De Espinoza galning, narr. Baruch, ve och förbannelse, kasta honom åt hundarna, Benedict, bandit, svinpäls, ond, död, helvetisk.
Ur dikten ”Bannlyst” från diktsamlingen ”Natten läser stjärnor” (i översättning av Salomon Schulman) av Melech Ravicz 1919.
KRÖNIKA. Judendomen är en idealreligion för kättare. Besattheten av att Messias en dag kommer att förlösa världen öppnar för frondörer. Många tronkrävare har känt sig kallade och historien vimlar av falska Messiasgestalter som med varierande framgång duperat folkmassorna. Dock har ännu fler frälsare blivit dårförklarade.
Beträffande Jesus försöker judar hålla en neutral inställning till honom, eftersom det kan vara förenat med svåra förföljelser att ifrågasätta dennes gudomlighet, en bitter erfarenhet som den judiska historien bara kan bekräfta.
Om man som jude råkar vara trött på de många regelverk religionen pådyvlar en finns alltid möjligheten att konvertera till kristendomen. Då kan man åtminstone initialt bli emottagen med kärleksbudskapets hedersbetygelser. Sedan återstår det sannolikt generationer innan judestämpeln är undanröjd. Kanske är det värt att fråga en Bonnier, varför inte en biskop?
Så vad göra, quo vadis? Jag försökte med socialismen. I den finns inga Gudstraktat, enbart frihetstraktan. Det gick ett tag. En tidigare radikal judisk generation hade med större framgång försökt samma sak. Det slutade dock med konstaterandet att de ”vaggat ett dött barn”.
Mina ideologiska fäder berättade att upproret kom med läsningen av Spinoza. Att studera denne filosof var att befria sig från testuggeri, folkliga fördomar och rabbinskt skrock. Med ”Etiken” togs ett stort kliv över gettomuren och man befann sig snart i den världslige Marx goda sällskap. En berusande känsla av befrielse med en övertygelse om att paradiset redan fanns i jordelivet vällde fram ur det undermedvetna.
Vem var nu denne Spinoza, filosofen, som betytt så mycket för rebeller av alla de slag? Henri Bergson uttryckte det så här: ”Varje filosof har två filosofier, sin egen och Spinozas”. Vad var det som attraherade Goethe, Lessing, Hegel, Marx, Nietzsche, Freud och Einstein? Varför skrev Einstein i filosofens gästbok år 1920 att han var ”Spinozas lärjunge”?
Låt oss förflytta oss bakåt i tiden, till den 27 juli 1656. Platsen är en portugisisk synagoga i Amsterdam. Där sitter den tjugotreårige mannen, Baruch Spinoza, på de anklagades bänk. Förnamnet skvallrar om välsignelse, efternamnet om törne. Det är efternamnet som pekar mot en förestående Golgatavandring.
Rabbinen fastställde att denne Spinoza genom sina idéer om att Gud och Naturen är ett, hade gjort sig skyldig till kätteri och därför skulle exkommuniceras, han skulle undergå ett ”cherem”. Detta hade skett flera gånger i Amsterdam vid denna tid. Församlingen saknade i religiös mening den rätta mognaden. Man levde fortfarande i inkvisitionens skugga.
De flesta församlingsmedlemmar som närvarade denna sommardag mindes tvivlaren Uriel da Costa som efter flera exkommunikationer – även från kyrkan – år 1640 på nytt återupptogs i den judiska församlingen under brutalt förnedrande former. Efter 39 piskrapp inför menigheten tvingades han lägga sig raklång på golvet och låta gudstjänstbesökarna trampa på honom medan de lämnade synagogan. Denne evige skeptiker orkade inte länge till utan tog en pistol och sköt sig till döds genom pannan.
Då var Baruch bara åtta år gammal. Denna händelse torde ha gjort intryck på honom. Emellertid kände han sig lättad efter sin egen bannlysning. Nu äntligen kunde han utvecklas till fritänkare i ordets vida mening. Han bosatte sig i det lilla Rijnsburg utanför Leiden. Där kom han att leva isolerad, nästan som en solitär, men hade likväl ett härligt nätverk av Europas ledande vetenskapsmän på ett fridfullt korrespondensavstånd. Hans era var ju den moderna tidens vetenskapliga revolution där matematik, logik och naturvetenskaperna studerades med den exakthet hans samtid eftersträvade. Samma precision tillämpade han själv i sitt tänkande kring den sekulära andligheten. Han vinnlade sig om radikal objektivitet. Axiomen, likt i euklidisk geometri, fick stå som modell.
