KRÖNIKA. När Ivar Lo-Johansson gick bort den 10 april 1990 tog han i graven med sig det svenska folkhem han varit med om att bygga upp. Hans bortgång sammanföll ganska precis i tiden med nyliberalt systemskifte, invandring, avregleringar och förnyade inkomstklyftor. Inte bara i livet utan även i döden höll han jämna steg med den socialhistoriska utvecklingen. Det anmärkningsvärda med författaren och socialreformatorn Ivar Lo-Johansson är ju att han lika mycket skrivit in sig i socialhistorien som i litteraturhistorien. Ja, det var till och med som om han i sitt långa och mångskiftande författarskap bokstavligen skrev fram den moderna och konfliktfyllda rörelsen från land till stad, från jordbruksbygd till industrisamhälle, från Fattig-Sverige till välfärdsstat.
Han står staty i Ivar Los park på Mariaberget, mittemot Bastugatan 21, där han skrev sina verk. Den lilla arbetslägenheten fungerar alltsedan hans död som litterärt museum, och eftersom knappast något har förändrats från det att han flyttade in 1934, är den en intressant tidskapsel att besöka. Är Ivar Lo bara ett monument över en svunnen epok?
Jag minns en diskussion vi hade i Ivar Lo-sällskapet, när Sverige hade gjort sitt inträde i EU. Skulle Ivar ha röstat ja? Nej, tänkte jag. Nu skulle vi inte längre gå likt statarna med mössan i hand upp till herrgården. Vi skulle bli tvungna att åka till Bryssel för den saken. Ivar Lo var nationellt sinnad. Hans novellepos Statarna I–II (1936–37) skulle ha hetat ”De proletära karolinerna”, men förlaget övertalade honom att byta titel. Ivar Lo-Johansson var också den ende svenske författare av betydelse som delade vanliga inkallades lott att försvara Sveriges gränser. Vilket han skildrar i den självbiografiska berättelsen Soldaten (1959):
”Jag tog upp en kvist från marken och såg på den. Naturligtvis var begreppet fosterland en illusion. Kvisten jag höll i skulle ha sett ut på ungefär samma sätt i ett annat land. Och ändå kände jag nu på ett särskilt sätt för just denna kvist. Jag visste att jag pumpade in känsla i den. Här skulle om en månad också blåsipporna slå ut och lysa i alla backar. Blåsipporna var för mig Sverige. Sverige var för mig rätten att på svenskt språk få skriva det jag ville. Det var blåsipporna, som skulle komma, och det som hängde samman med mitt författarskap som jag ville försvara. Det som innehöll förutsättningarna för detta var mitt land.”
Livskraften i Ivar Lo-Johanssons författarskap ligger i språket. Ett språk som talar över tiden, och som författaren även kom att tillägna sig över tid. I den första delen av sina memoarer (Pubertet, 1978) skriver han:
”Jag sökte ett språk. Jag hade fått för mig att jag hade ett eget språk gömt inom mig, och den dag jag väl funnit det, så skulle också mina övriga svårigheter lösas. Det fanns bara en väg för mig om jag skulle kunna överleva med mig själv i behåll. Om jag skrev om mitt liv, som jag uppfattade det, skulle jag också ha löst min egen gåta.”
Jag undrar om dagens författarämnen lika aktivt söker efter ett eget inre språk. Många tycks mer passivt tillägna sig den journalistiska jargongen från det så kallade medielandskapet; ett språk utan större egenvärde än förmedling av information. Som ung vistades Ivar Lo i ett annat landskap. Han besjöng naturen i romantiska dikter som förvandlade den sörmländska skogen till Dan Anderssons finnmarker. Det språket var minst av allt hans eget. Men som bekant börjar många stora författare som epigoner. Den poetiske statarsonen lämnar emellertid familjens surt förvärvade egnahem i Tungelsta på Södertörn och ger sig ut i världen. Stjärnklara vinterkvällar kunde han från toppen av det besjungna Tornberget se det hägrande ljusskenet från Stockholm, och efter några läroår i storstaden tar han sig vidare ut i Europa, där han drygar ut inkomsterna som kroppsarbetare med att skriva resereportage som med tiden växer till böcker. Men ännu efter nio böcker har han inte funnit sitt eget språk. Resereportage, noveller, dikter och romaner, som för andra är ett ordinärt författarskap, är för honom bara förövningar inför vad som komma skall.
