KRÖNIKA. Förra våren, när pandemin slog till, började jag en kväll bläddra förstrött i Göran Sonnevis diktsamling Det måste gå från 1970. Efter en liten stund gick det förströdda över i djup läsning. Det var framför allt en dikt, ”För att förstå”, som drabbade mig, inte minst slutraderna: Fladdermössens blinda/signaler hördes genom hela Europa/Själva förstod vi inte tillräckligt klart/vad som stod på spel/och vad som verkligen hände/då och senare på andra platser/.
Dikten handlar om en demonstration i Stockholm under den dramatiska majmånaden 1968, en tid när vänstern återföddes över hela planeten. Det var en ljus tid och framtiden ett löfte för en hel generation. Själv var jag för ung då för att ryckas med i vågen men kompenserade det med att ryckas med fem år senare, i Paris. Det är i samma diktsamling hans klassiska ”Vi är inte skit” finns. Ord som tog kropp över hela världen förra året, inte bara i ett rungande ”Black Lives Matter” utan också i den kärlek och respekt som visats läkare, sjukvårdsbiträden, kassörskor, sopbilsförare, hemtjänstpersonal överallt, de som inte hade några möjligheter att gömma sig för viruset utan tvingades ut på barrikaderna.
För första gången sedan den nyliberala vågen tog fart på åttiotalet kändes det som om ”de där nere” lyftes fram och hyllades för vad de gör och att en insikt spred sig om hur många det ska till för att hålla samhällsbåten flytande. Att högerpopulistiska politiker som Donald Trump och Jair Bolsonaro inte uttryckt någon solidaritet med dem som stått, och står, vid frontlinjen, ej heller uttryckt någon sorg över pandemins offer eller rannsakat den egna hållningen i kampen mot covid-19 förvånar inte. Det är sådana politikers livsluft, bristen på medkänsla och det sociala kriget som mantra; allt närt av den mörka energin från ett ålderstiget mansideal på god väg att kapsejsa bakom en ekande tom machorustning där dialog och öppenhet ses som svaghet och kvinnlighet och ”mjuka” värden som ständiga hot. Att erkänna ett nederlag finns inte på den inre kartan hos den här typen av politiker eftersom det är synonymt med svaghet och kärnan i den livshållning det handlar om här är just föraktet för svaghet. Desto vackrare då när en Emmanuel Macron hyllar fransk sjukvårdspersonal på nationaldagen och i ett presidenttal manar sig själv till förändring och erkänner att han för mycket betonat elitens förmåga att med sin initativkraft dra samhället framåt.
Känslan pandemin framkallat hos mig går att reducera i ordet klaustrofobi, en instängdhetskänsla inte bara i min lägenhet utan också i mitt subjekt, i mitt jag. Som författare är ensamheten ett yrkesvillkor. Det är i den skapandet sker men när ensamheten blir så stark att tron på den rämnar, då rämnar också annat. Aldrig har jag saknat mina fotbollskompisar som nu, aldrig mina transväninnor i Köpenhamn som nu, aldrig att få krama mina barn eller min gamla mor som nu. Det är som att inte leva på riktigt utan bara som att imitera livet och leva ett slags låtsasliv. Samtidigt som jag, som så många andra, gjort nya upptäckter: hur mycket jag älskar ljudet från barnens lek på skolgården intill, ungdomarnas hesa målbrottsröster om kvällarna utanför närbutiken under min balkong eller blotta åsynen av Doris, min 92-åriga granne – som bott i samma lägenhet i sjuttio år! – som varje dag knatar sin runda runt kvarteret i ett vackert trots mot allt vad resignation heter.
Sonnevi var del av en vänster som präglat mig för livet och hos honom fanns/finns alltid det frihetliga, i varje text. Men många i samma vänster, Jan Myrdal främst, gick vidare in i det totalitära mörkret. Så även jag under en period. De minnena söker mig nu när jag ser den kinesiska ledningen iskallt kväsa Hong Kongbornas dröm om frihet eller ljuga öppet om viruset från Wuhan. Det finns skäl att hoppas på nya solidaritetsrörelser, att den vilja till solidaritet som fötts i skuggan av pandemin, kristalliseras i ett nytt tänkande, ett tänkande vars grund måste vara att ingen ses som just ”skit”.
Och att Wuhan och ”fladdermössens blinda signaler” därifrån får oss att ta lärdom på riktigt vad gäller klimat och djurhållning, på det att det inte ska gå oss etter värre nästa gång.
TEXT: Fredrik Ekelund/Marisol M.
Fredrik Ekelund är kulturchef på Bulletin och författare.
kultur@bulletin.nu
