KRÖNIKA. För några dagar sedan fyllde jag åttio år. Jag föddes i Buenos Aires 1939, samma år som andra världskriget officiellt bröt ut. I likhet med alla andra krig började det i själva verket långt tidigare. Mitt land Argentina, som ofta drabbats av militärkupper, hade ställt sig på Nazitysklands sida och man talade om axeln Tokyo-Berlin-Rom-Buenos Aires. Vid fem års ålder hörde jag min pappa tala med släktingar om att man i provinsen Entre Ríos hade planerat koncentrationsläger för oss judar. Krig, nazister, koncentrationsläger, judisk identitet – det är inga små saker att förklara för ett litet barn. Men när kriget nästan var över bytte Argentina till vinnarnas sida, och man slutade tala om sådana besvärliga ämnen. När jag började gymnasiet i en före detta tysk privatskola fick jag veta att den exproprierats av det argentinska utbildningsministeriet eftersom den betraktades som ”fiendens egendom”. Min gymnasieskola i den gamla stadsdelen Belgrano har inte förändrats nämnvärt. Under hela min tonårstid spökade dess tyska förflutna. Varje skrymsle, varje golvbräda tycktes dölja ingångar till hemliga tunnlar där spioner hade verkat och tortyr utövats. 

Det är märkligt att tänka sig att min ungdom för exakt sextio år sedan i en avlägsen stad långt söderut i Latinamerika kan intressera en svensk tidning tack vare en författarvän som jag träffade av en slump – jag antar att en sådan finns – på en poesi- och litteraturfestival i Trois Rivières, Québec, Kanada. För att fortskrida med det här självporträttet – vid tjugotvå års ålder hade jag flyttat hemifrån, gift mig och tillbringat ett år i norra Argentina, Bolivia och Brasilien, och när jag var tjugofyra hade jag grundat en litterär tidskrift och ett förlag och lärt känna Jorge Luis Borges som jag ofta träffade. I den ordningen. Vilken ordning? Jag sökte upp honom på Nationalbiblioteket med ett introduktionsbrev från en spansk intellektuell som var lärare vid universitetet i Campinas, Brasilien, och som sade sig vara vän till honom. Jag öppnade aldrig brevet, låtsades som om jag inte kände avsändaren och Borges började genast tala om Salomos och Saturnus dialog, en fornengelsk dikt från 800-talet som han bad mig läsa högt. Låt oss emellertid lämna såväl min läsning som Saturnus och Salomons lärda grubblerier därhän. Jag förstod inte särskilt mycket, men Borges bad mig komma tillbaka nästa vecka och vi fortsatte träffas i åratal.

Jag var inte den enda som promenerade med honom de få kilometrarna från det gamla Nationalbiblioteket på Calle México till hans bostad på Calle Maipú. Han fick var och en av oss ”ledsagare” att känna oss på samma gång unika och anonyma. Om vi någon gång betedde oss tafatt svarade han alltid nedgörande: ”Vem är Ni?”, och låtsades inte veta något om sin samtalspartner. En monolog kan pågå rätt länge när man promenerar mellan två platser. Det är väl känt att man så att säga lär sig av mästarna trots de hinder de själva reser. Novisen tvingas själv skrapa ihop smulorna från visdomen och skaparkraften. Och lära sig att skilja agnarna från vetet. 

Här några hållpunkter i mitt minne från detta universitet till fots: hans långa utläggning om Deor, en text från 800-talet eller 1000-talet där en inbilsk poet beklagade sig över att hovet bytt ut honom mot en yngre och djärvare gycklare. Deor hade komponerat en lång dikt som var den första med ett omkväde i det anglosaxiska språket. Den innehöll refrängen: Daes ofereode / bisses swa maeg (That was overcome / so may this be). Det där kunde övervinnas, så kan också detta. Om någon idag frågar mig vari hemligheten låg med Borges när han var som bäst, svarar jag utan tvekan att det rörde sig om den renaste och mest briljanta sortens intelligens, vars kärna bestod av en underbar och glasklar förmåga att associera. Att hålla hårt i tömmarna till orden, meningarna, livet.

