40 procent av de börsnoterade bolagen ägs av utländska intressen. Skulle Ericsson försvinna och bli utländskt om A-aktierna försvann? Sophie Nachemson-Ekwall, forskare vid Handelshögskolan, anser istället att A-aktier är orsaken till att flera stora svenska bolag försvunnit utomlands.
Traditionellt anses att utan A-aktier hade svenskt näringsliv varit vidöppet för ett utländskt övertagande. Är Ericsson med 63 procents utländskt ägande ett svenskt eller utländskt bolag? Och om familjen Wallenberg inte hade suttit på A-aktierna, hade det varit risk för att Ericsson varit helt amerikanskt eller kinesiskt?
Värdepapperscentralen Euroclear Sweden årliga sammanställning över utländskt ägande i de svenska börsbolagen visar att inga större förändringar ägt rum. Utlänningarna har inte varit mer aggressiva under pandemin. Utländska institutioners ägande i Sverige har pendlat runt 40 procent de senaste fem åren. Då är samtliga börsnoterade bolag på samtliga listor medräknade och representerar ett marknadsvärde på cirka 8000 miljarder kronor. Andelen utländska ägare i form av fysiska personer och bolag har ökat med cirka åtta procentenheter under en tioårsperiod och blivit 313 000.
Få förändringar i utländskt ägande
Av de 10 största börsbolagen är Ericsson fortfarande mest utlandsägt. Men några små förändringar har ägt rum under 2020. Kinnevik har seglat om både SSAB och Handelsbanken som det bolag med näst störst utländskt ägande. Kinnevik ägs nästan till hälften av utlänningar som ökat sina innehav med nästan åtta procentenheter. Det utländska ägandet i Volvo har också ökat med cirka fem procentenheter till knappt 41 procent. Och Swedbank är fortfarande en mer populär bank hos utlänningarna än SEB.
Samtliga dessa stora svenska bolag har A-aktier. Utan dem hade maktstrukturen sett mycket annorlunda ut. Är det bra eller dåligt? Det globala kapitalet har inga gränser. Det finns så mycket kapital på en världsmarknad att inget bolag är onåbart, inte ens Sveriges dyrgripar. Amazons grundare Jeff Bezos kan köpa upp flera av de svenska klenoderna för växelpengar. Detta gäller inte bara Bezos utan flera utlänningar som blivit multimiljardärer på den nya ekonomin.
De utlänningar som köper idag, köper uppenbarligen inte för att få kontroll eftersom det svenska A-aktiesystemet stoppar detta. Men om maktintresserade utländska ägare hade kunnat köpa upp bolag som Ericsson eller Handelsbanken hade det antagligen skapat turbulens i det svenska näringslivet. Familjen Wallenbergs maktbolag Investor har till exempel varit ägare i Ericsson sedan 1950. Och de senaste fem åren har Investor gradvis ökat sitt ägande i telekomjätten. Familjen Lundberg ökar stegvis sitt ägande i Handelsbanken och andra bolag i den sfären. Detta torde ha stoppat en del utländska predatorer.
Wallenbergs har ökat sitt ägande i Ericsson
Familjen Wallenberg äger via Investor 121 miljoner A-aktier i Ericsson, vilket är nästan hälften av samtliga 300 miljoner A-aktier. Dessa A-aktier, med en röst vardera plus 135 miljoner B-aktier med en tiondelsröst vardera, ger Investor 23,6 procent av rösterna och 7,7 procent av kapitalet. Investor ökade sitt ägande i Ericsson med en knapp procentenhet senast i slutet av februari genom att byta fem miljoner B-aktier mot A-aktier. Ericsson har drygt 3,3 miljarder aktier med en tiondelsröst.
Industrivärden är andra största ägare av A-aktier i Ericsson med drygt 15 procent av rösterna. Därpå kommer Cevian med drygt 3 procent av rösterna i Ericsson. Sedan följer de större utländska ägarna, vilka ofta fått tillmälet ”passiva ägare”, fonder som PrimeCap och BlackRock med vardera drygt 2 procent av rösterna. De är kända för att varken ta någon aktiv roll på bolagsstämmor eller engagera sig i valberedningen.
Det finns flera olika åsikter om nyttan av A-aktier. Är det så att endast rösträttsdifferentieringen håller kvar landets bolag under svensk kontroll? Det tycker inte Sophie Nachemson-Ekwall, forskare inom bolagsstyrning vid Handelshögskolan. Hon har studerat uppköpen av de svenska börsbolagen och är kritisk till vad hon beskriver som en förenklad syn på A-aktierna:s värde som kontrollmekanism.
– Vi har ju nästan bara kvar Ericsson, säger hon. Familjen Wallenbergs legitimitet i investmentbolaget Investor och som ansvarig för Wallenberg-stiftelserna vilar på att inte sälja ut flera bolag. Scania var ett bolag för mycket. A-aktien är ingen garanti. Se vad som hände med ABB och Astra Zeneca.
