Gunnar Hökmark (M) skriver under Aftonbladets rubrik ”Ingen som är äkta höger kan försvara Trump”:

”Nej, varken Trump eller de som nu sluter upp bakom honom är höger, de utgör bara en kulturkrigets spegelbild till den vänster de i sin ilska ser som viktigare än verkligheten. Be mig inte ta ansvar för kollektivister som speglar sig i andra kollektivister.”

En bristande insikt i Republikanernas filosofi som kan sammanfattas: ”Live and let live”. Det vill säga, att låta var och en leva sitt liv som det alltid levts.

Demokraternas filosofi är motsatsen. Om man faller i led i Demokraternas corona-masktvång och lockdowns, är man god; annars ond.

Om man accepterar de senaste akademiska vänsterdiskurserna om strukturell rasism och transgender-män i damidrott så är man god, annars ond. Om man accepterar en kollektiv avväpning är man god, vill man behålla sina vapen; ond.

Denna kollektivism vänder sig Donald Trumps republikanska parti emot.

Men inte för att de är en spegelvänd version av Demokraternas kollektivism, utan för att de anser att denna kollektivism hotar det man som republikan grundläggande tror på: Författningsfädernas idéer om individualism, nationellt oberoende och fri näringsverksamhet.

Republikanerna vill försvara vad de anser att Demokraterna vill förstöra. Det är inte spegelvänd kollektivism utan en individualism kanaliserad i patriotism: en stolthet, tro på och kämparanda för ”The American Way of Life”.

Att Hökmark så klent begriper detta, som ofta kan ta sig konkreta uttryck i den amerikanska vardagsverkligheten (förr: att det inte gick att visa sig i MAGA-kläder i liberala städer; idag mer i liberala skolor, där inte går att vara något annat än queer, för att inte stigmatiseras), visar att han inte har kontakt med dagens politiska verklighet i USA.

En verklighet där republikanerna fortfarande är individualister, medan Demokraterna inte är det.

Hökmark lyfter också den frånvarande utrikespolitiken i Trumps tillträdestal utan att nämna att Biden knappt heller nämnde utrikespolitik i sitt tal fyra år tidigare. Han överbetonar att Trump vill använda politisk makt för att angripa motståndare, samtidigt som han avskriver det faktum att det var precis det Demokraterna gjorde.

Gällande världsfrågorna har republikanerna ett stolt arv av att stå upp för frihandel i en värld som länge dominerades av socialism; stå upp mot Sovjetunionen i en tid när Europa kröp för världskommunismen och konfrontera militant islam över hela världen. Detta är några av de republikanska ståndpunkterna som format partiet.

Men i vår tid hotas republiken, och de konstitutionella ideal som Republikanerna tror på, inte av Sovjet eller av något socialistiskt ekonomiskt världssystem, utan av andra saker: av internationella institutioner, som måhända grundades för att sprida amerikanska värderingar till övriga världen, men i vår tid blivit hävstänger för den totalitära kollektivismens stater.

Vilket tydligast kan skönjas i FN:s inställning till Israel, där FN numera går helt på tvärs med USA. Frihandel är bra; men bör i kris- och krigstider inte ersätta inhemsk produktion, ej heller användas obalanserat, vilket fallet är i förhållande till både Kina och EU. Trump har inte överseende med det eftersom det inte gynnar USA.

När Reagan växte upp fanns hotet från kommunismen också inifrån. I vår tid är det de postmoderna akademiska teorierna som undergräver på samma sätt som den klassiska marxismen en gång gjorde. Donald Trump begriper att nya tider innebär nya hot.

Avslutningsvis: Vad är mest kollektivistiskt, att stödja Trump i ett land där ingen gjorde det, eller att likt Hökmark, sjunga i samma kör som alla andra?

På ett sätt har Hökmark dock rätt, det finns en konservativ höger – men det är inte Hökmarks höger.