Just nu skrivs det febrilt om att Jimmie Åkesson är mångårig vän med en man som hetsat mot judar på sociala medier. Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin rasar och kräver grötmyndigt att Ulf Kristersson ska sätta ner foten mot Sveriges näst största parti och på Expo granskas den sverigedemokratiska antisemitismen med lupp.

Det är bra. Judehat ska granskas. Men det hade varit betydligt mer hederligt om Baudin, och för den delen grävarna på Expo, hade varit konsekventa i sitt fördömande av antisemitism och förintelseförnekelse.

I över två år har det offentliga rummet ockuperats av brölande horder av judehatare som använt civilbefolkningen i Gaza som en ursäkt för att marschera och skrika efter global intifada. Och hur upprörd har Baudin varit över det?

Inte särskilt upprörd, faktiskt. Förutom att han deltog i en solidaritetsmanifestation för Israel några dagar efter Hamas anfall har han varit förvånansvärt tystlåten när det gäller antisemitismen som frodas bland de så kallade palestinavännerna. När hans partiledare Magdalena Andersson snyftade fram ett hyllningstal till partikamraten Jamal El-Haj och beskrev honom som en hjälte som ägnat hela sitt liv åt att bekämpa terrorister, slöt Baudin lojalt upp vid hjältens sida och använde sina djupaste brösttoner för att fördöma El-Hajs kritiker.

Han hade ”förtroende” för sin Hamasanstrukna partivän ända tills det inte längre blev möjligt att dölja sanningen. Men inte ens då var Baudin särskilt upprörd. Han sa i stort sett bara att El-Haj uttryckt sig ”dåligt” och orsakat skada för partiet.

Expo intar samma märkliga förhållningssätt till antisemitism och tolerans för terror. De har förvisso erkänt att det var judehat som låg till grund för Hamas attack den 7 oktober men när det gäller palestinademonstranterna i Sverige är de betydligt mer överseende. När de uppmärksammar antisemitismen i Sverige är det främst när den kommer från högerextrema grupperingar och de förmår inte ens nämna antisemitism utan att också ta in islamofobin i ekvationen.