Dessa påståenden återges i Johan Wickléns bok Vi ger oss aldrig: Så gick det till när Sverige förlorade kriget mot knarket (Volante), som utkom tidigare i år. Wicklén är journalist på SVT nyheter, uppskattad inte minst för sina balanserade texter om vetenskap och folkhälsa. Föreliggande bok är hans debut som författare.

Sveriges cannabislagstiftning är osedvanligt sträng, menar Wicklén. Också ett litet innehav kan i undantagsfall leda till fängelsestraff. Ur ett europeiskt perspektiv är denna omständighet uppseendeväckande. I många länder är det egna bruket nämligen avkriminaliserat. Även om skillnaden i lagstiftning är långt ifrån ny, har den accelererat under de senaste decennierna. Medan allt fler länder i Europa har kommit att tillämpa en harm reduction-strategi, där politikens syfte har varit att minimera drogernas skadeverkningar, har Sverige gått i motsatt riktning. Förbuden har inskärpts, och propagandan har blivit alltmera hårdför. Utvecklingen är ingen slump, skriver Wicklén. Tvärt om är den effekten av en intensiv opinionsbildning, som genomförts av en handfull hängivna personer. Vi ger oss aldrig är historien om hur det gick till.

Den kanske mest centrala figuren i boken är Nils Bejerot, den kommunistiske läkaren som – inspirerad av Maos Kina – ville skapa ett Sverige fritt från narkotika. Bejerots vision var ett land där det skulle vara ”omöjligt att knarka”. Målet skulle uppnås genom en serie lagändringar, vars syfte var att skrämma befolkningen till nykterhet genom hot om fängelse och böter.

År 1969 grundade Bejerot föreningen RNS, Riksförbundet Narkotikafritt Sverige, som skulle komma att samordna ansträngningarna. Genom sin personliga vänskap med den dåvarande polischefen Carl Persson fick Bejerot även inflytande över poliskårens arbete. I en minnesskrift beskrivs han av företrädare för den svenska narkotikapolisföreningen (SNPF) som en ”läromästare och andlig fader”. Det kan tyckas besynnerligt att myndighetspersoner lät sig inspireras i så hög grad av vad som enbart kan beskrivas som en politisk debattör. Men kanske är det inte ägnat att förvåna. Enligt Wicklén är utvecklingen av Sveriges cannabislagstiftning nämligen omöjlig att förstå om man inte tar SNPF:s aktivism i beaktning. Kopplingarna mellan poliskåren och RNS var starka redan från början.

År 1982 grundades även det svenska Carnegieinstitutet (SCI) en stiftelse för forskning och utbildning om narkotika. SCI:s rapporter är flitigt citerade av RNS och SNPF, menar Wicklén, och stiftelsen ger varje år ut stipendier för utbildning av poliser som vill förkovra sig i frågor om narkotika. Stiftelsen betraktas generellt som politiskt oberoende. Ändå var också denna sammanslutning under en längre tid styrd av Nils Bejerot, som verkade som vetenskaplig ledare för institutet från dess grundande till sin död.

I sin bok tecknar Wicklén bilden av hur de tre mest framträdande spelarna i den svenska narkotikadebatten – som på pappret framstår som oberoende av varandra – i själva verket kan ses som delar av en och samma rörelse: en vetenskaplig del (SCI), en polisiär del (SNPF) och en opinionsbildande del (RNS). Wicklén konstaterar även att deras ansträngningar har burit frukt. Idag är nästintill samtliga av Bejerots lagförslag implementerade.

Titeln Vi ger oss aldrig är hämtad från en bok som gavs ut av socialdepartementet år 1991. I en travesti på Internationalen inleddes denna skrivelse med orden ”Upp till kamp för narkotikapolitiken”. Omslaget kröntes av en bild på Falsterbo udde, Sveriges sydligaste utpost, vilken under andra världskriget inte sällan togs till symbol för invasionshotet. Budskapet var tydligt. Även om hela Europa skulle falla i legaliseringsförespråkarnas händer, skulle Sverige förbli opåverkat. Jämförelsen för tankarna till ett citat av Nils Bejerots lärofader Karl Marx:

Historien upprepar sig – först som tragedi, sedan som fars.

Den historiska genomgången varvas med intervjuer med människor vars liv på ett eller annat sätt har påverkats av cannabislagstiftningen. Bland annat möter vi Henrik, flerbarnspappan med kroniskt smärtsyndrom, som självmedicinerade med cannabis till dess polisen kom och socialtjänsten fann honom olämplig som förälder. Eller Alex, den före detta langaren som beskriver drogen som gängvåldets ekonomiska motor – orsaken till mördandet av barn och filmandet av förnedringsrån.

Vi ger oss aldrig är en välskriven och mycket läsvärd genomgång av den svenska cannabispolitiken. Men den som köper boken i hopp om att finna en stringent argumentation för det ena eller andra policyförslaget lär dessvärre bli besviken. Även om Wicklén inte gör någon hemlighet av sina åsikter, som säkerligen har färgat hans framställning, är han (på gott och ont) mera reporter än opinionsbildare. Vittnesmålen från Henrik och Alex kan emellertid läsas som en form av journalistiska gestaltningar av två premisser som skulle kunna ingå i ett möjligt argument mot cannabisförbudet. Även om jag inte helt delar författarens bild, tror jag att det är så här han resonerar:

Förbudet kränker medborgarnas rättigheter och kan enbart motiveras om dess införande får stora, positiva konsekvenser. Och inte nog med att dessa konsekvenser har uteblivit – de har i själva verket blivit negativa.

Johan Wicklén Vi ger oss aldrig: Så gick det till när Sverige förlorade kriget mot knarket (Stockholm: Volante)

Sidantal: 350

ISBN: 978-91-7965-191-6

Vincent Amble-Naess är essayist och skribent

Läs även: Kan porrskadade män fås att läsa?