Efter 7 oktober ökade hatbrotten mot judar med 360 procent. Nästan hälften överväger nu att emigrera, skriver politiske analytikern och skribenten Mohamed Saad Khiralla i en exklusiv text för Bulletin.
Om jag skulle beskriva det tvångsmässiga utvandrandet från hemlandet, skulle jag kalla det ”ett sår som aldrig läker och som följer en genom hela livet”.
Ja, jag är en av dem; den 1 april 2018, för sju år och några månader sedan, tvingades jag lämna Egypten för Sverige för att rädda mitt liv, eftersom jag var en motståndare till det auktoritära militära system som fortfarande styr landet.
Sedan dess har jag lidit, och detta lidande har varit en huvudorsak till min empati för alla som går igenom samma upplevelse, inklusive de egyptiska judarna som utsattes för etnisk rensning under 1950- och 1960-talet, då cirka 85 000 högkvalificerade judar tvingades lämna landet. Idag finns det mindre än tio judar kvar i Egypten.
Efter de terrorattacker som inträffade den 7 oktober 2023, har jag i mina artiklar belyst den skrämmande polariseringen och konsekvenserna av den israelisk-palestinska konflikten för Europa.
Jag tillåter mig att säga att många av konfliktens dolda aspekter och den envishet som de arabiska parterna uppvisat sedan den brittiska Peel-kommitténs rapport 1937 är helt frånvarande i den europeiska debatten, nästan som om det finns en medveten vilja att demonisera Israel och judarna.
Den judiska sidan har lagt fram dussintals initiativ till de arabiska parterna, alla har avvisats i tur och ordning. Frågan är: känner majoriteten av det svenska samhället till dessa fakta?
Nyligen varnade Sveriges statsminister, Ulf Kristersson, för den ökande antisemitismen i landet och påpekade att anmälningarna om hatbrott mot judar ökade med 360 % under månaderna efter Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023 jämfört med föregående år.
Han sade: ”Judar i Sverige upplever att de inte är trygga i sitt land, och vi accepterar inte att konflikter i Mellanöstern används som ursäkt för hat eller hot”. Han betonade att den fientliga och antisemitiska retoriken mot svenska judar är helt oacceptabel.
Men låt oss vara ärliga: Mellanösterns konflikter har redan spridit sig till varje hörn av Sverige. Konsekvenserna av detta uttrycktes tydligt i en rapport från Brottsförebyggande rådet (Brå), som påpekade den ökade utsattheten bland judar och att nästan hälften nu överväger att emigrera, särskilt till Israel.
Vi står inför en hård verklighet, och det är mycket viktigt för mig att förmedla några av deras röster; att höra deras klagan och presentera den genom tre direkta vittnesmål, i hopp om att det kan bidra till en förändring. Jag vände mig till dem och ställde min fråga.
Vad är er uppfattning om den senaste rapporten som beskriver ”den känsliga situationen för svenska judar, där nästan hälften överväger att resa utomlands”? Vad innebär detta för er, och ser ni det som en återspegling av regeringens misslyckande med att hantera sympatisörer och anhängare till terroristiska rörelser som Hamas och andra?
Yair Elsner, jude, driver en sionistisk podcast och är samhällsdebattör, svarar:
”Man kan självklart diskutera de akademiska aspekterna av studien, men att påstå att den inte speglar någon verklighet är bara möjligt om man är frånkopplad från det judiska samhället i Sverige eller om man är ideologiskt motiverad att förneka dessa fakta. Den som lever i det judiska Sverige vet detta; det är en återkommande diskussion. Vissa tar steget.
Jag ser det som en oundviklig effekt av de demografiska förändringar som skett i Sverige. Det är huvudorsaken, utöver den politiska situationen med konflikten i Mellanöstern, som gjort att antisemitiska strömningar, särskilt bland personer med rötter i Mellanöstern och kopplade till Israel, har kommit upp till ytan med stor kraft.
Regeringen kunde inte stoppa detta helt, oavsett vad de hade gjort, men de kunde ha hanterat situationen mycket bättre.
När regeringen engagerar sig i performativ ’Israelkritik’ och stöder sanktioner mot Israel på EU-nivå, ger det utrymme för Palestina/BDS-rörelsen.
Det finns en röd linje från Ulf Kristersson och Moderaterna till Morgan Johansson och Socialdemokraterna, vidare till den radikala vänstern och Palestinarörelsen, och därifrån till våldsbejakande grupper.”
Adele Josephi, erfaren journalist, säger:
”Jag förstår dem som vill lämna Sverige. Jag själv ska också lämna. Ja, jag ser det som att Sveriges politiker har misslyckats i över tio år.”
Adam, jude, och bosatt i Malmö sedan nästan sjuttio år, förklarar:
”Det är inte så många som har flyttat än, men väldigt många har det vi kallar en ’mental resväska’ färdigpackad i garderoben, redo att användas om en hastigt uppblossande situation uppstår där man känner behov av att ge sig av.
Och detta är långt ifrån något nytt; redan i mitten och slutet av 1980-talet fanns uttalade hot mot den judiska gruppen i Sverige från islamistiska och andra radikala anti-israeliska och antijudiska grupper.
Vi satte in egna vakter vid synagogan, vid begravningar och vid andra arrangemang inom den judiska församlingen. Vi installerade skott- och bombsäkra glas i synagogans fönster. Tidvis stod K-pist-beväpnad polis utanför församlingens lokaler, och vi passerade dem när vi lämnade våra små barn på den judiska förskolan.
Så detta är verkligen inget nytt.
Som Daniel Eisenberg skrev i en debattartikel: ’Är jag en svensk jude eller bara en jude som bor i Sverige? Där jag bor för att jag föddes här och har bott här under de första 50 åren av mitt liv. Men resten av livet då? Var ska jag bo sedan? För att inte känna otrygghet och rädsla för mitt och familjens liv.’
För min del, där vi bott i Sverige sedan vår familj flydde från Ungern 1956 och två år senare fick möjlighet att bosätta oss här. Jag växte upp och fick fyra barn och åtta barnbarn. Är vi svenska judar, eller bara judar som fått tillfälligt uppehåll här, och några som dessutom föddes här, utan några garantier eller känsla av att kunna stanna kvar?”
Avslutningsvis finner jag mig själv inför en smärtsam verklighet: nästan hälften av de svenska judarna står vid ett vägskäl, där de överväger att lämna sitt hemland, med hjärtan tyngda av oro och rädsla.
Deras vittnesmål speglar en bitter verklighet de är offer för en konflikt där tre fjärdedelar av sanningen har dolts. Islamistiska terrorrörelser har, med stöd av delar av vänstern i Europa, USA och många andra länder, lyckats skapa en ”fullständig blandning av lögner, förvrängningar och manipulation” till förmån för Hamas en rörelse vars ledare då och då tydligt förklarar att deras högsta mål är att ”utplåna Israel från världskartan”.
Det är en skam för oss alla att svenska judar tvingas betala priset för en konflikt som vissa krafter vill hålla evig, med hänvisning till religiösa texter ur Koranen, haditherna och profetens biografi.
Denna artikel är ett rop från en medborgare med rötter i Mellanöstern, som känner till sanningen. Frågan är: kommer detta rop att höras eller kommer det att skingras i vindar förgiftade av dem som vill dölja den?
Mohamed Saad Khiralla är politisk analytiker specialiserad på Mellanösterns angelägenheter och islamistiska rörelser, och opinionsskribent.
