Året är 1974. Jag är sjutton år och ska börja sista året i gymnasiet. Vi har besök av vår avlägsne släkting Tadek, som mot alla odds lyckats krångla sig ur Polen och dess hårdföra kommunistregim. Han sammanfattar Polens tragiska 1900-talsöde i följande koncentrerade sixpack:

– Hitler gross bandit, Stalin klein bandit.

Ridå. Som överlevande av Warszawaupproret 1944 och att ha upplevt två despoter som krigade, och ömsom köpslog om världsherraväldet, blir man snabbt luttrad. Och kan lätt mjölka fram essensen ur dramatiska skeenden.

Samma år på hösten snubblar jag av en tillfällighet på Malmö stadsbibliotek över boken Välkomna till gaskammaren mina damer och herrar, av Tadeusz Borowski (född 1922). Den kommer att förändra mitt liv. Påverka och influera. Krypa under skinnet som en inre tatuering.

Problemet med humanistiska värderingar och samvetsfrågor i allmänhet är att de i synnerhet formuleras i fredstid av mätta människor med tak över huvudet.

Boken är en novellroman, inte självbiografi. Författaren och förlaget använder inte ens det populära lockbetet ”based on a true story” (även om just det uttrycket är en långt senare modefluga) trots att mycket av händelserna i novellerna är självupplevda. Åter annat är genom historiker med flera styrkt och bekräftat.

Läs även: Irans nye president kopplad till svenskt massmordsmål

Den unge poeten Tadeusz blev politisk fånge efter en razzia i Warszawa våren 1943. Han internerades först i det ökända fängelset Pawiak. Upplevelserna där finns kort beskrivet i en av novellerna, innan han deporterades till Auschwitz i april samma år. Noterbart är att Tadeusz skrev boken 1948, tätt efter krigsslutet, med lägerfångenskapen i färskt minne och utan några större tillrättalägganden eller försköningar. Snarare tvärtom.

Vad skiljer då Borowskis bok från andra KZ-skildringar? På vilket sätt utgör den en milstolpe som vittnesbörd? För det första: Borowski uppnår en betydligt större berättarfrihet tack vare sitt genreval (det vi idag kallar autofiktion), snarare än biografins autentiska tvångströja, vars krav på absolut sanning paradoxalt nog kan göra skildringar stela och statiska, trots det fruktansvärda man upplevt och återger.

Det är därför något av en ödets ironi att Borowskis skönlitterära verk därmed berör och drabbar läsaren på ett mycket djupare plan än renodlade vittnesberättelser. För det andra: Låt oss även stanna upp vid själva texterna och analysera författarens språk och formuleringskonst. Det liknar nämligen inget annat. Med hjälp av Borowskis ordval bereds vi möjlighet att utforska ”lägrets anatomi”.

Läs även: Kim-Jong-Un erkänner Nordkoreas matbrist

Ingen annanstans i något annat verk av någon överlevare från lägren, Auschwitz och andra – och jag har läst 100-tals böcker i ämnet, även sett filmer, både dokumentärer och spel – bränner det till lika starkt som i Borowskis noveller. De är hudlösa och brutalt uppriktiga med en svart desperat humor som undertext. En av novellerna har Tadeusz medvetet namngett Här hemma i Auschwitz, för att chocka oss läsare och få oss att stanna upp och känna efter. Här hemma!?

Vidare vänder författaren upp och ner på alla invanda föreställningar och gör begrepp som etik och moral fullkomligt meningslösa. I Auschwitz är man. Och försöker överleva. Och där inget förvånar längre. Allt annat tycks förmätet att göra anspråk på. På gott och ont.

– Och du då, skulle du kunna göra en god gärning, om du kunde? frågar en kvinnlig fånge honom i ett sammanhang.

– Jag vill inte ha belöning för goda gärningar, jag lägger tak och vill överleva koncentrationslägret, svarar Borowski krasst.

Läs även: Greenpeace anmäler Norge för brott mot mänskliga rättigheter

Tadeusz var polack. Inte jude. Och hade därmed något bättre utsikter till överlevnad, även om oddsen naturligtvis var mycket små för samtliga fångkategorier på grund av svält och umbäranden, sjukdomar och summariska avrättningar.

