KRÖNIKA. Människor bär ibland sina övertygelser som ett tecken på att de är privilegierade. Man kritiserar det som tillåtit och gett utrymme för kritik, man önskar förändra ett system vilket i sig möjliggjort förhoppningar och drömmar om ett annat samhällsbygge. Detta är ett privilegium – man får använda samhälleligt utrymme för att propagera för något annat, kanske ett systemskifte. Jag är dock långtifrån säker på att alla övertygade och medvetna människor uppfattar sambandet så. Yttrandefriheten, allmän och för alla, åtminstone i vår rika del av världen, är ett exempel på samspelet mellan en rättighet och det samhällssystem, vilket – motvilligt eller välvilligt – inom givna gränser kunnat bejaka friheten. Men det tycks som om många ute på grenen vill åt det rotsystem som fött en, samtidigt som man glömmer att trädet är själva förutsättningen för att man alls kan formulera sig. Det är för detta samband och för denna glömskas skull som jag menar att privilegierna kanske ska beaktas oftare. Stammen är förutsättning för växten, grenen får näring från trädkroppen och visst – inte att förglömma – trädet kan växa med hjälp av grenen.
Frågan om vad det där andra som man med hjälp av sina privilegier efterlyser – mer socialism, mindre kapitalism, vice versa, eller rentav något helt annat, kanske en grönare utveckling? – kan betyda för möjligheterna och utrymmet man fått, kanske tagit för givna, blir alltmer relevant i stundande post-pandemitider med uppenbar risk för tomma lador.
Att tala om en ”folksjäl” må vara problematiskt, men jag menar att en sådan existerar som ett vidgat landskap, omslutande allt fler åsikter, religiösa uppfattningar och sätt att förhålla sig till vardagsliv och samspel människor emellan. Vill man bidra till detta folkdjupa kitts hållbarhet och framtid, bör man fundera på vad ens egna privilegier och eget levnadssätt innebär för ett samhälles nödvändiga sammanhållning. Kanske handlar det om att leva som man lär, kanske än mer om att lära och leva så att man blir trovärdig.
*
Aldrig förr har jag funderat så mycket på sambandet som när jag för många år sedan av en ren tillfällighet sprang på samhällsdebattören och nationalekonomen Gunnar Adler Karlsson på Capri. Tillsammans med sin hustru strosade han runt i en livsmedelsaffär i Anacapri, öns näst största stad. Hans ansikte var bekant från debattprogram i svensk TV. Parets svenska stod ut och gick inte att ta miste på i ordflödena från de italienska husmödrarna, som ivrigt jagade låga priser och färska grönsaker. Hustrun gick framför honom och bad om hjälp med att bära matvarorna. Adler Karlsson syntes mig vara en vänlig själ, mån om att framstå som en god make.
Hemma i Sverige var han uppmärksammad, inte okontroversiell, inte alltid inställd på att vara politiskt korrekt och säga vad som förväntas av en socialdemokrat. Hans försök att finna en socialdemokratisk väg mellan kommunism och kapitalism har påverkat mig, om än inte dominerat min politiska tankevärld. Genom åren har jag dock fått allt svårare att bli klok på hur framkomlig den vägen är. Funktionssocialismen i Adler Karlssons teoretiska tappning var nog inget annat än en skrivbordsprodukt, som aldrig förankrades och fick fäste i verkligheten. Ägandet i sig skulle vara socialiserat, styras av samhällsintressena, inte lämnas vind för våg till riskkapitalister. Tanken är förvisso god, men hur motiverar man och får med sig människor på inskränkningar i frihet, på styrning och reglering av demokratiskt och samhälleligt utrymme?
Det var något annat som gnagde inom mig. Var detta rätt tillfälle att ställa frågor av mer moralisk än politisk karaktär? Inte ovänligt, inte i provocerande syfte, men för att initiera en intressant diskussion. För filosofera och resonera, det kunde ju Gunnar Adler Karlsson. Min respekt för mannens vidsynthet, förmåga att ha mer än en tanke och ett perspektiv i sitt huvud, var och är stor.
Jag formulerade aldrig frågorna. Det känns än idag som om jag missade ett gyllene tillfälle. Den som frågar, riskerar att tappa ansiktet under en minut. Den som inte frågar, är en idiot för livet. Innebörden av Konfucius ord har plågat mig sedan mötet inne i butiken i Anacapri.
