Modeordet nummer ett bland liberala och vänstersinnade just nu är ”barnfängelse” –självklart yttrat med skepsis och avsky. Tanken på att sänka straffåldern, så att en omyndig våldsbrottsling kan plockas bort från gatan och sättas bakom lås och bom är tydligen något av det mest hårresande dessa människor kan föreställa sig. Men vad är ett barn? Och går det verkligen att jämställa en tonårig mördare med en femtonåring som trimmar mopeden?

Den frågan är högst relevant att ställa sig nu, när braskande rubriker om styggelsen med ”barnfängelse” möter oss i snart sagt alla publikationer och från alla organisationer som anser sig vara humanitära. De får det att låta som om vi ska spärra in femåringar i en iskall fängelsehåla på vatten och bröd till tidens ände.

Det är djupt missvisande. Det här handlar inte om barn i den bemärkelsen vi generellt föreställer oss. Det handlar om tungt kriminella tonåringar som begått många brott – de må vara tretton, fjorton eller femton men har ett våldskapital som vida överskrider det hos de flesta vuxna.

Aftonbladets politiske redaktör, Anders Lindberg, är en av de främsta motståndarna mot denna förfärliga lagändring. Barn måste få leka, klagar han, barn måste få gå i skolan, vara med mamma och pappa, helt enkelt vara baaarn!

Men barn som begår grova våldsbrott har naturligtvis lämnat lekstadiet för längesen. Skolan lär de knappast heller vara särskilt begeistrade i. Och dessutom: är det verkligen så självklart att barn som begår grova våldsbrott, till och med mord, ska behandlas som andra barn?

Givetvis inte. Och om Lindberg själv skulle råka ut för ett av de här ”barnen” skulle han naturligtvis inte vilja se det barnet röra sig fritt och lekfullt ute på gatan. Men Aftonbladets stolte värdegrundsriddare lever i en skyddad del av Stockholm och behöver inte befatta sig med de problem som vanligt folk drabbas av. Då är det lätt att skriva klagovisor om hur synd det är om brottslingar.

Han gör också hela frågan om straffålder till en fråga om hud- och hårfärg. Den nya lagen är helt enkelt rasistisk, menar han. Han gör därmed precis det som han anklagar lagstiftarna för, nämligen pekar ut en viss grupp som överrepresenterad i kriminella sammanhang.

Det var förmodligen inte tanken, men det blir ju så lätt fel när man snubblar omkring för att visa sig som en särskilt god humanist. Men han har inte fel. Det finns en rad undersökningar som tydligt visar att unga med invandrarbakgrund är överrepresenterade. Frågan är varför ska det spela roll för straffåldern? Menar han att överrepresentationen bland invandrare helt enkelt är skäl att inte sänka straffåldern? Det är svårt att tolka hans brandtal på annat sätt.

Anders Lindberg är inte ensam om att värna brottslingar, och tala om tonåringar med extremt våldskapital som ”barn”. Det är betydligt färre som skriver om dessa ungdomars offer. I Sverige är det helt enkelt inte värdegrundsmässigt att sätta offer före gärningsmän – alla människor har ju lika värde så vem kan komma och påstå att ett offer är viktigare eller mer skyddsvärd än en gärningsman?

Eftersom ingen vill bli påkommen med att ha fel värdegrund har det slagit över åt andra hållet. Så fort det rapporteras om våldsamma kriminella ungdomar pratas det om deras utsatthet, hur diskriminerade de är, att de aldrig fått några chanser i det hårda, kalla, rasistiska land som är Sverige och att vi därför är skyldiga att ”ta ansvar”.

Att ta ansvar innebär, enligt värdegrundsriddarna, att smeka medhårs, vara stöttande istället för straffande och se till att de snabbt kommer ut på gatorna igen där de kan ”leka” med vad de nu vill roa sig med.

Helst ska åtminstone delar av skulden läggas på offren dessutom – de hade en provocerande fin jacka, en telefon som skapade avund, en klocka som såg oanständigt dyr ut eller så befann de sig bara på fel plats vid tillfälle som brottsoffer så ofta gör.

Så har vi hållit på i decennier. Att vi nu kan sätta dessa unga – men livsfarliga – våldsbrottslingar i fängelse borde varenda människa vara djupt tacksam för.