Svenska dagbladets USA-korrespondent Malin Ekman kom till USA 2019. Donald Trump var president och den svenska avskyn hade inga gränser. Från SVT:s håll hade vi Peter Rawets arroganta attityd kombinerat med Carina Bergfeldts ständiga suckar; Martin Gelin skrev arga texter för Dagens nyheter som stod skarp kontrast till hans i övrigt stillsamma sinnelag; Rolf Porseryd från TV4 visade med sitt stånkade och stönade i rutan att han inte klarade av att bara förklara fenomenet Donald Trump sakligt.

Expressen skickade inför presidentvalet över Magda Gad, som med obefintlig koll på amerikansk politik skrev den ena besynnerliga texten efter den andra, varvat med tonårs-entusiastiska hyllningar av New Yorks tämligen värdelöse guvernör Andrew Cuomo.

In i den soppan kom alltså Malin Ekman. Hon trodde, enligt hennes bok, som jag har recenserat, att kritiken mot ”vinklad vänsterliberal USA-rapportering” var ett påhitt. Men sakta började hon inse att det förmodligen fanns sanning i kritiken:

”Jag brukade tycka att beskrivningen av yrkeskåren som politiskt färgad byggde på missförstånd. Att underdogställningen, den att granska makten, förväxlades med vänsterideologi. … Tidigare tänkte jag att högern egentligen bråkade mot hela den mänskliga kulturen om vad som är värt att berätta. … men jag har kommit att ifrågasätta min övertygelse. Om något har ledande nyhetsmedier, de med högst förtroende och status, på senare år framstått som elitens beskyddare snarare än granskare.” (s. 221-222)

Hennes bok ”Skymning i Amerika” är en av de första uppgörelserna med just vänsterliberal svensk USA-rapportering. Därför var hennes besked inte förvånande, även om det kom som en total överraskning, när hon i måndags den 24 juni, gav besked om att hon lämnar Svenska dagbladet efter tio år hos tidningen:

”Rapporteringen om USA – i Sverige liksom andra länder i väst – införlivas i ett färdigt narrativ om Donald Trump som demokratins fiende. …. 2023. Mina texter ser ut som tidigare men responsen blir annorlunda. Jag blir tillsagd att skriva genom min redaktörs ögon. Det viktiga är inte längre att texterna är sanna och sakliga utan hur de “riskerar uppfattas”. … Jag får även höra att en person i SvD:s ledning fått ett läsarmejl med utlåtandet att jag hyllar Trump. Ett omdöme ingen läsare gett till mig under mina snart fem år som korrespondent i USA. Tvärtom hör läsare av sig med tackord för vad de beskriver som en saklig rapportering som de har svårt att hitta på andra ställen. Varningarna från ledningen kan vara välmenande, men jag ser dem som tecken på att en ny ängslighet trängt undan försvarandet – och efterlevnaden – av publicistiska ideal, som det om konsekvensneutralitet.

… I en sådan miljö är det inte de modiga publicisterna utan de försiktiga generalerna som premieras. Jag har landat i att min nuvarande roll inte möjliggör den sortens journalistik som jag tror på och som läsarna förtjänar.”

Detta är ett stort, och i Sverige unikt steg. Andra svenska journalister har förvisso också lämnat etablerad media för att gå sin egen väg. Men inte i förhållande till Sveriges utrikespolitiska favoritämne – USA.

Malin Ekman vandrar genom detta beslut samma väg som kollegor i USA har gjort.

I juli 2019 lämnade Bari Weiss sin roll som redaktör på New York Times, eftersom hon ansåg att tidningen nischade sig alltmer mot den mest wokea publiken. Weiss partner Nellie Bowles har också lämnat New York Times (den 24 maj skrev hon på sin Substack ”How The New York Times Went Woke”). Tillsammans med Bari Weiss driver hon nu The Free Press, en kanal med raka reportage helt utan den rädsla som präglade New York Times under Trumpåren.

I juni 2020 lämnade också New York Times opinionsredaktör James Bennet tidningen på grund av att han ansåg att tidningen betraktade narrativ som viktigare än sanning. I december förra året skrev han en mycket lång artikel i The Economist, ”When the New York Times lost its way”, om den allt smalare åsiktskorridoren på New York Times. Något New York Times nuvarande exekutiva direktör Joe Kahn också tillstått var fallet när Trump var president.

CNN hade under 2010-talet och framförallt under Trumpåren, varit synnerligen agendadrivna med kommentatorer som Don Lemon och Chris Cuomo och Vita huset-korrar som Jim Acosta. CNN fick efter Trumpåren en ny chef i Chris Licht, som började göra upp med CNN:s narrativbaserade rapportering under Trumpåren. Det innebar att han i maj 2023 släppte in Trump till ett enmans-town-hall-möte, som blev en viktig del i Trumps comeback. Chris Licht har nu lämnat jobbet, men andra på CNN, som Fareed Zakarias, rapporterar nu sakligare om Trump än vad fallet var för bara några år sedan.

Journalisten Uri Berliner hoppade av USA:s Public Service-radio NPR efter 25 år på organisationen, eftersom han ansåg att det som brukade vara en av USA:s mest balanserade radiostationer, på senare år blivit agenda- snarare än sanningsdriven.

Det sker alltså inom etablerad media just nu ett uppvaknande. I synnerhet i USA, något jag poddat här. Ett uppvaknande där allt fler etablerade journalister tillstår att deras arbetsgivare i allt högre utsträckning lämnat den etablerade grävande, sanningssökande journalistiken, till förmån för agendadriven journalistik.

Det är ett gott och sunt uppvaknande, som Malin Ekman blivit den första svenska journalisten att sälla sig till. Sverige behöver fler journalister som vågar följa henne i fotspåren.

Jag tar tillfället i akt och nämner mina egna böcker ”George W. Bush och det amerikanska presidentvalet år 2000” (2017) och ”Donald Trump en synnerligen amerikansk president” (2020).