I väst, särskilt i Europa, finns en tro på att världens ondska ytterst beror på orättvisor. En klassisk orättvisa är fattigdom i tredje världen, som vänstern föreställer sig ha orsakats av västerländsk kolonialism. Eller den mer moderna varianten av samma sak: klimatförändringar, orsakade av västvärldens utsläpp. Om bara dessa orättvisor åtgärdas, så blir världen bättre, även för oss. Så går tankegången.

Samma tankar appliceras på islam. Genom positiv särbehandling – som att ge muslimer rätt att ha separata badtider, egna begravningsplatser, bära slöja även i offentliga svenska yrkesroller – så ska det ömsesidiga samspelet fungera bättre. Genom att stävja, lagföra eller åtminstone skapa stark social stigmatisering av sådana som häcklar islam, ska det svenska majoritetssamhällets band med en stor minoritetsgrupp värnas. Genom att eftergifter ska ömsesidig acceptans skapas.

Så lyder den sekulära varianten av kristendomens, ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem”.

Problemet är bara att detta tankesätt endast fungerar om det är ömsesidigt. Och det är det inte. Islam är nämligen en religion med anspråk att vara den universella sanningen, den sanning som alla andra måste förhålla sig till. Alla samspel människor emellan måste därför alltid vara till muslimers fördel och till andras nackdel. Detta anses glasklart i den muslimska världen.

Under sommarens upplopp i Storbritannien så pratades det kritiskt om att undergivna brittiska myndigheter använde ett ”two-tier system”. Alltså ett system som slog hårt mot vanliga vita britter när de protesterade mot oönskad utveckling i samhället, men blundade när invandrargrupper gjorde samma sak. Utan att här gå in på den diskussionen huruvida ett ”two-tier system” verkligen finns i Storbritannien, så appliceras dock helt öppet ett ”two-tier system” i den muslimska världen.

I Egyptens konstitution står det exempelvis att det råder full frihet för en icke-muslim att bli muslim, men en muslim tillåts inte att byta religion eller avsäga sig tron. Allt för att värna islam. Detta ska inte ska tolkas som att icke-muslimer lever i större frihet, tvärtom så lever de, i synnerhet de kristna kopterna, under större förtryck under den överideologi som islam är i landet.

I motsats till vad många västerlänningar tror, så leder inte eftergifter inför muslimska krav till större ömsesidighet, utan bara till större utrymme för en islamisk herrefolksideologi att ta plats på andras bekostnad.

Sällan, om ens någonsin, förespråkar muslimer i väst riktig religionsfrihet. Det vill säga rätten att lämna islam, och den islamiska världen. Sällan protesterar muslimer i väst mot talibanerna eller mot muslimer som förtrycker kristna i Pakistan eller andra delar av världen. De förespråkar bara minoritetsrättigheter när det handlar om dem själva. Vilket är ett direkt motsatt agerande till hur väst tänker, alltså att de ska följa vårt exempel.

Den frihet som många muslimer önskar i väst handlar inte om ömsesidig frihet. I praktiken pratas förstås om ömsesidighet, eftersom det är den enda vägen för att i ett Sverige där majoriteten fortfarande är svenskar uppnå det som egentligen önskas – privilegier. Men själva mentaliteten att likt svenskar tro att det ytterst goda är ömsesidighet, där alla accepterar alla på lika villkor, vare sig finns eller lärs ut i de direkt islamiska miljöerna.

Finns ett ”two-tier system” i Storbritannien? En sak som är helt säkert är att om väst inte vaknar upp för att islamiseringens krafter inte bara spelar ett annat spel än vad vi i väst gör, utan även spelar ut oss, så kommer ett ”two-tier system” att uppstå. Det kommer då att bli som i Egypten, med privilegier för islam som andra måste huka sig för.

Om vi vill undvika detta är det hög tid att vakna, byta taktik och börja dra tydliga gränser istället för att göra eftergifter. Till Sverige kan man komma och leva om man assimilerar sig till det svenska. Vill man inte göra det, då hör man inte hemma här.