Storbritanniens nyvalde socialdemokratiske premiärminister Keir Starmer har lovat ta i med hårdhandskarna mot de upplopp som nu präglar många brittiska städer. Men denna kris är Starmer helt fel person att hantera. Hans parti, brittiska Labour, är nämligen blinda för faktorerna bakom protesterna: problemen med massinvandring och islamisering.

Inför dessa företeelser har Keir Starmer ett förprogrammerat filter och en blindhet för den faktiska verkligheten.

Det förprogrammerade filtret – som präglar stora delar av vår tids västeuropeiska ledare – säger honom att minoriteter av allehanda slag (svarta, muslimer, HBTQ-personer) blivit eller blir utsatta för förtryck av det brittiska vita medelklassamhället. Hans plikt, utifrån den förståelsen, är således att bekämpa det förtrycket och att hålla balansen. Antisemitismen ska han stävja; islamofobin ska han också stävja. Det genom att konfrontera den enda grupp han är bekväm med att konfrontera; människor som ser ut som han själv gör, och pratar samma slags engelska som han själv gör.

Tommy Robinson, vars organisation English Defense League, hetsar och drevar på – där har vi felet, och nu när dennes anhängare gör upplopp ska lagen sättas in hårt, menar Keir Starmer. Det är, utifrån den filterbubbla han och hans gelikar befinner sig i - nämligen den rätta, goda saken att göra. Tyvärr riskerar Tommy Robinson återigen att straffas på sätt han inte tillnärmelsevis förtjänar.

Det på grund av att sådana som Keir Starmer också är blinda för den verklighet som sådana som Tommy Robinson ser. Det som nu sker i Storbritannien sägs bero på att högerextremister fått falsk information om att knivdåden som bragte livet av tre barn den 29 juli hade utförts av en utlänning. Falsk information spreds förvisso på sociala medier, men nu vet vi att det var en utlänning, en man som visserligen var född i Storbritannien men vars kristna föräldrar är från Rwanda.

Motivet verkar ha varit psykisk sjukdom, inte ideologisk terrorism. Således har Keir Starmer delvis rätt. Falsk information uppviglade människor. Det ska förstås tas på allvar. Massan som gör upplopp måste kväsas. Alla manas till lugn. Men händelsen, inte ens den felaktiga händelsekedjan, får inte övertolkas. Men Keir Starmer är just en sådan politiker som övertolkar den sortens saker.

Vad Keir Starmer missar är att uppviglingen bara var den sista droppen som fick bägaren att rinna över. Den amerikanska revolutionen var likadan. Skotten i Lexington-Concord – vad hände egentligen? Ville amerikanerna låta sig provoceras för att få köra ut britterna? Svaret är inte helt relevant, utlösaren hade kunnat vara en annan, på en annan plats eller ett annat datum, men revolutionen hade utlösts oavsett på grund av de bakomliggande faktorerna.

I Storbritannien har massinvandringen (och senare islamiseringen) påverkat vanliga britter, främst från undre medelklass mycket illa. Det under årtionden. Den förste att varna för det var den konservative parlamentsledamoten Enoch Powell, som redan 1968 talade om hur somliga engelsmän alltmer kände sig som en minoritet i sitt eget land när kulturförändringar gjorde att brittiska värderingar om ömsesidig respekt och brittiska normer sattes ur spel. När de försökte motsätta sig dessa förändringar och bara ville värna sitt eget, kallades de för rasister. En verklighet som de som ännu inte upplevt detta kanske hade svårt att föreställa sig. Men han hade fått brev av sina väljare som detaljerat beskrev sina upplevelser.

Enoch Powells reflektioner om engelsmäns upplevelser av massinvandringen gjordes när England fortfarande var engelskt. Idag är städer eller åtminstone stadsdelar helt förlorade. Sverige har upplevt samma utveckling i vad som tidigare var vanliga svenska arbetarstadsdelar.

Men utvecklingen har fortsatt. Det som började med blott kulturkrockar, ohyfs och små saker – har blivit stora saker.

Storbritannien har haft pakistanska sexligor som bokstavligen kidnappat vita brittiska flickor med bräckliga familjebakgrunder. Dessa har våldtagits i åratal och i tusental. Detta är välkänt idag. Sharia utbreder sig i somliga städer och stadsdelar, där det är vanliga britter, ofta personer med svaga sociala skyddsnät som hamnar i mycket svåra situationer. Som den autistike pojken i Wakefield som tappade en koran på golvet och sedan i princip hotades med lynching, där den ensamma mamman sedan kallades till moskén för att be om ursäkt och förklara att hennes barn nu läste koranen för att lära sig respektera islam. Hon ställdes inför en islamisk shariadomstol i sitt eget hemland.

Det är detta politiker som Keir Starmer – vår tids Marie-Antoinette-politiker – inte ser. Att Västvärlden förändras till något icke-västerländskt, och något markant sämre. De undgår att se det för att de har privilegiet att undgå detta. Och därtill pumpa ut ett budskap till en bredare allmänhet att ingenting heller finns att se.

Det är detta – förändrade verkligheten för brittisk medel- eller undre medelklass, i kombination med de politiska ledarnas filterbubblor, som ligger till grund för vad som nu sker i Storbritannien.

Det betyder inte att man behöver ställa sig på upploppsmakarnas sida. Upplopp är fel, våld är fel oavsett vilken sida av spektrat respektive part står på. Islamismen är ett hot mot Storbritannien men pöbelns makt är inte lösningen.

Politiker behöver inte välja sida. Däremot behöver de komma till insikt om orsak och verkan. De spänningar som byggts upp, som lett fram till detta, beror på den massinvandring och mångkultur som Enoch Powell försökte varna för redan för femtiosex år sedan. Få lyssnade, och här är vi nu.

Om västra Europa vill avstyra denna revolutionsartade utveckling, så måste den västerländska underklass som nu löper amok på brittiska gator få höras, utan att stigmatiseras. Deras upplevelser av att de förlorar sitt eget land måste tas på allvar. För att så ska ske krävs dock att andra politiker reser sig i Marie-Antoinette-politikernas ställe.