Det pågår nu en debatt om huruvida svensk USA-rapportering är vänstervinklad till Demokraternas fördel och Republikanernas nackdel.

Härom veckan listade jag 50 exempel från de 25 år jag hängt med på varför jag anser att så är fallet. I ett exempel påminner jag om SVT:s program Mosaik den 13 september 2001 när republikanen George W. Bush varit president bara ett drygt halvår. Programledaren Othman Karim säger då: ”Är det möjligt för Bush att komma in på att säga ’nu släpper vi hämnden, nu försöker vi lista ut…’” Varpå han avbryts av studiogästernas skratt. Detta alltså bara två dagar efter Al Qaidas terroristattack den 11 september 2001, där 3 000 människor dog i den värsta attacken mot USA sedan Andra världskriget.

Från svensk media skulle det låta så här under hela Bushs presidentskap, vilket påminner om att vänstervinklingen började långt innan Donald Trump. Men för att förstå omfattningen räcker det inte med exempel, man behöver också förstå vilken mentalitet som detta nyhetsklimat skapat i Sverige.

Jag hade en extrafarmor som växte upp under nazisternas ockupation av Norge under Andra världskriget. Hon älskade USA:s president Franklin Delano Roosevelt, men George W. Bush...? ”Var inte han en ny Hitler?”, frågade hon mig. Hon trodde inte så för att hon kunde amerikansk politik, utan bara för att hon följde nyheterna via SVT varje kväll.

Ett liknande exempel skulle SVT själva, ironiskt nog, bidra med, när de den 6 april 2011 i sin programserie Världens händelser hade ett avsnitt om den iranska revolutionen 1979. Programledaren Lina Makboul frågar: ”Jag tänker på det här med Khomeini. Jag förstår inte hur han kunde bli så stor?” Svensk-iranskan Haideh Daragah svarar:

”Tänk på hur Hitler kunde bli så stor... Vad var han egentligen? George Bush. Va? Han är en pappas pojke som aldrig jobbade en enda dag under hela sitt liv. Och han blir USA:s president – till och med folk rösta på honom. Det är omständigheterna som tvingar fram människor att bli synliga av historien, tror jag.”

I princip jämställde hon alltså George W. Bush med Hitler och Khomeini. Mest troligt av samma orsak som min extrafarmor: hon fick sin förståelse av USA genom svensk Public Service, som vävde ett nät de själva fastnade i. När en kompis som var taxichaufför, skjutsade två personer från Sveriges radio och frågade varför de aldrig rapporterade något bra om George W. Bush, svarade de: ”Har han [Bush] någonsin gjort något bra?”

Samma syn fanns på under min tid på universitet i Umeå, där en amerikan vid ett tillfälle försiktigt försökte ta Bush i försvar. Genast blev det en betryckt stämning i hörsalen och taggarna riktades utåt, eftersom alla studenter fått lära sig att man inte kunde ta Bush i det minsta försvar utan att själv bli misstänkliggjord. Den unge amerikanen tystnade snabbt.

2003 skulle biståndsminister Jan O Karlsson (S) benämna Bush som, ”den där jävla Texasgubben”. Aftonbladets Lena Melin skrev som kommentar att Karlsson sagt, ”vad alla tänkte”.

Detta yttrande visar på den mentalitet som jag nu beskriver, en sorts indoktrinering. Vänsterbubblan över den svenska allmänheten fanns, och finns fortfarande eftersom den svenska rapporteringen om USA:s republikaner fortfarande är tveklöst negativ. Vill man förstå problematiken med svensk USA-bevakning måste denna kontext tas i beaktande.