KRÖNIKA. När jag en tidig morgon den 6 maj 2013 från min klostercell i Paris tionde arrondissement gick ut i världen som en kvinna blev det klart för mig att världen i framtiden måste bevekas med hjälp av kvinnliga energier.
Efter ett misslyckat århundrade med två världskrig och efter dem dessutom ett tredje TOTALKRIG, som verkar ha gått över i ett evigt undantagstillstånd med den nyliberala marknadens TOTALA seger och dess förstörelse av alla hittills tänkbara former av samhällen och livsformer, en sann ALLmakt som har befriat pengarna från dessas tidigare koppling till guldet och därmed materien, samt de ur materien tillverkade varorna och förvandlat dem till ren, helig (virtuell) ande; då stod det klart för mig att ett liv som man, och med mannens våldsamma och planetförstörande energier, inte längre var möjligt och att historien som hittills har bestått av våldtäkt på den kvinnliga stillheten genom den gudalikt manliga BIG BANG, en historia berättad av mannen och som likt en penis på ett perverst positivistiskt sätt rört sig spikrakt in i en ständigt accelererande framtid, att den historien från och med nu skulle behöva bli en kvinnlig berättelse, en som inte fortskrider utan fullbordas långsamt kretsande, som ringas in och berättas av en kvinna.
Redan dag ett öppnade jag ”Salong Madame Nielsen” i min cell i det tidigare klostret Les Récollets, och varje fredagskväll välkomnade jag mina gäster, barfota, klädd i en vit klänning och underhöll dem med min röst, mina sånger, dikter och fragment ur mina romaner. Varje salongskväll tog jag emot en speciell gäst, alltid en kvinna, som jag diskuterade visioner om en framtida feminin värld med. När jag efter nästan ett år var tvungen att lämna Paris med min roman Den oändliga sommaren, skriven för hand i cellen, förvandlade jag salongen till en nomadiserande sådan.
Under åren som följde vandrade jag genom Europa, och i varje större stad som jag kom till – från Barcelona i sydväst till Stockholm i nordost – flyttade jag in i någon gammal herrskapsvåning eller hotellsvit. Och efter att påföljande dag ha genomvandrat hela staden inifrån och ut genom alla dess lager av ekonomiska, historiska, arkitektoniska, antropologiska och sociologiska skikt – och därmed att ha skrivit mig in i staden och skrivit in staden i mitt språk – bjöd jag på den tredje dagen in invånarna till min salong och tillsammans med stadens mest ”framstående kvinna” utvecklade vi våra ”Visioner om en kvinnligt präglad framtid”. Under alla dessa vandringsår var jag full av hopp, och aldrig förr i mitt tidigare liv som ett manligt väsen hade jag känt mig så lätt och levande och leende och inkännande för mina medmänniskor och kommande generationer som nu, i mitt nya liv som kvinna.
Men samtidigt, när jag till och från tittade in i den andra värld som består av mer eller mindre sociala medier mötte jag tidsandan och ryste: över en natt hade mäktiga män förvandlats till ”feminister”, nästan alla auktoritära opinionsbildare, det vill säga inflytelserika intellektuella och konstnärer/konstnärinnor i Europa och USA skrev och skrek korrekt om avslöjande av manliga övergrepp under de senaste åren, eller sedan tusentals år; om erkännanden och jämlikhet och jämställdhet och rättvisa för alla levande varelser. Men det verkade som om ingen av dem ville förenas i en gemensam rörelse, tvärtom: alla (dessa mycket rika och privilegierade) barrikaderade sig i små grupper av Identiska som bara slogs för erkännandet av sig själva och fördömde och bekrigade alla andra som inkorrekta.
”Something is rotten in the state of minds”, tänkte jag. Kanske har vi och även jag inte tänkt radikalt nog över denna efterlängtade kvinnlighet eller gestaltat den tillräckligt radikalt, kanske måste jag våga ta ännu ett steg vidare från det som hittills har setts som det kvinnliga. Men hur? Och varthän? I slutet av juni 2019 vandrade jag efter att ha färdats i flera nomadiska år till slut in i Berlin och flyttade in i en elegant våning vid Stuttgarter Platz. Och efter att under de första veckorna ha suttit och skrivit på min balkong medan jag betraktade livet under mig, tog jag en vacker dag en promenad i Tiergarten och klättrade upp för den berömda och, som man sa mig, väldigt hippa stadsdelen Prenzlauer Berg. Och vilket berg! Vilken helt ny civilisation! Plötsligt var jag omgiven inte bara av tidsandan utan också av ”tidsspöken”, alla var så fullkomligt korrekta, och trots att de hade kommit från hela världen och tillsammans kunnat ta sig hit och skapa ett underbart kvinnligt Babylon med tungor på alla världens språk, en annan värld och en annan livsform, så talade de alla och unisont det enda tidsandande språket: den globaliserade, imperiumlika campusamerikanska som alla talar även om ingen riktigt behärskar den. Alla såg de ut som konstnärer, eller åtminstone konstnärliga. Och alla var varken män eller kvinnor, utan något svävande däremellan, PRECIS SOM JAG!
Vilken fasa! tänkte jag och ville bara en enda sak: att inte bara fly från detta förvrängda Babylon, utan även att flaxande flyga iväg och upplösas lodrätt upp i ljuset. Jag vände mig äcklad bort från detta nya slags människovarande. Men då såg jag i en stor spegel: bilden av mig själv. Och plötsligt öppnade sig den enda utvägen för mig, det radikalt kvinnliga som måste finnas bortom den kvinna som jag just nu är: Som den första av de nio, tretton eller sjutton miljarder människor som ska följa mig i framtida decennier, kommer jag snart att bevinga mig, ja, förvandlas till en FÅGEL.
Och vilken fågel! Det finns ju så många sorter, och jag är ju som människa och kvinna redan ganska egenartad. Så medan resten av mänskligheten förmodligen förvandlas till skriande måsar och kråkor kommer jag som den enda i mitt slag bli en häger, en häger som varje morgon, ömtålig, lite paranoid och tämligen anakronistisk och forntida, ska lyfta från sitt träd och likt ett trasigt paraply höja sig över världen.
TEXT: Madame Nielsen, Stuttgarter Platz i Charlottenburg i slutet av coronaåret 2020.
Översättning från tyska: Nina Lekander
Madame Nielsen är en dansk författare (som även skriver på tyska), konstnär och performanceartist som i en stor intervju i Politiken förra året beskrev sig själv med följande ord: ”Jag är inte något bestämt eller någon bestämd, jag är en möjlighet”. Hon har på senare år hyllats av kritikerna för kärlekstrilogin Den endeløse sommer (Den oändliga sommaren), Det højeste væsen och Lamento, en trilogi hen ser som en ”undersökning av kärleken”. Madame Nielsen har nominerats till Nordiska rådets litteraturpris två gånger, 2006 för romanen Självmordsaktionen och 2014 för Mina möten med de verkliga författarna. Hens nästa stora projekt är, som framgår av texten här, att förvandla sig till en häger.
kultur@bulletin.nu
