Valrörelsen har knappt hunnit börja innan det står klart att det inte bara är de politiska partierna som mobiliserar. Också medierna har tagit ställning – och de gör det med en tydlighet som borde oroa alla som värnar en saklig och balanserad samhällsdebatt. Med få undantag har de stora redaktionerna anslutit sig till den rödgröna berättelsen om migrationen, och den kampanj de driver tycks i praktiken handla om en sak: mer invandring.

Det är svårt att förstå varför. Efter år av kommuner som gått på knäna och myndigheter som varnat för ohållbara belastningar, har Sverige äntligen börjat röra sig mot en mer ordnad migrationspolitik. De flesta partier, utom de mest migrationsvurmande (Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet) har under lång tid varit överens om att konsekvenserna av de öppna gränserna 2015–16 var allvarliga, i vissa fall direkt förödande.

Ändå är vi nu tillbaka på samma mentala plats som då. Samma dramaturgi, samma språkbruk, samma känslomässiga vinklingar. Det är som om hela medielandskapet kollektivt drabbats av en déjà vu från tiden då myten om de ”apatiska flyktingbarnen” dominerade debatten. Då som nu byggdes berättelsen upp genom en kombination av starka känslor, selektiva vittnesmål och ett språkbruk som gjorde kritiska frågor närmast omöjliga att ställa. Den som ifrågasatte narrativet riskerade att stämplas som rasist och nazist.

Samma sak upprepades under åren med de ensamkommande ”barnen”. Trots att en majoritet av de asylsökande i gruppen var unga män i övre tonåren eller vuxna, valde många redaktioner att konsekvent beskriva dem som minderåriga. Bilder på skäggiga män ackompanjerades av rubriker om ”barn på flykt”. Den som påpekade den uppenbara skillnaden mellan bild och textbudskap anklagades för att ”avhumanisera”.

Det är mot den bakgrunden man måste förstå dagens debatt om de så kallade ”tonårsutvisningarna”. För begreppet är inte neutralt eller ens korrekt – det är ett retoriskt verktyg utformat för att förskjuta fokus från lagstiftning och rättsprocesser till känslor. Genom att konsekvent kalla personer som är myndiga för ”tonåringar”, skapas en bild av ett land som utvisar barn.

När medierna okritiskt använder sådana ordval bidrar de till att förvandla en juridisk fråga till en emotionell kampanj. De försvårar för allmänheten att förstå vad som faktiskt sker, och förvandlar komplexa ärenden till förenklade berättelser om hjärtlöshet och orättvisa. Det är samma dramaturgi som under de apatiska barnens tid: en berättelse där staten alltid är förövaren och den asylsökande alltid är ett hjälplöst offer.

För varje valrörelse tycks samma mönster återkomma: reportagen blir allt mer emotionellt laddade, rubrikerna allt mer vinklade, och den sakliga granskningen allt mer frånvarande. Det är som om journalistiken, i sin iver att ”stå på de svagas sida”, glömmer bort att dess främsta uppgift är att stå på sanningens sida.

Det är fullt möjligt att argumentera för en mer generös migrationspolitik för det är en legitim politisk hållning. Men det är inte mediernas uppgift att driva den linjen genom att använda språkliga konstruktioner som syftar till att väcka skuld och indignation snarare än att informera. När en nyhetsredaktion väljer att beskriva en myndighetsbeslutad utvisning av en vuxen person som en ”tonårsutvisning”, då har man blivit en politisk aktör i valrörelsen.

Det försvårar för politiker att föra en saklig diskussion om migrationens konsekvenser samtidigt som det undergräver förtroendet för journalistiken. Men det är inte allt – det riskerar dessutom att polarisera debatten än mer eftersom allt fler känner sig manipulerade och utless på det som sker.

Sverige behöver en migrationsdebatt som bygger på fakta, inte på dramaturgi. Vi behöver medier som vågar granska alla sidor – även de som passar dåligt in i den egna redaktionella världsbilden. Och valrörelsen behöver medier som beskriver verkligheten – inte försöker forma den efter de rödgröna partiernas agenda.