Författaren tycks dessutom ha absolut gehör för den ”lägeresperanto” som – till följd av språkförbistringarna – talades bland fångarna som deporterats från Europas alla hörn. Så här kunde det låta:

Bredvid oss satt grekerna. Deras käkar malde girigt, de såg ut som gigantiska människoinsekter.

– Was wir arbeiten? frågade de.

– Nix. Transport kommen. Alles krematorium, compris?

– Alles verstehen, svarade de på krematorie-esperanto.

Borowski och de utsvultna grekerna ingick tillfälligt i det fångkommando, av dem själva benämnt Kanada, som skulle vara nazisterna behjälpliga vid de ankommande tågtransporterna. Utföra grovgörat, få ut folk ur vagnarna, schnell schnell, sortera bagage, bära bort lik och sist men inte minst ge SS-männen alla värdesaker man fann. Fångarna fick å andra sidan lägga beslag på så mycket mat och andra förnödenheter de kunde, det såg tyskarna mellan fingrarna med, eller mutades till, men blev man oturligt nog ertappad av en alltför nitisk SS-man med så mycket som en ynka sedel eller ädelsten på sig så var straffet obönhörligen döden.

Tadeusz inväntar stoiskt tågen tillsammans med sin vän fransmannen Henri från Paris.

– Du Henri, är vi egentligen goda människor?

– Vilken djävla dum fråga.

– Du förstår: jag känner ett alldeles obegripligt hat mot de här människorna, det är för deras skull jag måste vara här. Jag känner inte ett dyft medlidande med dem för att de ska gasas. De kan dra åt helvete! Jag skulle bara vilja rusa på dem och spöa dem ordentligt. Det måste vara sjukligt, jag fattar ingenting.

Läs även: Flera landslag knäböjer – blir utbuade av publiken

Här framstår Borowski som ett slags medlöpare. Förstår vi? Idag? Vill vi överhuvudtaget ta till oss? Ja, en sak står i alla fall helt klar. Problemet med humanistiska värderingar och samvetsfrågor i allmänhet är att de i synnerhet formuleras i fredstid av mätta människor med tak över huvudet. Och aldrig av de utsatta själva. Varken offer eller gärningsmän. I Borowskis noveller blir sådana gränser omöjliga att upprätthålla. Inget är helt igenom svart eller vitt.

I flera dagar skulle lägret leva på den här transporten: äta deras skinkor och korvar, sötsaker och frukt, dricka deras vodka och deras likörer, använda deras kläder och handla med deras guld … Under flera dagar skulle man säga om transporten Sosnowiec-Bedzin: Det var en bra transport, de hade bra grejer med sig.

Med andra ord livnärde sig lägerfångarna till största delen på det de dödsdömda människorna förde med sig. Man var beroende av transporterna, beroende av kommande offer, för sin egen överlevnads skull. En hisnande tanke som förskjuter perspektiven. Och som bäst illustreras av följande dialog.

– Hur många kan ha gått förbi? Sedan mitten av maj nästan två månader sen, ungefär tjugotusen om dagen … Omkring en miljon!

– Så många har de inte gasat om dagen. Förresten, fan vet, fyra krematorier och en massa diken …

– Det är väl skit samma.

– Ja, men det tar nog slut snart. Snart har de fått tag på alla.

– Det finns nog fler, var inte orolig …

Mot slutet av sommaren slutade tågen att komma. Allt färre gasades. Till en början kändes det tomt, men sedan vande man sig.

Så långt hade alltså anpassningen gått. Och blivit så extrem. På så kort tid. Man saknade liv och rörelse på plattformen. Folk som gick förbi. Saknade människor som medförde förnödenheter, ingav trygghet och en känsla av vardaglig lunk. Trots att de var på väg mot döden i gaskammaren.

Läs även: Danmark skänker vaccindoser till Ukraina: ”Vi har en bra och nära relation”

Det krävs stort mod att som betraktare erkänna en sådan sak. Ännu större att göra den offentlig till den stora allmänheten. Tadeusz vittnesmål blir även på sitt sätt som en kuslig bumerang till vår egen tid. Vår egen anpasslighet. Vi vänjer oss uppenbarligen vid allt! Inget förvånar oss heller längre. Och mördandet fortsätter. Mitt framför våra teveögon och bildskärmar. Pol Pot … Rwanda … IS … ”Det finns nog fler, var inte orolig.”