(Eventuella läsare måste hålla i åtanke att det här var en värld som nu är svår att föreställa sig, utan mobiltelefon, utan internet, med karbonkopior och skrivmaskiner med tungt slamrande tangenter och skrivmaskinsband först i svart och sedan i svart och rött, som var krångliga att byta. Varje rad måste hålla sig inom marginalen efter ett välbekant plingande som fortfarande kan ses och höras i vissa svartvita polisfilmer. Oftast efter att orden THE END knackats ner. På universiteten spreds också material genom så kallade stenciler vars originalblad – av okänt material och med diffus lukt – kopierades efter att man slagit hål i dem. De värkande axlarna vittnade om det mödosamma knackandet med tangenterna. Världen visste ännu inget om bankomater eller aids. När man läser eller läser Borges på nytt, måste man komma ihåg att hans encyklopediska lärdom springer ur en värld som inte ens kunde drömma om Wikipedias existens. Det var en lärdom som Borges själv förhåller sig lekfullt till när han införlivar apokryfiska citat i sina böcker, något som oftast var resultatet av privata skämt som tillkommit under trettio års otaliga middagar med författarvännerna och grannarna Adolfo Bioy Casares och Silvina Ocampo.)

Vid ett tillfälle gick vi på bio för att se filmatiseringen av en av hans berättelser, Mannen i det rosa hörnhuset. Jag fascinerades av novellens rytmiska och ibland abrupta musikalitet, liksom av dess språk och uppbyggnad. Min entusiasm dämpades när han svarade att han inte var nöjd med den och att mitt omdöme inte var välgrundat, ”eftersom det tagit lexikon till hjälp”. Med falsk blygsamhet brukade han säga att filmatiseringen överträffade hans manus. Andra gånger gick vi till hans lägenhet där hans mor serverade kaffe och kallade mig ”ytterligare en kumpan”. Jag träffade honom även på Radio Municipal där jag under flera års tid ledde kulturprogram och där han samtalade med Osvaldo Ferrari om kultur. 1963 hade vi båda äran att tilldelas pris av Fondo Nacional de las Artes; han för sin livsgärning och jag för bästa opublicerade manuskript. 

Flera gånger följde jag med honom till hans förlag Sur, där han förärade mig någon av sina böcker, till exempel den då nyligen publicerade Ordmakaren. Det var på den tiden jag slukade hans novellsamling Skändlighetens världshistoria. Det fick mig att återutge hans antologi Cuentos breves y extraordinarios (Korta och extraordinära noveller) på förlaget Rueda, vilket gjorde att jag fick upp ögonen för författare som jag fortfarande älskar, som Marcel Schwob och Gershom Scholem. På så vis fick jag också flirta med medförfattaren till den där bokpärlan (Cuentos breves y extraordinarios), som dessutom var den mest charmerande av den tidens argentinska författare, Adolfo Bioy Casares. Jag måste tillstå att denne trots sina eleganta angrepp aldrig lyckades övertyga mig om att den metriska poesin var överlägsen det han kallade ”den så kallade fria versen”. Både när det gäller livet och litteraturen motsätter jag mig fortfarande alla sorters korsetter. 

Många år senare, när Argentina sjunkit ner i en mörk och dyster diktatur, förde livets omständigheter samman oss på nytt i Japan där jag intervjuade honom för det japanska radio- och TV-bolaget NHK. Avslutningsvis väljer jag att återge Borges dedikation i Ordmakaren, där jag har bytt ut namnet för att föra arvet vidare: ”Dessa funderingar följer mig ända fram till dörren till hans arbetsrum. Jag kliver in, vi växlar några konventionella och hjärtliga artighetsfraser. Om jag inte minns fel så tyckte ni inte illa om mig, Borges*, och jag skulle ha uppskattat om ni hade tyckt om något av det jag har skrivit. Detta inträffade aldrig, men den här gången bläddrar ni och läser med gillande någon vers, kanske för att ni känner igen er egen röst…”

TEXT: Luisa Futoransky

*I detta stycke har Futoransky bytt ut namnet på Borges läromästare Leopoldo Lugones mot Borges eget. 

Översättning: Henrik Nilsson

kultur@bulletin.nu