År 2022 blev nioåriga Luna överfallen och våldtagen. Detta resulterade i grava hjärnskador. Men de ansvarigas medkänsla koncentrerades till gärningsmannen. Detta skriver Bitte Assarmo.
Idag har jag gråtit. Av ilska, förtvivlan och uppgivenhet. Jag har nämligen läst Tove Lifvendahls reportageserie om Luna, flickan som utsattes för en brutal våldtäkt och mordförsök i Skellefteå 2022. Det är en berättelse om ett svek så förödande att det har förstört, och fortsätter påverka, livet för en hel familj. Om ett samhälle som värnar grova brottslingar mer än deras oskyldiga offer och där ingen vill ta ansvar.
Skellefteå kommun kände till den då 15-årige etiopiske ynglingens extrema våldskapital men valde ändå att blunda. Eftersom hans föräldrar inte ville medverka i någon utredning lade socialtjänsten ner ärendet.
Det går inte att undvika att fundera över om de hade fattat samma beslut om den våldsamme tonåringen varit etniskt svensk och lystrat till Lasse eller Bosse. Jag är inte helt säker på det.
Nej, nu ljög jag lite. Jag är visst säker. Säker på att de skulle ha agerat annorlunda om gärningsmannen varit svensk.
Den uppfattningen baserar jag på den information jag fick av en polis i södra Stockholm en gång, för så längesen som i början av 2000-talet. Min son, som då nyss hade fyllt 14, blev oprovocerat överfallen och nerslagen av två invandrarungdomar på tunnelbaneperrongen en helt vanlig lördagseftermiddag.
Han kom undan med ett knäckt näsben och en lätt hjärnskakning, men vi valde ändå att få skadorna dokumenterade och gjorde en polisanmälan. Vi hade dessutom ett vittne som sett alltsammans och som visste vad killarna hette och var de bodde. Den ene var 15, ett år äldre än min son, och den andre var dennes kusin som närmade sig 20.
Trots det så valde åklagaren att lägga ner fallet – i brist på bevis.
Den polis som utrett fallet ringde direkt till mig och berättade och sen sa han det som jag aldrig kommer att glömma:
”En sak ska du veta. Om det hade varit din son och en annan svensk kille som hade gjort det här mot en invandrarkille så hade åklagaren aldrig lagt ner det.”
Så blir det i ett samhälle där gärningsmän värderas högre än offer och där det dessutom finns en ständig rädsla för att visa upp ”fel värdegrund” när det handlar om personer med annan etnicitet än svensk.
I fallet Luna valde Skellefteå kommun att blunda både för det faktum att ynglingens mor hade uppgett en felaktig ålder på sin son och för det faktum att han gång på gång gått över gränsen med flickor i skolan och till och med överfallit en vuxen kvinna året före överfallet på Luna. Lunas faster Emma, som fungerat som talesperson för familjen ända sedan överfallet skedde, säger i den podd som kompletterar SvD:s artikelserie att hon är övertygad om att kommunens agerande berodde på en rädsla för att ertappas med ”fel” värdegrund.
Vid flera tillfällen har medierna kontaktat Iosif Karambotis (S), som var socialnämndens ordförande fram till i september 2025, men han ”kan” inte säga något om det enskilda fallet. Kan inte – och behöver inte heller eftersom tjänstemannaansvaret avskaffades redan under Olof Palmes tid. På grund av det kan samma sak hända gång på gång igen, med slutna ögon och tystnad som enda kommentar från landets kommunala tjänstemän. Så kan vi inte ha det. Tjänstemannaansvaret måste återinföras. Det är det enda sättet att få tjänstemännen att verkligen tänka över sina beslut på ett vettigt sätt.
Men många fler visade upp en genomvidrig attityd efter överfallet. Som en oljad blixt dök det upp socionomer, kyrkfolk och andra godhetsministrar som snabbt slöt upp som en kanelbulledoftande velour-mur omkring skyldige ynglingen. Medan Luna låg medvetslös på sjukhuset grät de bittert – men inte över Luna utan över den avsky omgivningen kände gentemot gärningsmannen.
En diakoniassistent i kommunen sa i radio att hon hoppades att ynglingen och hans familj fått skyddat boende ”för sin egen skull” och gärningsmannens advokat förklarade grötmyndigt i SVT att avskyn för hans klient speglade ”tankar och värderingar som inte är humanistiska”. Gråtmilda visdomsord kom också från en lärare i Skellefteå som med allvarsam blick förklarade att ”det är inte okej att hata”.
Brottet i sig fördömde de inte. De sa visserligen att det var en ”djupt tragisk händelse” men allt var, som det ju alltid är, samhällets fel, och även om ingen sa det rakt ut var det glasklart att de ansåg att gärningsmannen var minst lika mycket ett offer som Luna. Och den attityden är lika destruktiv för samhället som bristen på tjänstemannaansvar.