Även från en diametralt annan utgångspunkt, med andra förtecken och i vällovligt syfte, kastar den sin skugga över oss. Tänk så fort det kan gå! Ett år i pandemiångest kullkastar raskt alla invanda mönster och vardagliga rutiner. Hålla avstånd, beröringsskräck och isolering. Stängda restauranger, tomma gator och torg. ”Till en början kändes det tomt, men sedan vande man sig.”

Om barackväggarna skulle rasa, skulle tusentals sönderslagna människor, tätt sammanpackade på britsarna hänga i luften. Det vore en mer fasansfull syn än de medeltida målningarna av Yttersta domen.

För den som befunnit sig i Hieronymus Boschs helvetesmålningar blir givetvis de filosofiska spörsmålen och existentiella frågorna av en helt annan art. Och vi ska vara oerhört tacksamma att vi ”fredsskadade” inte tvingas genomlida skärselden för att uppnå Borowskis insikter, som även med tiden framstår som alltmer allmängiltiga. Tadeusz erfarenheter och slutsatser sträcker sig långt utanför Auschwitz taggtråd. Om detta må vi också berätta.

Vi lägger grunden till en ny monstruös civilisation. Först nu förstår jag priset för de antika byggnaderna. Vilka gigantiska ogärningar ligger inte bakom de egyptiska pyramiderna, grekernas tempel och statyer. Hur mycket blod måtte inte ha flutit på de romerska rikets vägar, riksgränsernas höga murar och städernas bebyggelse. Antiken, som ju var ett enda stort koncentrationsläger, slavarna som fick bomärket inbränt i pannan och korsfästes vid minsta tecken till uppror!

En svindlande tanke med sprängverkan ända till våra dagar. Våra fornminnen. Våra borgar, slott och herresäten. Upp trälar uti alla stater!

Du kommer säkert ihåg hur mycket jag tyckte om Platon. Idag vet jag att han var en stor lögnare. För våra jordiska ting är inte en spegelbild av idealen, utan en produkt av tungt blödande mänskligt arbete … Det finns ingen skönhet, om den betalas med mänskligt lidande. Det finns ingen rättvisa om den döljer orätt.

Ingen skönhet, om den betalas med mänskligt lidande? Ingen rättvisa om den döljer orätt? Läs om och begrunda. Rannsaka. Med detta som måttstock, vad blir då egentligen kvar av vårt världsarv att stolt förvalta? Hur stort lidande är vi de facto då beredda att acceptera för bevarandet av vårt eget kulturarv och förbli anständiga medmänniskor?

Läs även: USA:s vicepresident till migranterna: Kom inte hit!

Omedvetna trampar vi istället okritiskt runt som turister och beundrar det ena urgamla pompösa bygget efter det andra. Och låter oss imponeras av grundarna. Kungarna. Adeln. Byggherrarna. Med sina inskriptioner, statyer och porträtt. Men med en oändlig namnlös skara livegna bakom varenda mur, varenda sten, människor vars inskriptioner, statyer och porträtt saknas.

Vad kommer världen att veta om oss om tyskarna segrar? De kommer att bygga enorma palats, autostrador, fabriker, skyhöga monument. Våra händer kommer att placeras under varenda tegelsten, våra armar kommer att bära syllarna till de nya järnvägarna och betongplattorna. De kommer att mörda våra familjer, de gamla och sjuka. De kommer att mörda våra barn. Ingen kommer att veta något om oss. Diktare, jurister, filosofer, präster kommer att överrösta oss. De kommer att skapa sin skönhet, sin godhet, sin religion.

Hur många civilisationer och ursprungsbefolkningar har inte fått betala det priset? Och vilka blir nästa offer? Det är frågan.

Tadeusz Borowski tog sitt liv 1951, blott 29 år gammal. Med gas. I år är det exakt 70 år sedan. I förordet till den polska utgåvan skrev generationskamraten Tadeusz Rozewicz: ”Vi älskade livet, vi kämpade om livet. Det var andra som tog vårt liv. Ibland med hjälp av våra egna händer.” Med förord av Aris Fioretos, och med översättning av Catherine Berg (samma som i gamla upplagan på avsomnat förlag) finns det sedan några år tillbaka en nyutgåva av boken på Modernista förlag. Inte en dag försent!

Se till att skaffa denna moderna klassiker i sin genre innan lagret tar slut, eller avstå om du inte vill få dina egna aningslöst anammade normer och värderingar kraftigt skadeskjutna.

Björn Calander