Det går givetvis att hävda, som Sophie Nachemson-Ekwall gör, att det blev lättare att ta över dessa bolag genom A-aktierna. Hennes synsätt har stöd i finansforskningen som lyfter fram betydelsen av möjligheten att kunna köpa kontrollposter för att underlätta förvärv. Men anledningen till att dessa bolag ovan köptes upp var inte på grund av A-aktie-systemet. Det var på grund av industriella överväganden som i backspegeln kanske inte ter sig som så genomtänkta eller kloka.
– En orientering mot hemmamarknaden, home-bias, ser vi som något negativt men det kan lika gärna uppfattas som något positivt. Närheten betyder bättre information och de svenska institutioner kan sin egen hemmamarknad, säger hon.
– Men nu har svenska A-aktieägare sålt ut sina innehav och fått en premie. Vid samgåenden har de dessutom fått en extra premie om huvudkontoret flyttat utomlands. När en stor aktieägare säljer är det lätt för övriga aktieägare att hänga på.
Sophie Nachemson-Ekwall menar att det bara är utländska institutioner som har råd och vill betala en premie för A-aktierna.
Bara svenskt kapital bryr sig om Sverige
– Vi har lärt våra institutioner att inte köpa A-aktier eller kontrollaktier. De ska inte betala för makt. Dessutom får till exempel AP-fonderna inte äga mer än 10 procent av rösterna i ett börsnoterat bolag. Våra aktiefonder har samma regler. Istället har normen varit att följa index.
– Endast försäkringsbolagen kan resonera annorlunda eftersom de följer EU:s regelverk. Men eftersom förvaltarna där skolats i samma idéer kring hur en effektiv kapitalmarknad fungerar så har inte heller de klivit fram som långsiktiga aktiva ägare.
Sophie Nachemson-Ekwall, som skrev sin doktorsavhandling om Fientliga bud på Stockholmsbörsen, menar att Stora, Asea, Aga och Scania såldes på grund av - inte trots - A-aktie-systemet.
– Det var osunt av Asea att gå ihop med ett schweiziskt aktiebolag som därefter la ner sin verksamhet. Det var dumt att låta Zeneca, med en läkemedelsportfölj av halva Astras storlek, köpa Astra. Och det var osunt att låta ett mediokert tyskt bilföretag som Volkswagen, som inte tillförde något, köpa Scania.
A- aktiesystemet kritiserades hårt också i ljuset av Percy Barneviks och Göran Lindahls groteska pensionsavtal på ABB, som uppmärksammades 2002. Båda accepterade en förlikning. Barnevik betalade tillbaka 548 miljoner kronor av sin pension om 930 miljoner kronor.
Det ifrågasattes då om A-aktieägare som familjen Wallenberg och Handelsbankssfären verkligen klarar av att uppfylla sitt ansvar att övervaka bolagsstyrelser.
Det visar också att uppgiften att tillse bolagets bästa kanske sätts i ett andra rum när A-aktieägare och tjänstemän är för nära lierade.
Sophie Nachemson-Ekwall återkommer till att det vore bra om det svenska kapitalet intresserade sig mera för hemmamarknaden.
– Men vi har ett kapital som väljer att inte prioritera investeringar hemmavid. Svenska institutioner är mer kunniga om svenska företag än utländska, men de väljer ändå att handla globala företag.
– Nu är jag orolig för kinesernas framfart i svenskt näringsliv. Västsverige hade mått bra av om fordonsklustret hade haft mer av svenskt ägande, säger Sophie Nachemson-Ekwall.
Hon konstaterar i en sista replik: ”Att när dagen är slut är det bara svenskt kapital som bryr sig om Sverige.”
TEXT: Margaret von Platen
FAKTA | A- och B-aktier
B-aktien introducerades 1924 av Ivar Kreuger. Den var någonting helt nytt på aktiemarknaden, och hade samma värde och samma rätt till utdelning som A-aktien, men med skillnaden att den bara gav en tusendels röstvärde. Kreuger kallade B-aktier för aktier med ”reducerat röstvärde”. B-aktien blev ett instrument med vilket Kreuger kunde finansiera sina bolag men fortfarande behålla kontrollen.
1931 när Kreugerkoncernen hade stora likviditetsbehov sålde Kreuger aktiemajoriteten både A-och B-aktier i LM Ericsson till amerikanska ITT. ITT stämde sedan Kreuger när det blev uppenbart för ITT-ledningen att enligt svenskt lag fick en utländsk ägare inte inneha aktiemajoriteten i ett svenskt bolag. De anklagade också Kreuger för att ha tömt Ericsson på tillgångar. ITT förblev en stor aktieägare fram till 1960.
När Kreugerkraschen kom hamnade en stor del av innehavet i Kreugers portfölj hos Industrivärden och Investor vilka behöll ordningen med A- respektive B-aktier.