Den självbiografiska berättelsen Författaren (1957) skildrar det skede i hans liv, då han från att huvudsakligen varit journalist skulle komma att betrakta sig som ”riktig” författare. Om själva övergången från journalistik till författarskap skriver han så här:
”Det var det yttre jag beskrev, men det var det inre jag ville komma åt. En journalist fick rätta sig efter publikens sätt att se, publiken efter författarens sätt att se, det var det jag antog vara skillnaden. Det var därför jag visste att jag måste bli enbart författare.”
Och han fortsätter:
”Ofta var jag så missbelåten med det jag skrev, att jag tyckte att jag inte kunde leva. Jag kände då min lidelse brinna under de många, långa meningslösa orden. Jag behövde skriva med samma nödvändighet som jag behövde andas.”
Sommaren 1933 tillbringar han på en fäbodvall i Hälsingland, där han mest lever på filbunke och minnen. Barfota i en lada skriver han huvuddelen av den myllrande rika kollektivromanen Godnatt, jord. Nu när han skriver om sin barndom och uppväxt finner han det språk han har inom sig. Men själva barndomsskildringen kommer att överskuggas av den bild han också ger av statarnas livsvillkor. Statarmiljön var så ny i litteraturen att den fullständigt kom att skymma läsarnas synfält.
Godnatt, jord är ett levande bevis på hållbarheten i den romantiska realismteori, som Ivar Lo omhuldade och förespråkade in i det sista; nämligen att det i bästa fall är ämnet, eller miljön som ger skildringen dess stil: ”Stilen är identisk med människan, den riktige författaren är identisk med ämnet – miljön. Miljö och stil blir därigenom i lyckliga fall ett.” Det förutsätter alltså att författaren inte bara känner till sitt ämne, utan att han känner ämnet: att han har en sinnlig erfarenhet av det han skriver om. Ivar Lo brukade säga att det kändes bra i handen, om det han skrev också blev bra. Han hade då ämnet, miljön, i kroppen. De breda, socialrealistiska romaner som Ivar Lo skriver under 30- och 40-talet lever mer eller mindre upp till detta stilideal: Inte minst Bara en mor (1939), men även civilisationskritiken i den märkliga kollektivromanen Traktorn (1943), som skildrar jordbrukets mekanisering på en stor mönstergård i hjärtat av Sörmland. Ämnet förenas här med stilen i mer saklig bemärkelse. Så opersonligt berättad är nämligen Traktorn, att den väloljade motorn på en Deering W.30 eller Oliver 45 även tycks föra själva romanhandlingen framåt. Den tekniska utvecklingen och det moderna framsteget blir en drivande kraft som romanens mänskliga röster försöker förhålla sig till så gott de kan.
Efter arbetet med Traktorn gör Ivar Lo-Johansson ett av sina många lappkast i författarskapet. Efter att ha skrivit om det sociala kollektivet skriver han nu Geniet (1947), som handlar om den ensamma individen. Den handlar om en pubertetskris, och den handlar om författarens egen självbespegling. Här kommer han verkligen åt det inre i sig själv. Till det yttre handlar romanen om en begåvad statarson, som av godsägaren ges tillfälle att studera vidare. Författaren gör tankeexperimentet: Tänk om jag inte hade varit självlärd autodidakt utan gått på läroverk? Vad skulle ha hänt, om jag med min begåvning hade hamnat i en så galen tunna? Proletärförfattaren placerar sig själv och sin egen pubertetskris i en småborgerlig miljö, och han ger sin litterära gestaltning av den konflikt som detta innebär.
Språket i denna omöjliga roman har en spännvidd som är unik i den svenska 1900-talslitteraturen. Här finns naturskildring och socialskildring. Hårdkokt realism och imaginära dagdrömmar. Mäktig epik, känslosam lyrik och stark dramatik. Den mästerliga språkbehandlingen har naturligtvis med ämnet att göra. Och ämnet som den här gången utformar stilen är puberteten. Romanen Geniet är ett vågspel, som hade kunnat bli en pubertal roman om genialitet, men som i stället är en genial roman om pubertet. Ett ämne som Ivar Lo-Johansson känner så väl, att man kan misstänka att han livet ut befann sig i denna självbespeglande fas.
