Det finns mycket att oroa sig för, det råder det ingen tvekan om. Men det finns också mycket att glädjas åt. Våra traditioner, till exempel, som – trots oro i världen och hot från odemokratiska krafter – lever vidare år efter år och får oss att känna den där speciella värmen inombords.

Just nu förbereder jag mig för julen, och trots att så mycket är annorlunda mot vad det var under barndomens jular bär jag fortfarande med mig mycket av traditionerna från mina föräldrar och deras föräldrar.

Jag tillbringade min barndoms jular på landet, i min mammas gamla barndomshem i en by utanför Kristinehamn. Där bodde morfar kvar, liksom min moster som varit sjuk större delen av livet och förblev det som kallades ”hemmadotter”. Där firades julen på samma sätt som den alltid firats. Granen kläddes med flagg-girlanger, kulor och färggranna (och sköra!) fåglar, och på bordet stod en julskinka med ben, som morfar rimmat själv, i sällskap av grisfotsaladåb och hemgjord leverpastej.

Lutfisken var given, liksom dopp i grytan – och det var mormors sirapslimpor som skulle doppas i det glänsande skinkspadet, inget annat dög. Vid den tiden var mormor död sedan länge – hon dog många år innan jag föddes – och brödbaket hade tagits över av mamma och moster. Men det gick bra, det också.

Det jag minns mest av allt det festliga och vackra är kanske ändå det varsamma, nästan avskalade. En tindrande kristall, den brandgula ”proletärstjärnan” i köksfönstret, en elljusstake i finrummet, mycket mer dekorationer hade vi inte. Förutom hyacinterna förstås. De drev min moster upp under hösten och under julen blommade de i varje rum och fyllde huset med juldoft. Och så vedspisen och kaminerna förstås. Det är nog det jag saknar mest med barndomens jular: knastret och doften från vedspisen...

En enda jul firade jag hemma i lägenheten. Det var den julen då Hong Kong-influensan härjade och både morfar och moster insjuknade lagom till jul. Jag kunde inte föreställa mig att julen skulle bli det minsta god, men när mamma och pappa gav mig belysning och en transformator till mitt älskade Lundby-dockskåp blev det en ganska stämningsfull jul ändå. Men redan på annandagen ringde morfar och berättade att de frisknat till, så då packade vi in oss i Saaben och körde direkt dit och firade jul en gång till.

Det har runnit mycket vatten under broarna sen de där åren. De gamla har gått ur tiden och numera är vi bara ett litet sällskap som firar jul tillsammans. Det är inte ens alltid vi äter traditionell julmat. Men känslan är densamma. Kopplingen till kulturarvet, till vår historia. Och under någon av julens festdagar står det alltid en grisfotsaladåb på bordet – som hela familjen älskar och gärna äter av.

Det är knappast någon hemlighet att svenska traditioner behandlas styvmoderligt i det offentliga Sverige. Någon svensk kultur har vi inte, försöker mediekåren hamra in i våra medvetanden, och frågar man Nordiska museets intendent Jonas Engman finns det knappt en enda tradition som är svensk. Men det är ju bara den ängsliga mediekåren och de lika ängsliga kulturarbetarna som har fått för sig att svensk kultur och svenska traditioner alltid måste bemötas med kritik. Vanligt folk bryr sig inte.

Vanligt folk fortsätter att hålla på traditionerna. De firar jul och andra storhelger som de alltid gjort, de värderar kulturarvet och rycker på axlarna åt den politiskt korrekta elit som fått för sig att de framstår som bättre människor för att de fnyser åt det svenska.

Det här ser jag hos alla människor jag möter. Den där stillsamma förnöjsamheten. Glädjen i att klä granen och duka upp ett festbord. Det glädjefyllda vemodet i att tänka på de som inte längre är med oss. Traditionerna förenar oss även i tider av oro.