Inte långt från honom bodde Hollands store naturvetare Christian Huyghens som har en optisk princip uppkallad efter sig och är känd för upptäckten av Saturnus ringar. Numera Benedict Spinoza, som ägnade sig åt linsslipning till bland annat mikroskop och teleskop för sitt levebröds skull, lovordades för sitt grundliga arbete av denne astronom. Likheten med dagens judiskortodoxa diamantslipare i Antwerpen är slående. Kanske kräver det knivskarpa tänkandet i exegetikens utmarker en jordnära vardaglighet som motvikt?
Idéhistoriskt bar Spinoza på ett traditionsmättat sefardiskt arv. Judar skall enligt hävd ha levt på den Iberiska halvön sedan kung Davids dagar. Men det är först i och med dess guldålder, för runt tusen år sedan, som den judiska storhetstiden inträffade med antika impulser förmedlade från den arabiska världen till en trehelighet, där kristna och muslimer under långa tider låg i fejd med varandra, medan judarna oftast kom i kläm. Muslimska fundamentalister och kristna fanatiker vederlade i själva verket myten om de abrahamitiska religionernas spanska samförstånd.
Kabbalan och filosofin bar den sefardiska judenhetens signum ända fram till fördrivningen år 1492 från ett enat och renat kristet Spanien. Många tog sig till det osmanska riket, åtskilliga också till Portugal, något som dock visade sig vara ödesdigert. Så småningom hittade judar vägen till Venedig och andra till Amsterdam eller Hamburg. En del stannade kvar, frivilligt eller tvångsdöpta. Av de gammalkristna betraktades los conversos med stor misstänksamhet. Dessa var skrämda av inkvisitionens tortyrkammare. Kättarbålen skulle brinna under ytterligare århundraden.
De nykristna, eller marannerna som de även kallades med bibetydelsen svin, etablerade ett kryptojudiskt dubbeltänkande för att behålla sitt religiösa arv. Den marranska paranoian bar de med sig till sina flyktorter, där de först etablerade sig som katolska församlingar innan de öppet vågade visa sin judiskhet. Denna hade i mångt och mycket tunnats ut. Osäkerhet rådde kring äktheten i religionens utövande. Stridigheter kom att tillhöra vardagen i Amsterdam ända tills en labil balans uppnåddes. Det var en illuster men intellektuell nobless som flytt. Bland emigranterna kunde räknas köpmän, poeter, filologer, läkare och kyrkans folk såsom munkar.
Exempelvis blev läkaren Dionys Benjamin Musaphia Kristian IV:s livmedikus i Danmark för att på sin ålders höst verka som rabbin i Amsterdam. Bendito de Castro var ett tag livläkare hos drottning Kristina trots att Sverige skulle vara judefritt. Han kanske mötte en av Spinozas främsta inspiratörer, René Descartes. Denne dog i lunginflammation i Stockholm. Samtidigt som rationalisten Spinoza laborerade med den kalla logikens Gudsbegrepp drabbades judenheten av en aldrig skådad messiansk väckelse. Sabbatai Zevi hette frälsaren, som särskilt sefarder drogs till.
Det var en lycka för drottning Kristina att hon avslutat sina bankaffärer med Manuel Texeira i Hamburg och redan var i Rom, ity denne smittades också av det messianska svärmeriet. Bankiren dansade och hoppade med sina torarullar liksom livläkaren de Castro i sin hängivelse över den kommande förlossningen.
Man kan se Benedict Spinoza le i mjugg åt de många Amsterdamjudarnas fanatism. Sabbatai Zevi och Spinoza dog med några månaders mellanrum. Linssliparen och filosofen Spinoza avled i tuberkulos vid 44 års ålder, möjligen medierad av glasspån som kan ha orsakat en stendammslunga. Messiasgestalten återuppstod aldrig men den sekuläre Spinozas själ tycks leva ett eget liv – trots dennes förnekelse av själens odödlighet.
Så sent som 2012 gjordes ett försök att häva bannlysningen från röststarkt judiskt håll. Men rabbi Pinchas Toledano som presiderar i den nutida Amsterdamförsamlingen vägrade, med motiveringen att filosofens förnuftsvidriga idéer rycker undan grundvalen för den judiska tron.
TEXT: Salomon Schulman
Salomon Schulman är läkare och författare.
kultur@bulletin.nu
