
Sprickan som uppstått mellan Europa och USA är farlig – i synnerhet för Europa. Därför måste fler europeiska ledare bygga personliga relationer med Donald Trump, skriver Ronie Berggren.
Få kan ha undgått den hätska ordväxlingen i Vita huset mellan Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj och USA:s vicepresident JD Vance, med Trump som backade upp Vance och tog ton mot Zelenskyj.
I Europa läggs skulden för detta historiska storpolitiska bråk inför öppen ridå på Trump/Vance. I USA - bland den dominerande konservativa rörelsen - läggs skulden på Zelenskyj.
Det vi i realtid nu kan se är hur en spricka mellan Europa och USA växer fram. För att protestera mot Trumps kritik mot Ukraina lät det norska skeppsbränsleföretaget Haltbakk Bunkers meddela att de ämnade upphöra med att tanka amerikanska krigsfartyg.
Detta noterades från amerikanskt håll. Den republikanske senatorn Mike Lee från Utah svarade med att det nu var dags för USA att lämna Nato, något som i sin tur retweetades av Elon Musk.
Denna spricka har uppstått på grund av det ständiga drev som drivits från europeiskt håll mot Donald Trump, vars folk nu har tröttnat. Samt på grund av Donald Trump själv, som i stor utsträckning tycks ha köpt det ryska narrativet om Ukraina. Den europeiska hetsen mot Trump fanns dock långt innan.
Denna spricka är farlig, i synnerhet för Europa. USA är grundstommen i europeisk säkerhetspolitik. Europa har teknisk förmåga, men vi har inte stora arméer eller flygvapen som på lång sikt är kapabla att matcha Ryssland. Vi har inga missilsköldar mot storskaliga drönaranfall – och framför allt har Europa ingen kärnvapenförmåga som kommer i närheten av att avskräcka Ryssland, som har världens största kärnvapenarsenal.
Utan USA blir Europa en terrier som skäller mot en rysk björn. Inte för att Europa inte skulle kunna förmå sig bygga ett starkt försvar. Men priset, i kostnader och människoliv, som skulle behöva betalas i händelse av krig mot Ryssland skulle vara stort. De flesta européer vill inte drabbas av det som Ukraina nu drabbas av. Och om priset för att gå in och stödja Ukraina skulle bli att drabbas av samma sak, så skulle få européer rösta för.
Det är alltså av högsta vikt för Europas egen del att värna bandet med vår tids enda militära supermakt – USA – som är den enda nationen kapabel att om de så vill utföra storskaliga militära operationer var som helst över hela världen. USA vann kalla kriget och är inte rädda för dagens Ryssland.
Men för att värna relationen med USA så måste en god relation också värnas med Donald Trump. Trots de kraftiga reaktionerna från europeiskt håll efter ordväxlingen i Vita huset så sjönk ändå insikten om vikten av en god relation med USA in hos de europeiska toppledarna.
Storbritanniens premiärminister Keir Starmer, som själv var mycket diplomatisk under sitt eget besök i USA bara dagar innan Zelenskyj var där, betonade på gårdagens Ukrainakonferens i London vikten av relationen med USA. Natos generalsekreterare Mark Rutte har gjort samma sak. Även Zelenskyj själv har gått ut och visat tacksamhet till USA.
Men Trump har visat att han vill att man gör business (affärer) med honom personligen. Det handlar inte om ett lands förhållande till ett annat land, utan om vilket förhållande man har till honom. Att så är fallet går förstås att raljera över. Men Europa måste inse att det är ett faktum vi nu bara har att förhålla oss till, såvida vi inte vill se den transatlantiska länken mellan Europa och USA brista. Och det vill vi verkligen inte.
Därför krävs vänskapliga relationer med Trump oavsett vilka meningsskiljaktigheter som än må finnas ifråga om politik och diplomatiskt språk. Den europé som insett att det går att bygga en vänskaplig relation med Trump är Viktor Orbán från Ungern. Hans syn på Ukraina delas dock inte av övriga Europa.
Det skulle därför vara bra om Trump hade andra vänner från Europa än Viktor Orbán. Den för stunden mest naturliga är kanske Italiens premiärminister Giorgia Meloni, som talade på CPAC. Men även Keir Starmer har, trots att han är vänster, varit mycket skicklig och knutit an till det historiska ”speciella förhållandet” mellan Storbritannien och USA.
Men desto fler som knyter banden desto bättre. Vår egen statsminister Ulf Kristersson har potential att kunna bli en annan länk, om Moderaterna lär sig hur man hanterar Republikanerna. Trump gillar nämligen Sverige, men han har få vänner här. Det i en tid när den personliga vänskapen betyder allt - även för den globala säkerhetspolitiken.