För några månader sedan utkom den tredje och sista delen av den argentinske författaren Jorge Luis Borges (1899–1986) utvalda verk på Bokförlaget Tranan. Efter att Borges förlorat synen läste en rad yngre ”ledsagare” högt för honom ur världslitteraturen. Flera av dessa blev senare själva framstående författare. Luisa Futoransky, en av de främsta poeterna i sin generation, var en av dem. Sedan många år är hon bosatt i Paris. Här berättar hon för första gången sin historia för svenska läsare.

KRÖNIKA. För några dagar sedan fyllde jag åttio år. Jag föddes i Buenos Aires 1939, samma år som andra världskriget officiellt bröt ut. I likhet med alla andra krig började det i själva verket långt tidigare. Mitt land Argentina, som ofta drabbats av militärkupper, hade ställt sig på Nazitysklands sida och man talade om axeln Tokyo-Berlin-Rom-Buenos Aires. Vid fem års ålder hörde jag min pappa tala med släktingar om att man i provinsen Entre Ríos hade planerat koncentrationsläger för oss judar. Krig, nazister, koncentrationsläger, judisk identitet – det är inga små saker att förklara för ett litet barn. Men när kriget nästan var över bytte Argentina till vinnarnas sida, och man slutade tala om sådana besvärliga ämnen. När jag började gymnasiet i en före detta tysk privatskola fick jag veta att den exproprierats av det argentinska utbildningsministeriet eftersom den betraktades som ”fiendens egendom”. Min gymnasieskola i den gamla stadsdelen Belgrano har inte förändrats nämnvärt. Under hela min tonårstid spökade dess tyska förflutna. Varje skrymsle, varje golvbräda tycktes dölja ingångar till hemliga tunnlar där spioner hade verkat och tortyr utövats.&nbsp;

Artikelförfattaren Luisa Futoransky. Foto: Privat

Den argentinska poeten Luisa Futoransky minns promenaderna med författaren Jorge Luis Borges som blev som ett vandrande universitet för henne.