För ett par år sedan lanserade den konservative profilen Matt Walsh dokumentärfilmen What is a Woman? som avslöjade och belyste den kommersiella bakomliggande pengaindustrin som är en betydande drivkraft bakom transgenderideologin.

Denna ideologi bottnar i den akademiska vänsterelitens girighet att tjäna pengar på att utnyttja människor, framförallt barn, som genomgår svåra personliga problem.

Dessa problem kan tydligen endast lösas av svinadyra könsbyten där stora summor pengar lätt kan tjänas bland diverse giriga aktörer för att ”lösa” dessa problem.

Ny dokumentär avslöjar ”antirasistisk” industri

I den nya komedidokumentären Am I Racist? avslöjar och belyser Matt Walsh att samma akademiska vänsterelitgrupp bedriver nästan identiska bedrägerier fast kring ämnet rasism.

Stora summor pengar tjänas enkelt bland de som driver konspirationsteorin att USA genomsyras av strukturell rasism och att vita människor per automatik är rasister.

De hävdar också att svarta människor per automatik är offer och att denna situation omöjligen kan lösas såvida vita människor inte kontinuerligt köper sig ur situationen liknande ett regelbundet avlatsbrev i form av pengar.

Filmens upplägg och metoder

Filmen utspelas i olika områden i USA och påminner om en kombination av Borat och Michael Moores dokumentärer. Skillnaden är att Walsh exponerar vänsterwokeeliten och dess diverse bedrägerier kring rasism och antirasism.

Walsh agerar som sig själv ibland men han går även undercover ibland, allt för att kunna få tillgång till de miljöer som ”antirasister” agerar inom.

Han gör intervjuer med de mest (ö)kända ”antirasistiska” författarna, deltar i ”antirasistiska” seminarier och blir själv en certifierad ”antirasist” där han håller sina egna ”antirasistiska” seminarier.

Slutligen blir Walsh själv en känd ”antirasist” genom att bli intervjuad av diverse verkliga nyhetskanaler där totalt naiva nyhetsankare hyllar Walsh som en ny ”antirasistisk” nationell kraft.

Walsh driver egentligen med media och dess oförmåga att kritiskt granska den ”antirasistiska” industrin för vad den är – ett enda stort kommersiellt bedrägeri.

Tittarupplevelsen

När man tittar på filmen upplever man en blandning av konstanta magskratt och extremt förakt mot den akademiska vänsterelit som driver den ”antirasistiska” industrin.

De gör totalt bort sig och hycklar samtidigt som de piskar på hatet mot den vita amerikanska befolkningen.

Kontraster och intervjuer

Utöver att Walraffa i ”antirasistiska” miljöer så besöker Walsh även en motorcykelbar i amerikanska södern, så långt ifrån den ”antirasistiska” akademiska vänsterelitbubblan man kan komma.

Det visade sig dock snabbt att kunderna i motorcykelbaren inte hade ett skvatt intresse av vilken hudfärg människor har. Deras intresse låg i att man ska bedöma människor utefter karaktärsdrag.

Det leder oss till den svarta kämpen för civila rättigheter, Martin Luther King Jr., som en gång i runda slängar sa att man ska bedöma människor utefter deras karaktär och inte efter hudfärg.

I en av Walsh intervjuer med en ”antirasist” förkastades dock Martin Luther Kings ideal som trams. Kort och gott menade de att man istället ska bedöma människor utefter hudfärg och inte utefter karaktär.

Walsh reser vidare och intervjuar även en svart invandrare som inte alls håller med om att USA som land är strukturellt rasistiskt mot varken svarta eller invandrare.

Filmens huvudpoänger

Det som framkommer bortom allt tvivel under Walsh resa i den ”antirasistiska” världen, den som leds av framförallt en akademisk vänsterelit, är att dessa sk ”antirasister” bygger hela sin världsbild på att dela upp grupper utefter hudfärger.

De rangordnar sedan grupper utefter hudfärg där vita män rankas högst upp och svarta kvinnor rankas längst ned, alltså en textboksdefinition av vad rasism faktiskt betyder både i teorin och i praktiken.

Kommersialisering av ”antirasism”

Vidare belyser Walsh att ”antirasism” har totalt kommersialiserats och har blivit en extremt lukrativ och massiv industri.

Drivande krafter tjänar enorma summor pengar genom att skriva böcker, sälja intervjuer, sälja seminarier, sälja intima middagar, osv. till vita människor.

Dessa vita människor faller, på grund av medias propaganda, för konspirationsteorin att alla vita människor är rasister och att USA är strukturellt rasistiskt.

Det enda sättet att bli mindre rasistisk (man kan uppenbarligen aldrig bli av med sin rasism om man är vit) är att med stora summor pengar delvis köpa sig ur sin rasism.

Detta sker genom diverse produkter och tjänster som den akademiska vänstereliten säljer genom diverse kontroversiella metoder, framförallt genom anklagelser om rasism.

Att vita människor aldrig helt kan bli av med sin påstådda rasism beror naturligtvis på att de konstant måste köpa mer ”antirasistiska” produkter och tjänster från precis samma grupp som anklagar dom för att vara rasister.

Ett industrialiserat ”antirasistiskt” ekorrhjul har skapats för den vita amerikanska överklassen som har pengar att delta i denna lukrativa evighetsmaskin.

Publikreaktioner

Det var en grupp latinamerikaner och ett par svarta personer som var och tittade på filmen tillsammans och gapskrattade precis som mig.

När vi gick ut ur biosalongen så sa en av de svarta männen högljutt till sina latinamerikanska vänner: ”Damn, that was a good movie!” Jag tror det säger allt.

Slutsats

Kort och gott, Am I Racist? är årets viktigaste och kanske bästa film som bara måste ses.