”I vilket fall så fanns det bara en mörk och ensam tunnel: min egen.”
Ur Tunneln av Ernesto Sábato
KRÖNIKA. Jag var fortfarande ung när jag på två, tre kvällar slukade de tusen sidorna i den lysande romanen Greven av Monte Cristo. Min ålder och brist på erfarenhet gjorde att jag inte kunde skilja på verklighet och fiktion; hypnotiserad följde jag den unge Edmundo Dantes motgångar på ön If. Han döms till livstid i en mörk källare, och utan tillgång till dagsljus förlorar han både tids- och verklighetsuppfattning. Men det här, tänkte jag, hände ju för mycket längesen. Senare fick jag höra om de miljontals afrikaner som fräcka köpmän förde iväg från sina byar för att sälja dem på människomarknader i den Nya Världen. Jag fick lära mig om andra former av inspärrningar, alltifrån utrotningslägren till döttrar som spärrats in i mörka källare av fäder som våldförde sig på dem. Eller om skeppsbrott där folk överlevde på små, övergivna öar. Om romanfigurer, som Stefan Zweigs hjälte, som tillfångatas av Gestapo och hittar på ett schackparti för att överleva mentalt i sitt fängelse. Idag vet vi vilken psykologisk skada lång inspärrning innebär. Framför allt om den är påtvingad, som den karantän som för närvarande tvingar kvar oss i våra hem.
En detalj som fångat min uppmärksamhet under pandemin är det att jag på Zoom-möten med elever och kolleger upptäckt att många låtit skägget växa. Hos vissa syns som ett tunt lager snö som får dem att lika gamla jultomtar eller så lyser deras kala skallar som hos buddistmunkar. Andra påminner om Yoda i Stjärnornas krig. I början av mars 2020, precis innan pandemin slog till lyste det av stolthet och bekymmerslöshet om många när de var på väg till bankkontoret eller möten på myndigheter av olika slag, precis som det kan göra hos framgångsrika män: välstrukna skjortor, slips, snygga kavajer, korthåriga och välkammade, nyrakade och väldoftande av deodorant, energiska affärsmän utstrålande energi som om de vore redo att lägga ner ett lejon. Mäklartyper i stil med sådana som i filmen Wall Street.
Fem eller sex månaders instängdhet i hemmet räckte för ta ifrån dem auran, nu ser de annorlunda ut: insvepta i slitna myskläder, t-shirts eller morgonrockar, auran på sniskan, som soldater vilka övergivit sina skyttegravar och nu vilar sig bekvämt tillbakalutade i en fåtölj medan de håller ett öga på teven eller datorn, dock utan att för ett ögonblick släppa blicken på mobilen där de läser sms eller skickar iväg en emoji. De yviga hårsvallen får mig att tänka på eremiter, filosofer eller missionärer som hamnat vilse i okänd terräng. Andra, redan pensionärer, ägnar sig åt trädgården eller praktiserar zenmeditation. Vem som helst av dem skulle kunna börja levitera. Eller bara bli vis. Ingen av dem har funderat på att raka sig.
Så fort det första fallet av Covid upptäcktes i Chile, den tredje mars 2020, dekreterades utegångsförbud och karantän för vissa sektorer. Man förväntade sig en kort pandemi, i slutet av maj och i början av juni skulle allt vara som vanligt igen. Företagen, universiteten och gymnasierna, biografer och restauranger, kulturella och sportsliga aktiviteter, allt skulle återupptas. Skulle hela världen stanna upp? Nej, det var bara galningar som påstod sådant. Vi gick in i en parentes bara, en tom tunnel utan ljus i änden. Osäkerheten, denna ambivalenta känsla, växte överallt, med chockerande bilder från övergivna städer och döda i högar på gatorna. Bättre att inte ta in nyheterna. Så kom september, likt en Lazarus som vaknar upp från de döda, med värme och långa dagar. Månaden för vår nationaldag och allt festande i samband med den. Döden drog sig tillbaka. Vapenstilleståndet infann sig. Från den Gamla Världen (Europa) kom uppmuntrande nyheter: där ledde sommaren folk mot normaliteten. Här hoppades vi på samma sak.
Folk gick ut på gatorna med munskydd och höll distans, en meter, två meter; staden fungerade. Utan biografer och långa köer vid köpcentren och uteserveringar. Hälften av affärerna stängda. Många gick i konkurs, andra gick upp i rök bara. Men det handlade om att komma tillbaka. Livet fortsatte. Det fanns något i luften, något oförklarligt. Som om vi kom tillbaka från ett osynligt krig. De små förändringarna skapade ett främmande landskap. Vi var inte desamma längre. När personer utsätts för en överhängande fara förändras de, något i sättet att titta på och prata. Subtila saker. Med andra ord: vi blev medvetna om vår sårbarhet. Vi är mänskliga. Pesterna, epidemierna inträffar inte bortom det mänskliga. Icke desto mindre säger vi att plågan är overklig, en mardröm som måste gå över. Det finns inget klockslag då man kan vakna ur den. Tvärtom, bara man öppnar ögonen, så är viruset fortfarande där.
