Förutom sitt prat om att bygga en mur som Mexiko skulle betala för, blev Donald Trump i sin presidentvalskampanj 2016 känd för att återkommande prata om Kina, eller ”China!”, som han alltid sa med sin särpräglade röst och New York-dialekt.

Många sketcher och parodier gjordes på på temat. Men bakom det parodiska fanns en seriös inställning: Trump såg Kina som fiende, åtminstone i högre grad som en fiende än hans företrädare har gjort.

USA:s relation med Kina är unik. Efter att Mao i sin kommunistiska revolution 1949 hade segrat över nationalisterna (som flytt till Taiwan), var Kina fattigt. Men Mao hade en kultledares makt i landet med världens största befolkning.

1972 såg den republikanske presidenten Richard Nixon en möjlighet att spela ut detta mot den på den tiden mycket farligare rivalen, Sovjetunionen. Nixon åkte till Kina, träffade Mao, och bröt 25 års isolation av landet.

När Deng Xiaoping tog makten efter Maos död och besökte USA 1979 och sedan lade om Kina till en socialistisk marknadsekonomi som synkroniserade väl med den amerikanske presidenten Ronald Reagans syn på handel, började en snabb modernisering.

Detta lyfte Kina ur fattigdom och gjorde landet till en viktig handelspartner för Västvärlden.

Förhoppningen från amerikansk sida var att marknadsekonomin också skulle leda till politisk liberalisering och större respekt för mänskliga rättigheter. Denna idé fick en rejäl törn i juni 1989 när Kina hanterade frihetsivrande studenter -- genom att köra över dem med stridsvagnar på Himmelska fridens torg.

Men USA fortsatte hoppas. Under 1990-talet slöt även Demokraterna upp bakom denna idé och Bill Clinton släppte 2001 in Kina i världshandelsorganisationen WTO.

Men Kina blev inte friare, bara rikare. Därtill spelade de inte rent spel. Council on Foreign Relations har en grundlig genomgång om Kinas valutamanipulering och ett spel där WTO:s regler alltid nyttjas i direkt egenintresse och inte i den välvillighetsanda som är WTO:s förutsättning.

Rikedomen användes därtill i allt högre utsträckning för att bygga en stark militär och knyta hållhakar på USA.

Samma år som Kina gick med i WTO utsattes USA för den jihadistiska terroristattacken den 11 september 2001. Bill Clinton hade då efterträtts av republikanen George W. Bush som med anledning av 9/11 skiftade amerikanskt huvudfokus mot Mellanöstern. Kina fortsatte växa.

När demokraten Barack Obama tog över 2009 fanns en önskan att återigen skifta fokus mot Asien, där Obamas team var tydliga med att Kina manipulerade sin valuta för att gynna sin egen handel. Obama införde tullar för att skydda amerikansk industri.

Men Kina fortsatte växa och när XI Jinping fick makten 2013 ökade centraliseringen, militariseringen och imperieambitionerna.

Den alltmer samlade amerikanska bedömningen var att Kina, med sin starka ekonomi, var den stora utmanaren mot den amerikanska världshegemonin.

Vilket för oss tillbaka till Donald Trump, som genom att lägga storskaliga tariffer mot Kina, där Kina svarat med samma mynt, skapat en ny form av konfrontation med Kina.

En konfrontation som kan vara av godo om den sätter stopp Kinas ekonomiska motor som vi idag bortom alla tvivel vet inte används för att liberalisera utan för att militarisera det som är världens största och numera också starkaste diktatur.

Konfrontationen kommer att skaka världsmarknaden, men belöningen kan bli en Västvärld som sätter ner foten och drar en linje i sanden mot världstotalitarismen.

Det finns dock två svaga komponenter i detta. Den ena är att Trump inte lika tydligt drivs inte av de moraliska imperativ som drev Reagans konfrontation mot Sovjetunionen, som Reagan betraktade som ett ondskans imperium.

Donald Trump tycks se konfrontationen med Kina primärt i ekonomiska termer. Betoningen ligger inte på Kinas brott mot mänskliga rättigheter eller hotbilden mot Taiwan utan på att Kina blåser USA genom att driva orättvis handel.

Den insikten har räckt för Trump för att driva fram själva konfrontationen, men det är inte säkert att det räcker för att nå fram till målet, som bör vara att stävja Kinas militaristiska ambitioner och försvara den interna repressionen genom att strypa Kinas ekonomiska motor.

Det återstår att se om Trump är redo för en sådan konfrontation. Det återstår också att se om Europa i en sådan konfrontation, och i den som redan i nuet pågår, är beredda att göra egna ekonomiska uppoffringar för samma mål.

Europa måste ställa sig på rätt sida --- det vill säga tydligt på världens starkaste demokratis sida (USA:s), mot världens starkaste diktatur (Kinas). Europa har en beklaglig historia av moralisk tvivelaktighet i förhållande till dessa vägval.

Vägen är inte helt banad. Men Donald Trump har öppnat en dörr. Om han beslutar sig att målinriktat gå vidare med konfrontationen med Kina, måste Europa -- tillsammans med hela den fria världen -- i både ord och handling vara glasklara: i valet mellan Kina och USA, vill vi se en amerikansk världsordning.

Om både Donald Trump och Europa tydligt, och gärna gemensamt kan formulera detta, så vore det en viktig bit på vägen.