Är namnet Elna Gistedt (1895–1982) bekant? I juni i år tilldelades hon postumt den polska medaljen Virtus et Fraternitas. Medaljen delas ut efter beslut av Polens president till individer som genom olika aktningsvärda insatser hjälpt polska medborgare i nöd. I Sverige har endast Polska institutet i Stockholm informerat om den här händelsen. Även Sveriges ambassad i Warszawa har uppmärksammat det. I övrigt, tystnad.

Förvisso kan man invända att det är orimligt att svensk media ska fånga upp sådana här medaljutdelningar, som kan inträffa lite varstans i världen, och dessutom finns det viktigare nyheter att rapportera om. Men det går också att förklara avsaknaden av intresse genom att foga in det i en större offentlig diskurs där svenska hjältar och hedervärda insatser under andra världskriget överskuggas av en återkommande debatt om svensk export till Nazityskland och eftergiftspolitiken. Den polska kontexten bidrar också till intresselösheten.

Så varför har Elna Gistedt belönats med en fin polsk utmärkelse? Hon var en svensk teaterskådespelare och operettsångare som tillsammans med sin make, den polske affärsmannen Witold Kiltynowicz, drev baren och kaféet ”Hos fru Elna” i Warszawa 1940–1944. Många i Elnas bekantskapskrets var polska skådespelare och artister vars tillvaro i den ockuperade polska huvudstaden gradvis försämrades. De förlorade sin försörjning och riskerade deportering eller tvångsarbete. Elna anställde därför flera av dem som kockar och servitörer på restaurangen. På så vis var de någorlunda skyddade.

Så småningom blev lokalen också en mötesplats för den polska motståndsrörelsen, vilket av förklarliga skäl var ett vågspel. Det var här den svenske affärsmannen Sven Norrman (1891–1979), Warszawasvenskarnas informelle ledare, träffade motståndsrörelsens högsta ledarskap för överläggningar. Warszawasvenskarna var en grupp affärsmän som representerade stora svenska exportföretag med verksamhet i Polen. De engagerade sig tidigt i polskt motstånd och agerade kurirer åt Hemmaarmén. Svenskarna tog med sig rapporter hem till Sverige, överlämnade dokumenten till polska representanter i Stockholm som förde meddelandena vidare till Polens exilregering i London. Våren 1942 smugglade Sven Norrman ut den kanske viktigaste rapporten, om nazityskarnas massmord på judar. Den användes av Polens premiärminister när han, i brittisk radio, berättade om den tyska ockupationsmaktens systematiska förbrytelser mot judar.

Tveklöst var det så att Elna Gistedt, som drev inrättningen nästan själv, tog stora risker när hon lät underjordisk verksamhet bedrivas inne i lokalen. Men hon gjorde mer än så. Hösten 1942 inledde tyskarna en massiv aktion mot polsk befolkning i Zamość-regionen (söder om staden Lublin i sydöstra Polen). Regionens polska invånare skulle fördrivas och deporteras för att göra plats åt tyska och folktyska bosättare. Tiotusentals polacker fraktades till tvångsarbete i Riket medan ”lämpliga” barn kidnappades från sina föräldrar för att germaniseras. När motståndsrörelsen informerade Elna om vad som pågick plockade hon fram värdefulla smycken ur sin samling, införskaffade en lastbil och åkte till Zamość-regionen. Väl på plats lyckades hon att få loss ett trettiotal polska barn genom att muta tyskar. Barnen togs till Warszawa, gavs medicinsk hjälp och placerades hos fosterfamiljer.

Paret Gistedt-Kiltynowicz överlevde Warszawaupproret 1944. De hamnade i ett tyskt genomgångsläger men undsattes av rådiga polacker. Den sjuka maken avled i slutet av september varpå Elna återvände till Sverige tack vare hjälp från den svenska legationen i Berlin.

Elna Gistedt är bara ett exempel på svenskar som gjorde hedervärda insatser för Polen och för polacker under kriget. Andra aktningsvärda individer och deras gärningar har förblivit anonyma och tämligen okända. Det finns inte utrymme att här utveckla temat men nog förtjänar exempelvis historien om hur kurirbrev från den polska motståndsrörelsen, polska motståndsmän och allierade soldater på flykt transporterades från ockuperade Polen till Sverige – på svenska handelsfartyg, från hamnar i Gdynia och Stettin.

Inledningsvis var verksamheten oorganiserad när enstaka individer eller grupper tog sig ombord på svenska fartyg. Svenska sjömän var givetvis behjälpliga. Polacker som önskade ta sig till Sverige fick arbetskläder, beblandade sig med sjömännen som gjorde allt för att förvilla bort tyska vakter och så gick alla ombord på fartyget tillsammans. Ibland såg svenska sjömän till att skapa lite oreda utanför avspärrningarna för att göra det möjligt för enstaka polacker att hoppa över staketet och ta sig ombord.

När det gick upp för den polska motståndsrörelsen att rutten till Sverige innebar en ovärderlig kurirväg men också en räddningsplanka för motståndsmän som tyskarna var på spåren antog aktionerna mer fasta former.

I Gdynia hjälpte den svenska sjömanskyrkan polackerna i deras konspiratoriska arbete. Bland annat fick polackerna använda kyrkans lokaler till möten och planering av kommande räddningsaktioner.

I september 1944 upphörde sjöfarten mellan svenska och tyska hamnar. Men fram till dess hade mycket viktigt arbete utförts. Den svenska inblandningen i transporter av kurirer med livsviktig information mellan det ockuperade Polen och polska exilregeringen i Storbritannien samt delaktighet i räddandet av människoliv förtjänar betydligt större uppmärksamhet än det hitintills har fått. I flera avseenden var Sverige Polens livlina.

Andra förbisedda insatser, förutom konserter och insamlingar till förmån för Polen, är det svenska Röda Korsets hjälpsändningar 1944 till de mest utarmade polackerna. Dessa sändningar möjliggjordes tack vare pengar som den svenska regeringen förde över till Röda Korset, specifikt för detta ändamål. Svenska Röda Korset lyckades också få ner åtta godsvagnar med tonvis av förnödenheter, hygienartiklar och kläder till polacker som hamnat i det tyska genomgångslägret Pruszkow i samband med Warszawaupproret. För stora grupper av utsatta polacker blev den här svenska humanitära hjälpen skillnaden mellan liv och död.

Är det viktigt att lyfta fram den är typen av historier? Någon kan cyniskt anmärka att de tjänar till att skyla över Sveriges mer opportuna och undfallande ageranden gentemot Nazityskland. Snarare handlar det om att tillföra kunskap som visar att Sverige hade sina mörka och ljusa stunder under krigsåren. Ensidigt fokus på enbart det negativa skapar en skev självbild samtidigt som svenska hjältar och hedervärda gärningar förblir obekanta för en bredare allmänhet.

Artur Szulc är författare och historiker. Hans senaste bok handlar om Warszawa upproret 1944.