Från denna oändliga instängdhet bär jag med mig en kvävande känsla av maskiner som stannat upp, en dånande tystnad från den gigantiska staden och från mitt fönster: ett slags orörligt spektakel av total ödslighet. Vart ska jag rikta blicken? Mot det inre. Det yttre har raderats. Utan uteliggare, cyklister, ja till och med tidningsbudet är borta. Ingenting. Ingen. Var är alla? Hemma. För att behålla sina arbeten har de utvecklat okända förmågor, de är kameleonter som anpassat sig till detta nya sätt, att arbeta på distans. I början upprätthöll man den vardagliga rutinen: hoppa ur sängen, gå till duschen, raka sig, klä på sig något snyggt och äta frukost som varje morgon. Men man var inte längre tvungen att lämna sitt hem, ta sin bil och köra eller gå till bussen eller tunnelbanan. På plats framför datorn slukades man på några sekunder av detta svarta hål vilket slutade med att man plötsligt jobbade mer än på kontoret. Där finns det ju pauser. Där tar man en sväng, snackar med andra, tar en kopp kaffe eller ler kanske mot henne eller honom. Det där kontorslivet som flyter på i sin egen rytm med sina underliggande och osynliga rörelser. Att motellen tvingades stänga har på ett irreparabelt sätt skadat alla tillfälliga förbindelser, de hemliga kärleksaffärerna är i kris. För en tid sedan erbjöd sig emellertid ett motell att handla åt sina gäster medan paren lekte i sänghalmen.
De som förlorade jobbet. Efter några dagars sökande eller försök att återuppfinna sig själva släppte de loss sin stress och nervositet mot de egna kvinnorna eller barnen. Därefter har de klivit in i ett slags ide; de duschar inte längre lika ofta, kliver upp sent, äter frukost lite hipp som happ, ligger kanske kvar mellan lakanen och lyssnar eller tittar på nyheterna med ett halvt öra och hör om alla nya smittade och siffrorna över de som dött. En del av märkligheterna med det hela är att vissa upptäckt att de ju faktiskt lever som par i samma bostad och så har de blivit som nyförälskade. De hjälper barnen med läxorna via zoom och så mycket tid tillsammans har de aldrig haft som familj. Men ju fler veckor som går, alla likadana med dagar som är identiska, glömmer de ifall det är tisdag eller söndag. Var det inte på onsdagar som vi brukade gå på kvarterskrogens Happy Hour för några kalla öl eller martinis? Hur är förresten läget med den där slanka snyggingen man skulle käka grillad kyckling med? Häromdagen berättade en kvinna på teve att i höghuset hon bor i, hon bodde på tionde våningen och för att undvika att bli smittad i hissen tog hon trapporna och på det viset sprang hon på nya människor, en granne på elfte våningen, bland annat, som hon aldrig hade sett tidigare. De blev vänner, han bjöd henne på middag i sin lägenhet, det gick som det gick och nu är de ett par.
Allt detta tänker han på när han ser sitt stora skägg i spegeln.
När hon ser sig i spegeln lägger hon märke till att håret hela tiden blir gråare. Huden i ansiktet med det där askgråa i bristen på solljus. Så i december, hur förhoppningarna växte om badorter som skulle få öppna och att få åka på semester. Men så på nyheterna informerades det om att i Italien, Frankrike och England ökade fallen långsamt igen. Viruset hade muterat, nu gick det snabbare samtidigt som det går långsamt med vaccinen. På nytt steg siffrorna över de döda. En viss typ av underhållning kom tillbaka, det går att titta på fotboll igen men inför tomma läktare. Strax före jul kungjorde regeringen en rad åtgärder som ingen ville höra, i La región Metropolita, hela Santiago, med närmare åtta miljoner invånare, karantän och utegångsförbud igen. Tusen döda på ett dygn i Tyskland samma dag.
Jag får en smiley från en arbetskamrat på kontoret, en kvinna som dansar, pingviner som defilerar, en meteorit. Ställer mig vid fönstret. Skymningen faller. Avenyn ligger öde. Inte en kotte ute. Vad gör man? Vänder blicken inåt: minnen, mamman som följde en till skolan, och den där tjejen när man var tretton, vad var det nu hon hette? Den första som man kysste. En dag tvättade jag händerna tjugo gånger, nu sköljer jag dem bara snabbt. För att sammanfatta: jag går upp men förblir sysslolös. Det är väl så munkars liv ser ut. Fyllda av inre ljus och visdom.
TEXT: Jorge Calvo
Översättning från spanskan: Fredrik Ekelund/Marisol M.
Jorge Calvo, författare, Chile. Calvo bodde i tretton år i Sverige, mellan 1986 och 1999 och har på svenska givit ut romanen Matchen och novellsamlingen Ödlornas mosse.
kultur@bulletin.nu