Egentligen har han inte gjort annat är skrivit om sig själv, och på 50-talet gör han det med besked. En monumental självbiografi i åtta delar! Men avgörande blir ändå hur han ägnar sig åt denna självbespegling. Nu överraskar han med humor och dråplig självironi. I stället för det omedvetnas drifter, drömmar och begär, möter vi nu jaget och dess hårdnackade vilja. Jag minns en intervju, där jag frågade Ivar Lo hur han såg på användningen av ironi i sina självbiografiska berättelser. ”Ironi?”, sade han och höjde på ögonbrynen. ”Jag kallar det inte ironi. Jag hade tid att betrakta mitt liv på avstånd. Jag ansåg mig själv mycket begåvad men kunde inte visa det för andra. Det var inte självöverskattningen det var något fel på.” Han ville alltså inte se formen och stilen som ett ironiskt konstgrepp. I stället var form och stil identisk med ämnet som var hans eget liv. Har man inte läst en rad av Ivar Lo-Johansson, vill jag rekommendera att man börjar med Analfabeten (1951) eller Gårdfarihandlaren (1953), som utgör de två första fristående delarna i serien.
Och som om det inte räckte med denna självbiografiska svit kröner han författarskapet med att också skriva sina memoarer! Det gör han efter att på 60- och 70-talet skrivit ett stort antal livsåskådningsromaner och novellsamlingar. Ivar Lo arbetade alltid i serier, och någon avmattning i författarskapet var det aldrig fråga om. I memoarerna, vars första del naturligtvis heter Pubertet (1978), och de andra som heter Asfalt (1979), Tröskeln (1982) och Frihet (1985), är form och stil fullständigt identisk med ämnet Ivar Lo-Johansson. Med självklar enkelhet skriver han nu med samma nödvändighet som han andas. Och han inleder sina memoarer med följande förklaring varför han nu på nytt skriver om sitt liv:
”För en författare återkommer i vissa fall upplevelser som en gång varit viktiga för honom, liksom en bildkonstnär återvänder till samma motiv, utan att det alls beror på stoffbrist. Det han förut försökt framställa i en mer eller mindre fiktiv form har varit förstudier till verkligheten. Han anser sig ha hittat en rakare väg till det han vill berätta om. Solen står på ett annat ställe.”
På ett eller annat sätt finns klasskampen närvarande i allt som Ivar Lo-Johansson skrivit. Hans sista bok blev Till en författare (1988). Här sammanfattar han sina yrkesmässiga erfarenheter med adress till en annan författare. Likt en mästare som vänder sig till en elev, inpräntar han det viktigaste:
”När det kommer att bli entimmesvecka och fritiden i stället för arbetslösheten blir det största problemet, när förtryckarna kan stjäla åt sig att arbeta en halvtimme extra, så kommer det fortfarande att finnas klasskillnad. Jämlikhet är mot naturen. Klasskampen kommer att finnas kvar.”
Ivar Lo-Johansson såg sin författargärning som ett frihetsprojekt. När han i sista delen av memoarerna blickar tillbaka på sitt författarliv, gör han följande reflexion:
”Om jag såg på det jag skrivit urskilde jag ett mönster. Det hade rört sig om frihet. Först hade det varit hur jag som ung försökt komma loss. Jag bar fortfarande märken av den fäktningen. Det jag skrivit om statarna, om ungdomarna, åldringarna, zigenarna hade handlat om friheten. Jag visste att de få yttre mål som uppnåtts kunde smulas sönder över en natt. Men känslan av frihet i människornas bröst skulle kanske stanna och den skulle födas på nytt av varje ny generation?”
Han låter frågan bli hängande i luften, som vore den en passning till dessa nya generationer. Det är vi som nu har bollen. Själv har han sannerligen gjort vad han har kunnat.
TEXT: Ola Holmgren
Ola Holmgren (f. 1946) är professor emeritus i litteraturvetenskap vid Södertörns högskola. Han disputerade 1979 på en avhandling om Ivar Lo-Johanssons Måna är död.
kultur@bulletin.nu
