KRÖNIKA. Förra våren, när pandemin slog till, började jag en kväll bläddra förstrött i Göran Sonnevis diktsamling Det måste gå från 1970. Efter en liten stund gick det förströdda över i djup läsning. Det var framför allt en dikt, ”För att förstå”, som drabbade mig, inte minst slutraderna: Fladdermössens blinda/signaler hördes genom hela Europa/Själva förstod vi inte tillräckligt klart/vad som stod på spel/och vad som verkligen hände/då och senare på andra platser/.

Bulletins kulturchef Fredrik Ekelund/Marisol M om pandemins effekter på oss, en dikt av Göran Sonnevi och ”fladdermössens blinda signaler …”

Vi är inte skit

KRÖNIKA. Att vara trans är att leva i en evig klyvning, att ha känslan av en kniv som skär en i två delar hela tiden. Hos många transpersoner leder det till trauman som aldrig läker, många tar livet av sig, andra glider ut i missbruk av olika slag för att dämpa känslan av att vara fel. Skammen – läs: de internaliserade blickarna från andra – är svår att leva med och befrielsearbetet kan ta lång tid. Att berätta för frun, barnen, de närmaste vännerna, allt kostar på. Men för den som lyckas ta sig igenom klysen väntar en speciell och rik tillvaro på andra sidan: att ha tillgång till två ”kön”, till två sätt att vara och se världen på.

Bulletins kulturchef, Fredrik Ekelund/ Marisol M, om sin första promenad som kvinna och om en ny, naggande god transströmning inom litteraturen.

Den första promenaden

KRÖNIKA. När pappa blev arg på Fiskebäcksgatan i vår lilla radhuslåda i Malmö var det likt explosioner som kom från ingenstans eller – vem vet? – som kanske var uppladdade på jobbet på Flensburgska barnsjukhuset. Det enda vi hade att ta ställning till var hur skydda sig mot de utbrott som alltid föregicks av en rodnad i hans ansikte som steg underifrån för att sedan, likt en eld, få tag i hela hans ansikte innan de svavelosande orden fick radhuset att darra till. Vi gömde oss på våra rum oftast, tills faran var över. Han slog aldrig. Det enda våld jag minns är att mamma fick en örfil mitt över matbordet en påskafton, något som emellertid var chockerande nog i vår idylliska värld.&nbsp;

En vrede av andra dimensioner. Foto: Dolores Ochoa/AP/TT.

Fredrik Ekelund/Marisol M, Bulletins kulturchef, skriver om vreden som en förändrande kraft – på gott och ont.

När pappa blev arg/Vredens natur

KRÖNIKA. Våren 1984. Jag är i Paris, skriver för avsomnade Arbetet, artiklar då och då men håller också på med en uppsats i litteraturhistoria om den franske arbetarförfattaren Georges Navel, som jag hade lärt känna två år tidigare i Provence. Jag är antagen på Bonniers med min första bok, hamnarbetarromanen Stuv Malmö, kom!, och njuter i fulla drag av det som väntar samma höst: debuten. Om dagarna sitter jag på caféer, läser André Glucksmann och Bernard-Henri Lévy, de ”nya filosoferna”, som med sin skoningslösa kritik av kommunismen, via Solsjenitsyns erfarenheter från Gulag, ritar om det politiska landskapet. Det franska kommunistpartiet krackelerar och den vänster jag själv sympatiserat med, Myrdal och den maoistiska, kippar efter luft. Och det är just det, någonting med och i luften, som är en del av det intellektuella rus jag befinner mig i. Att så mycket plötsligt känns tillåtet. Att få tänka fritt och lustfyllt och inte längre låta sig styras av en inre, lutheransk dikotomi där Myrdal och ”vänstern” alltid står för det goda.

Bulletins kulturchef Fredrik Ekelund/Marisol M. Foto: Emelie Asplund

Bulletins kulturchef Fredrik Ekelund/Marisol M välkomnar till kultursidan med en text om en berusande vår i Paris och om att tänka ihjäl sig.