Som god svensk gav jag mig hur som helst tillkänna och hälsade på paret Adler Karlsson. Det blev mest kallprat och artigt nonsens, vi bildade snart en liten svenskkoloni i matbutikens trånga utrymme. Om det inte varit för att personalen bad oss att lämna plats för andra kunder och fortsätta vårt umgänge på gatan utanför, hade vi fortsatt att prata.
Jag hade då kunnat ställa mina frågor. Men vi skildes åt inne i affären och återsågs aldrig. Dessvärre.
Nu har jag sent omsider nåtts av beskedet att Gunnar Adler Karlsson gått bort. Mot slutet av december förra året lämnade han 87 år gammal jordelivet. Dödsfallet har som aldrig förr fått mig att inse att man måste ta tillvara minsta möjlighet till de intressanta, sansade och nyanserande samtal som livet ger.
Denna krönika ger mig möjlighet och privilegiet att låta andra än Gunnar Adler Karlsson fundera över vart jag vill komma med mina frågor.
*
Jag hade redan varit i parets villa på ön, Casa Marianna. Nåja, inte riktigt hemma hos makarna och inte framme vid entréplanet, från vilket – enligt vad jag hört – en vidunderlig panoramavy över Neapelbukten ges. Men jag hade vandrat runt i den park som makarna iordningställt och som går under namnet Parco Filosofico. Gunnar Adler Karlsson har publicerat en liten pärla till bok, Tankar om Västvärldens vishet (2001), vilken anknyter till själva tanken med parken – att med kärnfulla citat tillgängliggöra de stora filosofernas och författarnas lika vidunderliga som inspirerande tankevärldar. Såväl i boken som i parken finner den intresserade väl valda ord, vilka i kraft av sina historiska betydelser sätter igång nya tankar, vilka i sin tur – i bästa fall och i den bästa av världar – kan förlossa en ny framtid, skapa nya möjligheter och levnadsbetingelser också för mindre privilegierade människor.
Gunnar Adler Karlsson ville skapa förutsättningar för ett rättvisare, mer hållbart samhällssystem inte bara med hjälp av sina många böcker och sin forskning. Föreläsningarna och tankeutbytet på de återkommande seminarier vilka regelbundet arrangerades varje sommar i parkens amfiliknande auditorium med plats för ett 50-tal gäster, hade samma syfte. Gunnar själv var föreståndare för det så kallade Capriinstitutet för samhällsstudier, och enligt mångas vittnesbörd var han en mycket duglig, generös och engagerad sådan.
Under drygt två timmar fick jag vid mitt besök erfara en behaglig frid på några av parkbänkarna, placerade intill inskriptionerna, och kunde begrunda många tankeväckande citat. Vem vill inte i lugn och ro sitta intill ord av Platon, Cicero, Dante, Achmatova och Wittgenstein och höra värmens syrsor spela i samma tonart som under antiken? Omgivningarna skymdes av träd och buskar, men bidrog ändå till känslan av att man befann sig i en historisk-kosmopolitisk Medelhavsmiljö, som påverkats av människor från när och fjärran.
För mig rådde ingen tvekan om att Parco Filosoficos bejakande energi var en annan än den betydligt mörkare dito som härskar runt om på ön. Jag tänker inte bara på den obehagliga kändisfixering som tycktes vara grundbulten i all kommers. Det verkade som om man på Capri kapitulerat för stora världens eländiga anatema – är du inte en kändis, är du ingen. När till och med otaliga fotografier på en underskön Brigitte Bardot på väg in i en av Capris affärer börjar gå en på nerverna är måttet rågat, och så var det för mig.
Men den mörka energin kom sig inte främst av det. Andra människor som besökt ön i mer dunkla avsikter har bidragit till känslan av att allt inte stått rätt till. Det började tidigt. Romerske kejsaren Tiberius bosatte sig år 27 i en stor villa på en höjd utanför staden Capri, och ryktena om vad som utspelats innanför murarna är ännu i omlopp. Man kan få för sig att Tiberius med sin osunda livsstil och sina perversa intressen satte agendan för öns framtid. Det finns många fler exempel på märkligheter, vilka bidragit till känslan av att allt inte varit så oskyldigt och vykortslikt som turistbroschyrerna vill framställa det. Många ljusskygga, mer eller mindre suspekta människor har tagit sin tillflykt hit. Uppgifter i flera böcker om att ön fungerat som ett paradis för pedofiler har inte precis rubbat den mörka energin.
