”Jag önskar att det inte fanns en enda jude kvar på jorden”, sa mannen inför TV-kameran häromdagen.

Orden var inget eko från det mörka tyska 1930-talet. Inte heller kom de från Hezbollah, Hamas eller Irans antisemitiska propagandakanaler i Mellanöstern där de öppet drömmer om att fullborda den Förintelse som Hitler misslyckades med, med Hamas försök den 7 oktober 2023 som senaste exempel.

Nej, orden yttrades inför en TV-kamera av en man i Malmö häromdagen. Men det rörde sig inte om någon tydligt socialt stigmatiserad nynazistisk svensk tonåring, som var stor i orden men liten på jorden.

Nej, denna gång var det tvärtom.

Apor och grisar var mer värda

Det var av allt att döma en ganska ordinär, lågmäld svensk arab som filmades av ett TV-team från israeliska Kanal 12, som besökte Malmö för att göra ett reportage inför den uppkommande Eurovisionsfinalen. Men när det kom till judar kunde han inte hålla tyst: apor och grisar var värda mer än judar, sa han också. En annan man säger öppet: ”Vi vill slakta Israel med en kniv.”

Om ord som dessa hade yttrats av svenska nynazister på 1990-talet, så hade SVT Aktuellt gjort ett specialinslag. Kommunalrådet i Malmö hade kraftfullt tagit avstånd, den lokala ledarsidan hade skrivit glödande rader. Någon expert skulle ha sagt att det var precis den önskan som Hitler försökte uppfylla.

Tidningarna skulle ha hängt ut namn och bild. Någon mellanstadierektor skulle sedan skriva ett brev om att all mobbning var förkastlig men den nazistiska extra farlig. Kanske hade det kallats till allmän manifestation för att markera avstånd.

”Förstasideskampanjer i veckor”

När jag häromåret intervjuade den före detta svenske nynazisten Anders Högström, som på 1990-talet ledde Sveriges främsta nynazistiska organisation, Nationalsocialistisk front (NSF), sa han:

”Jag vill påstå att de här organisationerna som VAM och framförallt NSF … de växte fram ur förhållandet skapade av våra makthavare. … Om vi gjorde något. Om vi klistrade ihop en hakkorsflagga och hängde upp den. Då hade vi förstasideskampanjer i veckor. Där vi tilläts visa upp vårt material. Vi hade en tidning vi delade ut, den hamnade på första sidan med vårt telefonnummer och boxnummer. Jag menar, en sån reklamkampanj, vem har råd med det? … Och det är jag kritisk till. Jag vill påstå att den tidens media, de skapade de här organisationerna. … Vi hade aldrig kunnat nå någonstans utan viljan från media att skapa något extraordinärt.”

Dagens antisemitism är vardaglig

I dagens Sverige är judehatet inte ungdomligt eller exhibitionistiskt. Det är vardagligt.

Det räcker med att likt det israeliska TV-teamet skrapa på ytan och prata med några i övrigt lågmälda torghandlare i Malmö för att antisemitismen ska skönjas. Den är därtill kulturellt och religiöst betingad. Inte skapad eller förstärkt av extern mediahysteri.

Den finns bara där, ruvandes, redo att explodera vid första gnista. Det är ett judehat som är betydligt farligare, och som nu har rotat sig i Sverige.

Media bär stor skuld

Men i likhet med det nynazistiska judehatet bär media stor skuld.

I detta fall för att media har tillåtit det nya judehatet att rota sig genom att inte uppmärksamma hur Sverige har importerat den islamiska antisemitismen från Mellanöstern.

Det säger mycket om hur vänsterpräglad svensk media är. Nynazistiskt ogräs som visar sig förmår de rycka upp med rötterna och mer därtill. Men islamiskt judehat som rotar sig underifrån har de ej varit kapabla – eller intresserade av – att se.

Konsekvensen har dock blivit den samma. På grund av media har judehatet kunnat rota sig i Sverige. Nu på ett sätt som inga rektorer i landet kommer att kunna kontra. För det rör sig inte längre om skolbarn.