Ronie Berggren ger här en mängd exempel på hur tydligt vinklade svenska medier är för Demokraterna och mot Republikanerna i rapporteringen från USA.
Denna text skrevs innan mordförsöket på Donald Trump.
Svenska Dagbladets USA-korrespondent Malin Ekmans avhopp har väckt frågan om svensk USA-rapportering är vinklad till Demokraternas fördel och Republikanernas nackdel. Efter att ha följt den svenska USA-bevakningen i 25 vill jag här exemplifiera varför jag anser så vara fallet.
När George W. Bush vann presidentvalet år 2000, sa USA-forskaren Stefan Jonsson på Sveriges radio P1: ”Det faktum att han blev vald kommer att fortsätta och marginalisera … minoriteter … politiskt aktiva kvinnor och egentligen hela den amerikanska underklassen”
Jonsson drev i praktiken Demokraternas valpropaganda. När Bush utmanades 2004 av demokraten John Kerry, kritiserades Sveriges Radios USA-korrespondent Cecilia Uddén för ensidig rapportering, vilket hon bemötte: ”Jag tycker att det finns en stark poäng i den subjektiva journalistiken … det är ingen kontroversiell ståndpunkt att tycka att Kerry vore bättre för världen än Bush”.
I presidentvalet 2008 stod svensk media solklart på demokraten Barack Obamas sida. Pikarna mot Republikanernas kandidat John McCain var frekventa: ”Han vann primärvalen – annars är det mycket som går åt skogen för John McCain”, löd en DN-rubrik när det stod klart att McCain skulle bli Obamas utmanare. Men det blev Obama, inte McCain, som fick byta plats med George W. Bush i Vita huset. Martin Gelin, som nu skriver för DN men då bloggade för SvD, skrev en avskedshälsning: ”Det är något David Brent-aktigt över Bush just nu. Han går runt med sitt kroniskt ansträngda leende, till synes oförmögen att förstå varför ingen ler tillbaka.”
2012 stod Obama inför omval. Republikanernas kandidat hette Mitt Romney, som bedömdes ha vunnit den första valdebatten mot Barack Obama. Inför den uppföljande debatten spelade P3:s programledare Valeria Hernander ett SVT-klipp där USA-kännaren Olle Wästberg sa att det nog var kört för Obama om han förlorade nästa debatt mot Romney. Programledare Hernander säger sedan: ”Vi får helt enkelt hålla tummarna för att det inte är kört för Obama.”
SVT Agenda ägnade ett inslag åt att Romney var mormon och förklarade att mormonkyrkan försöker framställa mormoner ”som helt vaaanliga människor, men det finns en annan sida.” Därefter körs ett inslag om den mormonske sektledaren Warren Jeff som dömts till livstids fängelse för barnövergrepp. Något som hade väldigt lite, för att säga inget, med Mitt Romney att göra och som hade varit otänkbart om det hade rört sig om en muslimsk politiker.
2016 blev Donald Trump republikanernas presidentkandidat. ”Den amerikanska mardrömmen eller den första kvinnan?”, löd Expressens rubrik om fajten mellan Trump och Hillary Clinton. När Trump sedan vann försökte svensk media inte ens dölja ensidigheten: Från SVT:s Peter Rawets okunniga och förnedrande intervju med en kvinnlig Trump-anhängare på Trumps installation, till Carina Bergfeldts återkommande suckar. I rapportering från Demokraternas primärval, år 2020, betecknade SVT:s korrespondent Stefan Åsberg, Joe Biden som ”vår vän”.
Så, är svensk USA-rapportering vinklad? Exemplen står på egna ben men reflektera själva över följande fråga: Blir du – om du hade möjlighet – någonsin uppriktigt benägen att rösta på Republikanerna efter att ha följt svensk USA-bevakning? Om svaret är nej, om Demokraterna framstår vettigare efter varje nyhetsinslag, då är frågan besvarad. Sverige behöver en mer balanserad USA-bevakning.
