Hamas ofattbara terror mot Israel och blodbadet i spåren efter de palestinska mördarnas framfart måste få politiker, även Märta Stenevi, att vakna upp, och sluta göda de palestinska antisemiterna som betar sig feta på bistånd. Nu när EU diskuterar att stoppa miljardflödet, så måste det äntligen vara dags för Tidölaget att en gång för allla stänga av biståndskranen till Gaza och Västbanken.

Jag antar att bakom miljardrullningarna spökar tron på att väst kan konstruera infrastrukturer som ska lägga grunden för demokrati och allmän välfärd i alla världens diktaturer och klansamhällen. Ett helt hopplöst lönlöst projekt.

Jag ska inte dra alla detaljer men det ofantliga slöseriet med skattemedel till Afghanistan borde få alla varningssignaler att tjuta i öronen på makthavarna.

Men politiker och Sida kan antagligen inte ge upp tanken på att trolla fram ett organiskt civilsamhälle och fungerande statsbildningar i Gaza och på Västbanken.

Om jag då påstår att världens samlade stöd till Palestina även där har gjort vissa klaner och dess ledare mer än stormrika så kan man nog inte komma sanningen närmare.

Hur lyckades exempelvis Yassir Arafat skramla ihop hela en miljard dollar på sitt privata konto. Ett faktum som Lesley Stahl på 60 Minutes rapporterade via Jim Price och hans team av amerikanska revisorer. Och inget av denna enorma förmögenhet användes för det palestinska folkets välfärd. Pengarna gick istället till investeringar, bland annat i Coca Cola Company och riskkapitalfonder i USA och Caymanöarna.

För att inte tala om Mahmoud Abbas kopplad till Al Fatah och president för det palestinska styret på Västbanken, som sägs ha en förmögenhet på 100 miljoner dollar och äger ett privat jetplan värt 50 miljoner dollar. Och han representerar väl bara toppen av det palestinska ledarskapets alla miljonärer och miljardärer. I jämförelse med de ekonomiska villkoren för hans undersåtar är förstås beloppen hisnande. Och sedan har vi Hamas ledarskikt som var och en bedömdes vara goda för mellan 2 och 5 miljarder dollar och det var för tio år sedan

Ursäkta, men jag måste fortsätta den helt halsbrytande sifferexercisen.

UD meddelade 2020 att Sverige mellan det året och fram till 2024 ska skänka Palestina 1,6 miljarder för utvecklingsarbete varav Sida fick 1,4 för ändamålet.

Jag vet inte om de 75 miljoner och sedan ytterligare 55 som SIDA 2021 beslöt att via olika organisationer ge Gaza och Västbanken i akut humanitärt stöd ingick i den summan. Men 5 miljoner gick i alla fall till Islamic Relief, som är en del av det Muslimska Brödraskapets nätverk.

Kan man inte lika gärna bränna pengarna offentligt på Sergels torg och låta de palestinska ledarna själva höja sin befolkning ur fattigdom, nöd och armod?

Båda diktaturerna i Gaza och på Västbanken är totalt korrupta, så man undrar i vems fickor stålarna till slut landar förutom då hos Hamas med dess militära upprustning. Svenska skattemedel har därmed bidragit till barbariet på israelisk mark.

Varför den socialdemokratiska regeringen med Margot Wallsröm i spetsen erkände Palestina som stat måste bero på en salig blandning av okunnighet och inkompetens men främst av allt: en politisk nedärvd förblindad solidaritet. Sossarna envisas ju med att fortfarande ge antisemiterna i Al Fatah legitimitet som systerparti, trots att även de likt Hamas önskar att, som det heter, driva judarna ut i havet.

Ja, den svenska vänstern verkar helt galna i palestinska antisemiter, islamister, terrorister samt klan- och hederskultur.

Stödet till Palestina och de palestinska organisationerna har fått, vad jag vill kalla, en fetischistisk karaktär. De påstådda frihetskämparna utgör ju onekligen de sista resterna av 60- och 70-talets befrielserörelser. Vänstern satsade som bekant på fel hästar gång på gång, trots att länder som skulle förverkliga utopin redan hade avslöjats som förtryckande diktaturer. Hyllade ledare som kämpade mot kolonialismen visade efter maktövertagandet inte heller ha några direkta ambitioner att uppfylla de högt ställda förväntningarna.

Så nu finns bara palestinierna kvar som ska göra jobbet mot USA-imperialismen och sionismen. Israel–Palestina-konflikten har därför blivit själva urkällan för vänsterns identitet och en del av dess dna.

Hatet mot Israel som den enda aggressorn och palestinierna som frihetskämpar delas så klart av så många fler inom offentligheten.

Men just nu verkar alla av förklarliga skäl vara överens om att Hamas är en terroristorganisation som utövade ett fruktansvärt våld mot civila israeler och besökare i landet.

Jag misstänker dock att den tillfälliga vinden vänder när Israel för att garantera sin överlevnad slår tillbaka mot Hamas i Gaza. Korrespondenter och pressens kommentatorer kommer snart sjunka tillbaka i normalläge och vinkla rapportering eller öppet döma ut Israel.

Politiker, kända debattörer, aktivister, kulturprofiler, representanter för Svenska kyrkan kommer väl att inom en snar framtid återigen veva det gamla positivet om ockupation och befrielse. Om Israel med sin USA-finansierade militärmakt som av orättfärdiga skäl, vilket bevisades redan 1948, oproportionerligt angriper Palestina i sin sedvanliga mission att utplåna dess befolkning. Jag anar att Hamas version av det besinningslösa våldet kommer att övertas i linje med det palestinska folkets rätt till självförsvar. När dammet lagt sig är det Israel som bär skuld och ansvar som alltid.

Jag själv tog berättelsen om Israel som en ond fascistisk stat som bedriver folkmord på oskyldiga palestinier för given. Jag trodde att muren mot Gaza byggts av rasistiska orsaker och att varje militär operation var ett oprovocerat angrepp på den palestinska befolkningen. Jag trodde att Israel var den ursprungliga ockupationsmakten utan att veta om Jordaniens och Egyptens erövring av Västbanken respektive Gaza 1948. Och trots att jag kände till det osmanska riket och det engelska protektoratet snurrade jag till det och trodde samtidigt på förekomsten av en urgammal palestinsk stat som Israel ockuperat, och palestinierna nu kämpade för att återupprätta och det som en liberal demokrati med socialistiska förtecken.

En heltokig bild jag fått av medierapportering, aktivister, helt vanliga vänsterpersoner och auktoriteter som Jan Guillou. Tills jag beslutade mig för att själv läsa på. Man kan säga att jag därefter kom ut som ett av vänsterns främsta hatobjekt, en övertygad sionist.