*
Ett flagrant exempel som i viss mån spätt på det dåliga ryktet är Vladimir Iljitj Lenin, som åren efter förra sekelskiftet tillsammans med andra ledande bolsjeviker vistades på ön i kretsen kring Maksim Gorkij. Arbetarförfattaren hade tillgång till en bostad här; om han, likt Adler Karlsson, ägde sitt hus vet jag inte. Man planerade ryska revolutionen i en miljö som får sägas vara allt annat än proletär. På Youtube kan den intresserade i en kort filmsekvens se Lenin spela ett av världshistoriens mest märkliga schackpartier med Bogdanov, filosof och ledare för Bolsjevikpartiet. Garri Kasparov och Pia Cramling får ursäkta – vad som utspelades vid brädet på Capri står över deras schackkonst. Under överinseende av Gorkij sitter Lenin och Bogdanov på en terrass med utsikt mot Medelhavet, och det ser inte ut som om det råder någon nöd precis. Sökord på Youtube är ”The other revolution: Gorkij and Lenin on Capri”; titta och döm mig gärna om jag har fel. Bogdanov intar en defensiv hållning. Framtiden står på spel. Lenin tycks fundera över vilka bönder han ska offra, vilka han ska spara. Vad han vill göra med kung (tsaren) och drottning (tsarinnan) råder det inget tvivel om – de ska väck fortast möjligt. Andra pjäser får spela första fiolen i kraft av sina platser i avantgardet, på samma sätt som yrkesrevolutionären Lenin skulle göra när han återvänt till Ryssland. Capri var vid tiden för bolsjevikernas besök befolkad av kungligheter, lättjefulla dandys och nöjeslystna överklassgäster samt en och annan avantgardekonstnär, och schackspelet förebådade symboliskt det ryska blodbad som skulle sättas i gång några år senare.
Vän av ordning kan hävda att mitt uppmärksammande av öns mörka aura är ensidigt och att jag förbiser allt positivt som det trots allt finns exempel på. Visst fog har sådan kritik. Jag skulle kunna bejaka undantagen bättre. Axel Munthes filantropi hör till dem, liksom Svenska Institutets verksamhet vid Villa San Michelle som genom åren stått för humanistiska och ljusa inslag, på kontrakurs med mörkret. Och Gunnar Adler Karlssons Capriinstitut är redan nämnt. Det finns förstås annat altruistiskt, vilket inte har svensk anknytning.
Men min text handlar inte i första hand om ljus–mörker, gott–ont eller sunt–osunt.
Krönikan vill ge liv åt de moraliska frågor som jag aldrig ställde till Capriinstitutets föreståndare. De må framstå som illasinnade, kanske rentav elaka. Jag är inte avundsam och har heller aldrig missunnat människor goda materiella villkor. Mina frågor som formuleras här avslutningsvis är likväl relevanta, vill jag mena. De sätter – på samma sätt som många av diskussionsämnena som genom åren kunnat avlyssnas i Capriinstitutets auditorium – fokus på ojämlikhet, orättvisa förhållanden och ett större rättvisetänk.
Det är i grund och botten en fråga om trovärdighet, om makteliters bristande kontakt med verkligheten, och frågorna kan ställas till alla privilegierade människor som har möjlighet att uttrycka en politisk åsikt, oavsett vilken den är.
Höger, vänster eller mitt emellan är egalt. Man ska inte kunna skruda sig i en politisk färg, nonchalera krav på anständighet och förankring i människors vardag genom att flyta ovanpå.
Också till mig själv måste frågorna ställas – jag som fått utrymme att skriva denna krönika tillhör de privilegierades skara. Och, nog så viktigt: frågorna kan riktas till alla som gör så kallade fossila avtryck, stora som små, och som tär på jordens resurser på ett sätt som inte särskilt många människor har möjlighet att göra.
- Vilket annat ekonomiskt system, vilken annan samhällsordning än den Gunnar Adler Karlsson kritiserade hade på ett bättre sätt kunnat möjliggöra sådan levnadsstandard, sådana materiella och sociala villkor som förunnats honom genom ett långt liv?
Och om han under vårt samtal kunnat beskriva och finna ord för ett sådant system, hade jag velat ställa några följdfrågor:
- Hur många av världens människor skulle kunna leva med en standard, påminnande om Gunnar Adler Karlssons egen, i den nya samhällsordning som han förordade? Var han själv beredd att sänka sin levnadsstandard, inskränka på sina privilegier och sitt livsutrymme så att fler utsatta, fattiga och icke-privilegierade människor kunnat få det bättre?
TEXT: Michael Economou
Michael Economou är författare och kulturredaktör på Bulletin.
kultur@bulletin.nu
