och det palestinska styret på Västbanken sitter nöjda med att behålla sin lukrativa maktställning.

Jag misstänker att Abbas därför mer än gärna ger sitt samtycke till den så kallade rasistiska fascistiska ockupationsmaktens närvaro. Om Israel drog sig tillbaka skulle hans regim falla och islamisterna ta makten på nolltid.

Vänstern världen över envisas med att pytsa iväg hela sitt politiska kapital i denna konflikt.

Men varför måste man enligt historisk tradition alltid välja fel sida. Varför inte fundera lite över slagorden och sjungandet.

Låt säga att vänstern får sin önskan uppfylld. De där raketerna man gläds åt i sången Krossa sionismen träffar äntligen sina mål och det så kallade palestinska folket utplånar staten Israel.

Kan någon av västvärldens alla dumhuvuden verkligen tro att landet From the river to the sea då skulle byggas upp till en blomstrande fredlig, demokratisk, socialistisk och sekulär stat med även en judisk befolkning? Nej, ingen kan vara så enormt världsfrånvänt vänstervriden.

Jag kan inte låta bli att uttrycka mig drastiskt men sant. Om man stöder Palestina har man valt pogromen.