
För att bygga relationer och bibehålla en transatlantisk länk behöver europeiska ledare förstå hur Donald Trump tänker. Alternativet vore en seger för Putin, skriver Ronie Berggren.
”Jag var inte här då”, påpekade Donald Trump när Ukrainas president Zelenskyj korrekt ville beskriva det historiska förhållandet länderna emellan. Trump vill bygga personliga relationer med andra ledare, utan hänsyn till den internationella rättens, pacta sunt servanda, att avtal nationer emellan ska hållas oavsett regeringsskiften.
Europa behöver förstå fyra orsaker till varför Trump tänker så:
Ett: Den amerikanska polariseringen präglas av motsatsförhållanden om allt från aborter till vapen: om demokraterna vill gasa, vill republikanerna bromsa. Det har smittat av sig på utrikespolitiken: om republikanerna hade en hård ton mot Putin (vilket de hade innan Trump), ville demokraterna slå an på en mjukare ton (vilket de gjorde, innan Trump).
Två: Därtill häxjakten. Demokraterna gjorde i presidentvalet 2016 ett politiskt beställningsjobb som hävdade att Trump var köpt av Ryssland. Det var inte sant, men Trumps syn cementerades; Demokraterna och media skränade alltid: ”Russia, Russia, Russia!”
De var också korrupta. Inför valet 2020 fick Trump nys om att Hunter Biden hade en skum laptop på vift. ”Rysk desinformation!”, dundrade FBI och nyheten censurerades. Allt visade sig sedan vara sant och det hade ingenting med Ryssland att göra.
2022 var Joe Biden president. Demokraterna inledde en ny häxjakt av rättsprocesser för att förhindra Trumps comeback. 2022 hade Ryssland också inlett sin fullskaliga invasion av Ukraina. ”En kamp mellan gott och ont”, hävdade Biden och media.
MAGA var skeptiska. ”Ljuger de om Trump, ljuger de säkert om Putin också”, resonerade den före detta Fox News-stjärnan Tucker Carlson och åkte till Moskva varifrån han introducerade Vladimir Putin till amerikanska tittare.
Tre: När Trump 2024 lyckades med sin comeback var hans världsbild klar: världens aktörer – från FN till ICC - försökte blåsa USA, men ingen skulle kunna blåsa honom. Nato behövde nu pröjsa, grannländerna säkra sina gränser och internationella institutioner sluta diktera. USA skulle inte längre låta sig hunsas av omvärlden, omvärlden skulle istället förstå att USA nu hade en ledare som satte sitt eget land först.
Fyra: Trumps misstro är skapad utifrån erfarenheten av faktisk aktivism i kombination med personlig paranoia. Därför går avtalen länder emellan inte att lita på, de måste vara personliga. Detta har somliga världsledare förstått, som Viktor Orban, Benjamin Netanyahu och Javier Milei. Det har varit deras länder fördelaktigt. Men även ledare som inte naturligt gillar Trump har lärt sig hur man hanterar honom, exempelvis Keir Starmer från Storbritannien och Mexikos president Claudia Sheinbaum.
De som inte charmat Trump eller gjort det oäkta, som Kanadas Justin Trudeau, har fått det sämre. Och om man likt Zelenskyj tror att pacta sunt servanda är det rådande, så har man inte begripit Trump, vilket också gjort det sämre.
Vi i Europa måste, för vårt eget bästa, inse att vi har matats med Demokraternas världsbild. Trump förstår måhända inte den internationella ordningen, men vi förstår inte de personliga relationerna. Därför saknas det band till Trump som nu skulle behövas. Den personliga relationen är nyckeln för militärt stöd och handelsförbindelser. Därför behöver sådana band upprättas. En början är att förstå de saker jag här har förklarat.
Putins största seger är inte avklippta kablar i Östersjön, utan en avklippt transatlantisk länk. Låt oss förhindra det genom att bygga relationer – den nu viktigaste relationen av alla, är den mellan Europa och Donald Trump.