Assarmo: Från frälsning till klimatmål: När kyrkan bytte Gud mot globala fantasier

Under kyrkomötet 2026 stod det klart att Svenska kyrkans ambitiösa färdplan för klimatet har kört fast. När målen för etapp tre nu skickas ut på remiss tvingas kyrkoledningen erkänna det uppenbara: de uppsatta målen är i princip omöjliga att nå. Svenska kyrkan kommer inte att vara klimatneutral år 2030.

Trots detta vägrar kyrkostyrelsens förste vice ordförande, Wanja Lundby-Wedin, att backa. Med yviga gester insisterar hon på att behålla ambitionerna. Kyrkan ska fortsätta vara en ”modig röst”, agera aktivist och driva på för en ”värderingsförändring”.

Problemet är bara att den färdplan kyrkan har valt att klamra sig fast vid inte är förankrad i den kristna teologin – utan i en sekulär, politisk skrivbordsfantasi.

Genom att knyta sitt uppdrag till FN:s Agenda 2030 hävdar kyrkan att de globala hållbarhetsmålen ligger ”nära den kristna människosynen”. Men i sin iver att vara progressiv och ligga rätt i tiden har kyrkan svalt en utopi som av ekonomer, forskare och ingenjörer döms ut som fullkomligt orealistisk.

Det mest grundläggande problemet med Agenda 2030 är den totala brist på prioritering som präglar dokumentet. Politik och förvaltning handlar om att fördela begränsade resurser – tid, pengar och arbetskraft. FN:s agenda innehåller 17 globala mål och hisnande 169 delmål. Och, som den danske ekonomen Bjørn Lomborg och andra kritiker påpekat, när allt är högsta prioritet är i praktiken ingenting prioriterat.

Agenda 2030 – svenska kyrkans nya bibel – är med andra ord en önskelista snarare än en handlingsplan.

Ändå förväntas landets församlingar ställa om gudstjänster, diakoni och undervisning för att uppnå denna splittrade vision. Man blundar cyniskt för de fundamentala målkonflikter som forskare gång på gång lyfter fram. Agendan vilar på illusionen att alla mål harmoniserar men i verkligheten krockar de centrala målen om ekonomisk tillväxt (Mål 8) och fattigdomsbekämpning (Mål 1) brutalt med målet om drastiskt minskade koldioxidutsläpp (Mål 13). Att lyfta miljarder människor ur extrem fattigdom kräver historiskt sett enorma mängder energi, cement och stål. Att tro att detta kan ske parallellt med en total utfasning av fossila bränslen till 2030 är en ekvation som med dagens teknologiska verklighet inte går ihop.

Detta önsketänkande har blivit Svenska kyrkans nya dogm. Ingenjörer och energiexperter är eniga om att det tar generationer att ställa om globala energi- och transportsystem. Att sätta stenhårda tidsgränser till 2030 utan fungerande och ekonomiskt gångbar teknik är en politisk önskedröm. Lägg därtill den naiva fantasin om global harmoni (Mål 17) i en värld som i stället styrs av realpolitik, krig och geopolitiska egenintressen.

Svenska kyrkans ledning har övergett sitt unika existentiella och andliga uppdrag till förmån för en havererad politisk doktrin. När kyrkan gör sig till språkrör för sekulära skrivbordsfantasier förlorar den sin faktiska röst. Det är därför hög tid att kyrkan lämnar Agenda 2030 och börjar fokusera på det som faktiskt är dess kärnuppdrag.