Assarmo: Kronofogden hånar skattebetalarna – hur kunde en arbetsför man få en nollplan?

Sverige har blivit de märkliga myndighetsbeslutens förlovade land, men frågan är om inte Kronofogdemyndigheten nyligen lyckades sätta något slags svenskt rekord i naivitet. När den nuvarande riksdagsledamoten Mohamed Ali (V) år 2022 ansökte om skuldsanering för ett 40-tal skulder, fattade myndigheten ett beslut som i efterhand framstår som fullkomligt bisarrt. Man beviljade en så kallad ”nollplan”.

En nollplan innebär i korta drag att gäldenären slipper betala ett enda öre under saneringsperioden eftersom myndigheten bedömer att betalningsförmågan helt saknas och inte heller förväntas förbättras inom överskådlig tid. Det handlade inte om miljonbelopp, utan om drygt 160 000 kronor till bland annat CSN, Skatteverket och Region Dalarna. Pengar som vi – skattebetalarna – i förlängningen får skjuta till när det offentliga inte får tillbaka sina utlagda medel.

Här måste man ställa sig den helt grundläggande frågan: Hur i hela fridens namn kan en statlig myndighet titta på en ung, vuxen och fullt arbetsför man och dra slutsatsen att han för all framtid kommer att vara helt medellös? Är det verkligen Kronofogdens officiella människo- och samhällssyn att en individ i början av sitt vuxenliv helt saknar potential att någonsin skaffa ett jobb, tjäna pengar och göra rätt för sig?

Det är en passiviserande och djupt cynisk inställning till mänsklig förmåga, förpackad i välmenande byråkratisk omsorg.

Men det blir värre. Efter att Mohamed Ali kryssats in i riksdagen (vilket, som väl alla vet vid det här laget, granskas utifrån misstankar om valfusk) och plötsligt började kvittera ut ett riksdagsarvode på över 81 000 kronor i månaden, satt myndigheten först lugnt i båten. Från Kronofogdens håll hette det initialt att man minsann inte kunde ta hänsyn till ”lottovinster eller riksdagsplatser” när man gör sina bedömningar.

Det är ett oerhört hånfullt uttalande, genomsyrat inte bara av nonchalans inför det faktum att en person med en av landets högsta offentliga löner skulle få sina gamla skatteskulder och studielån helt avskrivna, utan också av ett fullständigt oacceptabelt förakt för skattebetalarna. Varför räcker det inte med en basal omsorg om skattebetalarna för att Kronofogden självmant ska reagera? Varför är myndighetens första reflex att försvara en stelbent princip, snarare än att skydda det gemensamma välfärdsbygget från uppenbart stötande missbruk?

Det krävdes att inkassobolaget Sergel – ett privat företag med ett legitimt intresse av att få tillbaka sina pengar – protesterade och lämnade in en formell begäran om omprövning för att myndigheten plötsligt skulle tvärvända. Först då öppnades dörren för en ny granskning. Först då insåg man uppenbarligen hur illa det här ser ut i allmänhetens ögon. Att riksdagsledamoten själv, efter massiv medierapportering och en politisk time-out på grund av andra utredningar, nu också ansökt om omprövning förändrar inte myndighetens haveri.

Det här handlar om något större än en enskild riksdagsledamots privatekonomi. Det handlar om moralisk kompass och om kontraktet mellan staten och medborgarna. När hederliga arbetare vänder på varje krona för att betala sina räkningar, sina studieskulder och sin skatt, kan vi inte ha myndigheter som rycker på axlarna åt att höginkomsttagare slipper undan på grund av godtyckliga prognoser om livslång medellöshet.

Kronofogden behöver inte bara ompröva Mohamed Alis skuldsanering. Myndigheten behöver ompröva hela sin filosofi. Det måste bli ett slut på antagandet att unga människor är inkapabla till egenförsörjning, och det måste bli ett slut på att privata bolag ska behöva agera moraliskt ankare åt slapphänta statliga instanser. Skattebetalarna förtjänar bättre än så.