Det Demokratiska partiets lättnad över att man slutligen tvingat den åldrade president Biden att kasta in handduken tog sig uttryck i ett gränslöst upphypande av efterträdaren, vicepresident Kamala Harris. Lättnaden från demokraternas sida var begriplig, eftersom alla opinionsundersökningar (för att inte tala om den föregående valdebatten dem två emellan) tydde på att Trump skulle dänga Biden rejält i den uppkommande presidentvalsfajten.

Men Kamala Harris skulle snart visa sig vara en uppblåst ballong, med mycket lite där innanför. För det första hade hon inte särskilt många prestationer att peka på i egenskap av Bidens högra hand. Några likheter med hennes företrädare bland vicepresidenterna (Biden, Cheney, Gore) fanns inte.

Ett av hennes tidiga uppdrag var att styra upp den kaotiska situationen vid gränsen, som under Biden-Harris släppt in miljontals illegala immigranter. Det lyckades hon inte med, något Republikanerna nu på goda grunder påminner om så ofta de kan.

Hon har inte heller visat sig vara särskilt bra i media. Så medan Trump talar vitt och brett om vad som helst med vem som helst, så håller sig Kamala Harris undan.

Men förra veckan försökte hon ändra strategi genom att medverka i en rad relativt vänligt sinnade intervjumiljöer. På ABC:s The View förklarade hon att hon inte kom på något hon skulle ha gjort annorlunda än vad Biden har gjort (inte den bästa kommentaren). Även i sexpodden ”Call Her Daddy”, fick hon mjuka frågor.

Det enda program där frågorna faktiskt var tuffa, var CBS 60 Minutes, där Harris pressades om relationen till Israel, om budgetunderskottet, och hur hon skulle få igenom sin politik i en delad kongress. Hennes svar var inövade och istället för att visa förmåga att elaborera med utgångspunkt i de faktiska frågorna, valde hon att stanna kvar i sin egen ringhörna av inövade svar.

Men trots att detta är problematiskt, så är det i stor utsträckning demokraternas egna problem, som måste komma på strategier för att få Kamala Harris att framstå kompetent nog för att inneha presidentämbetet.

Men den fråga som inga intervjuare hittills har ställt och som Harris själv aldrig nämner, är vilket politiskt spel hon ska spela för att undvika ett globalt storkrig, eller om man så vill, ett tredje världskrig. Världskrigsbegreppet har blivit svårt att använda eftersom Trump använder det så hyperboliskt, när han säger att han själv står emellan en stabil värld och ett tredje världskrig. Men istället för att göra som demokraterna och bara fnysa åt Trump, låt oss beakta situationen:

Skotten i Sarajevo 1914 hade kunnat stanna vid ett politiskt attentat, men politiska beslut gjorde att det utvecklades till ett världskrig. Det första i ordningen. De senaste årens storpolitik har redan ställt upp formationen för en storskalig världskonfrontation där kärnvapen onekligen finns i kalkylen.

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 präglades av massiva ryska hot om att använda kärnvapen om västländerna lade sig i. Hittills har Ryssland i praktiken varit försiktigare än vad retoriken gett sken av, medveten om USA:s förmåga att sätta lika hårt emot. Men det är här förmågan till politiska spel kommer in.

Rysslands doktrin är att eskalera för att kunna aveskalera, att slå sin fiende så hårt att denne tvingas backa. I Ukraina har Ryssland förmågan att göra det genom att använda taktiska kärnvapen. Ukraina skulle då inte kunna sätta emot något alls, och utan direkt västerländsk militär intervention tvingas kapitulera.

Israel agerar enligt tesen fred genom styrka. Israel vet att enda sättet att kväsa en fientligt sinnad omgivning är att vara starkare. Att leva i fred, men slå tillbaka hårt vid attacker.

Sedan den 7 oktober 2023 befinner sig Israel i krig med Iran och dess proxyrörelser runtom i Mellanöstern. Iran å sin sida har i 20 års tid försökt utveckla kärnvapen. Nu är de mycket nära. Därav israeliska planer på att eventuellt slå till mot Irans kärnanläggningar.

Det är här spelet kommer in. Tänk om Iran skulle hinna skaffa ett kärnvapen, och mer eller mindre lyckat använda det mot Israel? Hur skulle USA reagera. Även om Israel sannolikt skulle slå till preventivt mot Iran, så kommer Putin att vara den förste att betrakta USA:s reaktion. Kommer USA att ställa sig sida vid sida med Israel och fullskaligt bomba sönder Irans kärnvapenförmåga? Eller kommer USA, i rädsla för att eskalera, lite muttrande låta Iran hållas?

Om så blir fallet, så vet Putin att han kan använda taktiska kärnvapen i Ukraina. USA kommer inte att svara hårt, och i den mån de gör det kan Putin trissa upp retoriken ytterligare och prata om ett storskaligt kärnvapenkrig med strategiska vapen kapabla att lägga halva Europa – och många amerikanska städer – i aska.

Dessa frågor är inte hypotetiska, utan av yttersta vikt för den nästkommande presidenten i USA att redan på förhand ha tydliga svar på. Trots det har inga ställt dessa frågor till Kamala Harris, och hon själv har inte visat minsta intresse att besvara dem. Vilket i sig visar att hon är fel president i en värld som skälver.

Donald Trump då, som av sina motståndare framställs som ett hot mot demokratin, och som menar sig kunna skapa fred mellan Ryssland och Ukraina på 24 timmar, är han bättre? Att Trump är en skrävlare är inget nytt. Sannolikt överskattar han sin egen förmåga eftersom han – likt demokraterna ett årtionde tidigare – tycks tro att Putins agerande är en reaktion på det amerikanska oppositionspartiets politik, snarare än på Putins egna ideologiska fantasier.

Men i förhållande till kärnvapen har Trump varit tydligare än såväl Joe Biden som Kamala Harris. Dels pratar han om dessa frågor på varje kampanjrally, och säger att ett tredje världskrig kommer, om det inte stoppas.

Men han har också varit mycket mer konkret. I april 2022, när Biden och Harris styrde USA, och Putin och Lavrov – parallellt med att de invaderade Ukraina – orerade nästan dagligen om kärnvapen, så intervjuades Trump av den brittiske journalisten Piers Morgan och fick där frågan om vad han skulle ha gjort i förhållande till Putins kärnvapenhot. Trump sa då att hans budskap till Putin var följande:

”Vi är starkare än er. Använd aldrig kärnvapenordet igen. Om du gör det, så kommer det att bli problem.”

Det är precis så. Det är den övertygande viljan att sätta USA:s egen yttersta kraft bakom orden som avskräcker Putin från att använda kärnvapen. Mycket lite tyder emellertid på att Kamala Harris, utifrån insikt och övertygelse klarar av att ge sig in i samma spel. Just därför är hon fel president i en tid och värld som skälver.

Trump, alla sina egna brister till trots, har däremot personligheten för att kunna hantera just situationer som denna. Det nya stora spelet om världsfreden har börjat. Skotten i Sarajevo påminner om hur det kan gå om aktörer spelar fel. Alltför få analytiker tycks ha detta i åtanke.