Det pågår en islamisering av Storbritannien. Den brittiske imamen Haitham al-Haddad tillstod det bara häromdagen, när han sa:

”Vår situation i Storbritannien … är betydligt bättre än situationen för tio år sedan. Se på antalet som memorerar Koranen nu. Se på antalet moskéer. Se på antalet islamiska institutioner. … Vi har Islam-kanalen, imam-kanalen … allt i Storbritannien … genom Allahs nåd. … Om du går ute så skulle du kunna tro att du är i det andra Afghanistan, men du är i Londonistan.”

Men även om brittiska muslimer med glädje kan tala om detta öppet, så är det svårare för vanliga britter att göra, åtminstone om de betraktar islamiseringen negativt. Då betraktas de nämligen som islamofober.

Det fick den konservative parlamentsledamoten Lee Anderson uppleva när han i fredags den 23 februari skulle diskutera ämnet islamisering på GB News. Han tog notis om att den tidigare inrikesministern Suella Braverman hade hävdat att ”islamister kontrollerar Storbritannien”, men sa för egen del att det ännu inte riktigt var så illa, men att det däremot fanns problem:

”Vi har en väldigt feg Khan som styr London, och han verkar inte bara svika den judiska befolkningen utan Londons befolkning i dess helhet.”

”Jag hörde några av kommentarerna som Suella [Braverman] gjorde tidigare under veckan, men anser för egen del faktiskt inte att islamisterna ha tagit kontroll över hela landet, däremot anser jag att de har fått kontrollen över Khan, och att de har kontroll över London, och att de också har kontroll över Starmer.”

Londons borgmästare Sadiq Khan

Med Khan åsyftade han Londons socialdemokratiske borgmästare Sadiq Khan, som också är Londons förste muslimske borgmästare. Med Starmer åsyftade han det socialdemokratiska Labourpartiets ledare Keir Starmer. Islamisterna styr alltså – enligt Anderson – inte hela Storbritannien, däremot styr de via Khan London, och via Starmer Socialdemokraterna.

Uttalandet fick Londonborgmästaren Sadiq Khan att anklaga Lee Anderson för islamofobi. Khan sade att Andersons uttalande var, ”islamofobiskt, anti-muslimskt och rasistiskt” och något som ”hällde bensin på elden av anti-muslimskt hat”.

Lee Anderson vägrade dock att be Khan om ursäkt, varefter han straffades av sin partikollega och Torys huvud-whip (ungefär: gruppledare), Simon Hart, genom att utestängas från parlamentsgruppen.

Ett agerande som visar att det konservativa Tory-partiet ännu inte till fullo har vaknat inför faran med islamiseringen.

Men Storbritannien behöver tala klarspråk. För islamiseringen av Storbritannien, såväl som dess negativa effekter, är ett faktum.

Vintern 2023 uppmärksammades småstaden Wakefield, där en autistisk 14-årig brittisk pojke utifrån en vadslagning tog med en koran till skolan.

Där blev han knuffad i korridoren och tappade då koranen på golvet. Muslimska skolkamrater gjorde en stor sak av händelsen. Skolans rektor stängde av pojken. Polis kopplades in för att utreda hatbrott. Den lokala moskén krävde samtal. Rektorn, polischefen och pojkens mamma åkte till moskén.

Där bad imamen en islamisk bön och sa att koranen är helig och att muslimer är redo att gå i döden för att skydda koranens heder. Mamman till pojken, en vanlig brittisk kvinna, satt med huvudduk och bad om förlåtelse och sa att hennes son hade lärt sig en läxa och lärt sig att respektera islam.

Det som utspelade sig var i praktiken en islamisk shariadomstol i ett västerländskt land. Ta en titt och bedöm själva.

Men även politiker drabbas. I oktober 2021 mördades den konservative politikern Sir David Amess, när en 25-årig brittisk somalier knivhögg honom till döds på en kampanjtillställning.

I början av februari i år meddelade den homosexuelle konservative politikern Mike Freer att han skulle lämna politiken, bland annat på grund av dödshot från islamister, som hotat att knivhugga honom.

Storbritannien har ett enormt islamiseringsproblem på halsen, men har som land sina händer bakbundna.

Delvis av Labourpolitiker som alltid avfärdar dem som försöker varna som islamofober. När komikern John Cleese 2019 skrev att han inte längre ansåg att London var en engelsk stad, så gav Labour-borgmästaren Sadiq Khan även den gången genast svar på tal, och förklarade att London är den ”engelska huvudstaden, en europeisk stad och ett globalt centrum”, utan att ta skådespelarens farhågor om ett utarmande av det specifikt engelska på allvar.

Det konservativa Torypartiet är splittrat. Men där finns åtminstone några som höjer rösten. Lee Anderson är en av dem.

Tidigare inrikesministern Suella Braverman en annan. Den 22 februari skrev hon i The Telegraph om islamiseringen: ”Detta är en kris. Vi måste börja kämpa emot nu … om vi vill bevara de friheter vi uppskattar … om vi ska ha någon chans alls att rädda vårt land från pöbeln.”

I likhet med Lee Anderson blev emellertid även Suella Braverman straffad av sitt parti på grund av sin tydliga kritik mot massinvandring och islamisering. En politik som Tories ännu inte känner sig helt bekväma med att driva.

Men Storbritannien måste vakna, och även Sverige måste börja ta denna debatt på allvar och lyfta den högst upp på agendan inom toppolitiken. Det går inte längre att huka av rädsla för att stämplas med gummibegrepp som ”islamofob” eller ”brun” från några få högljudda radikala vänsterprofiler.

Om inte, så kommer dessa indirekta, hotfulla shariapöblar också att drabba helt vanliga svenskar, på samma sätt som de stundom drabbar helt vanliga brittiska söner och mödrar.

”Londonistan”, ”tack vare Allahs barmhärtighet”, sade imamen glatt. Det samtidigt som brittiska politiker och kändisar kölhalas när de säger samma sak. Vi kan inte fortsätta så här. Väst måste få fler politiker som inte räds för att trycka tillbaka islamiseringen av Europa. Och som Braverman skrev: de måste resa sig nu, om vi ska ha någon chans.