När USA:s president, demokraten Harry Truman, gav sitt klartecken för amerikanskt stöd till den delningsplan i FN som 1947 skulle staka ut gränserna för en judisk stat inom det brittiska Palestinamandatet, så var detta stöd ingen självklarhet.

Utrikesminister George Marshall var emot. En nyskapad judisk stat låg inte i USA:s strategiska intresse eftersom stöd för en sådan skulle få USA att komma på kant med arabländerna, vars oljeresurser var nödvändiga för att kunna driva kriget mot världskommunismens effektivt. Därtill fanns oro för etniska konflikter som skulle bli svåra att stävja.

Men president Harry Truman var tydlig och skrev senare i sina memoarer:

”Hitler had been murdering Jews right and left. I saw it, and I dream about it even to this day. The Jews needed some place where they could go. It is my attitude that the American government couldn’t stand idly by while the victims [of] Hitler’s madness are not allowed to build new lives.”

USA röstade för delningsplanen och när Israel den 14 maj 1948 proklamerade självständighet, erkändes de direkt av USA som en ny stat i världssamfundet.

Men det låg inte bara sympati utan också politik bakom Trumans beslut. Det fanns fler sionister i USA och i hans valkrets, än det fanns arabiska anti-sionister: Som Truman själv uttryckte saken:

”I have to answer to hundreds of thousands who are anxious for the success of Zionism. I do not have hundreds of thousands of Arabs among my constituents.”

I vår tid finns i Väst en stor arabisk-muslimsk minoritetsbefolkning, framförallt i Europa.

Där är kommer illviljan eller hatet mot Israel med modersmjölken, ofta med påtagliga doser av direkt antisemitism.

Den kritiken bottnar inte i den europeiska vänsterns kritik mot Israel utifrån ett klasskampsperspektiv, där Israel betraktas som koloniala förtryckare. Den aspekten finns förstås också, men grunden för den muslimska Israelkritiken handlar om förnedring: om det faktum att en judisk stat uppstått i ett område som tidigare dominerades av islam.

Denna demografiska förändring har påverkat Väst, inte minst vårt eget land Sverige. Den 23 november 2017 skrev SVT:

”Allt färre judar vågar öppet visa sin trostillhörighet av rädsla för trakasserier, något som ökat i takt med att allt fler människor med rötter i Mellanöstern flyttat hit.”

Palestinier protesterade vid invigning av Förintelsemuseum

I söndags den 10 mars 2024 öppnade Nederländerna sitt första Förintelsemuseum. På plats fanns såväl Nederländernas kung Willem-Alexander som Israels president Isaac Herzog.

De möttes emellertid av omkring tusen personer som valde tillfället för att vifta med palestinska flaggor och kräva eldupphör i Israels krig mot Hamas på Gaza. De som demonstrerade mot Israel kom från olika kanter, men det specifikt islamiska stod ut - eftersom så många, var så tydliga: Hela 200 nederländska moskéer hade krävt att kungen inte skulle närvara på ceremonin, och den nederländska palestinska organisationen Rights Forum, kallade den israeliska presidentens närvaro för ”ett slag i ansiktet” på palestinier.

Döljer inte sin antisemitism

Under hösten har de antiisraeliska krafterna blivit allt mer högljudda och allt mer öppet antisemitiska, bland annat under demonstrationer. Den tidigare återhållsamhet som tidigare funnits om att avslöja sig som antisemiter tycks helt ha försvunnit. Alla spärrar tycks ha försvunnit.

Västs demografi och med den religiösa och ideologiska tillhörighet, förändras genom massinvandringen. Det är bara en tidsfråga innan den muslimska minoritetsbefolkningen är så stor att den kan använda Europa som hammare för att slå mot Israel.

För i dagens Europa råder motsatt förhållande än vad fallet var när Harry Truman gjorde sina reflektioner.

I vår tids Europa är araberna och den muslimska minoriteten större än den judiska. Något som på sikt hotar undergräva det historiska västliga brödrabandet till staten Israel – vaggan för judisk, kristen och västerländsk civilisation.

Detta går förstås att förändra genom stopp för islamisk massinvandring och hårda krav på assimilering.

Men steg i sådan riktning måste i sådana fall tas mycket snart – och för att göra det krävs politiker med insikt. Det kommer inte att räcka med tomma ord om att ”judiskt liv måste vara möjligt”, eller att judehat är ”helt oacceptabelt”. Sådan ordmagi betyder inget utan konkreta, hårda och ibland repressiva åtgärder.

Truman var realpolitiker, men han hade också moraliska instinkter som gjorde att han förmådde gå mot strömmen och göra det rätta. Vår tids fråga är bara om Europa har politiker med samma förmåga?

Svaret kommer att avgöra Europas framtid.