Sverige, med sin tusenåriga kristna historia, fick sin första imam först vid 1900-talets början. Men i årtionden var islam mycket begränsat i Sverige. I sin skriftserie om islam Sverige skriver Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) att tidningarna därför kunde framställa muslimer som, ”ett spännande exotiskt inslag”.

‏På 1980-talet ökade den islamiska invandringen och kritiska röster började nu höjas. I den av Statens historiska museums utgivna antologin ”Islam” från 1985, skriver diplomaten Dag Sebastian Ahlander några varnande ord:

”Den islamiska invandringen till Sverige kan också komma att leda till nya konflikter … Enligt svensk uppfattning råder religionsfrihet i Sverige. Men den uppfattningen bygger på en privat syn på religionen. För en muslim är den stor del av vardagen levnadsregler baserad på islam.”

‏Han nämner sedan samundervisning av flickor och pojkar, sexualundervisning, kvinnans ställning, ritualslakt, fredag som helgdag, giftasålder, skilsmässa, arv och andra saker, ”som ställer Koranen i direkt konflikt med svensk lag.” Denna konflikt kan, skriver Ahlander, skapa påtryckningar om särskild lagstiftning ”som är främmande för svensk opinion och grundläggande svenska värderingar.”

‏Ahlanders varnande ord hörsammades inte av Sveriges politiker. Det var synd. För idag är de problem Ahlander målade upp för fyrtio år sedan småpotatis mot den faktiska verkligheten.

‏1994 kom imamen Fouad Shangole till Sverige och verkade i Rinkeby, tills han tio år senare lämnade Sverige.

‏2008 våldtogs den 13-åriga flickan Aisha Ibrahim Duhulow i Somalia. Hon gjorde misstaget att anmäla våldtäkten till Somalias shariapolis. Hon anklagades för att ha raggat på männen och en shariadomare dömde henne till döden genom stening. Straffet verkställdes inför tusentals vittnen.

‏Domaren ifråga var den ”svenske” imamen, som efter 10 år med svenskt levebröd 2004 flyttade till Somalia där han gjorde karriär inom Al Shabaabs domstolar. Hans tid i Sverige hade inte gjort honom svensk, däremot gör Sveriges aningslöshet att flickans blod finns också på Sveriges händer.

‏I februari 2015 tillfångatogs den jordanske piloten Mu’adh al-Kasasiba av Islamiska staten i Syrien. Han kläddes i en orange dräkt, sattes i en bur och brändes sedan levande. En av de män som deltog i den bestialiska avrättningen var Osama Krayem, född i Malmö 1992. ”Jag har aldrig sett någon skrika på det sättet”, sa Krayem när han stod inför rätten. Sverige bär även den jordanske pilotens blod på sina händer.

‏Exemplen kan mångfaldigas. ”Vi har varit naiva”, sa statsminister Stefan Löfven när det 2015 uppdagades att 300 så kallade svenskar anslutit sig till Islamiska staten. Men naivitet är ett för svagt ord. Sverige har medvetet valt att blunda för den islamistiska ondskan, som fritt fått gro här i Sverige och sedan sprida sitt gift över världen.

‏Dessa exempel är extrema. Men de är talande. Dessa saker fanns nämligen inte på kartan i Sverige innan islamiseringen. Det är i Sveriges islamiska miljöer grogrunderna hittas och rekryter finns.

‏I juli 2005 utfördes ett omfattande jihadistiskt terroristdåd mot Londons kollektivtrafik. 52 personer, samt de fyra jihadisterna dödades. I skriften ”Granta Magazine, 103:2008”, tecknar journalisten Richard Watson jihadisternas livsberättelser och konstaterar att de efter att först ha riktat sin verksamhet utåt, sedan riktade sig inåt. De kunde verka i skuggorna inom en bredare brittisk islamisk miljö på grund av statens och myndigheters slapphänthet:

”Under mer än ett decennium … Var extremistiska predikanter fria att radikalisera och rekrytera missnöjda muslimska ungdomar eftersom det ansågs att tillrättavisa dem skulle vara likvärdigt med att kritisera en tro, även när de uppviglade till hat.”

‏Utöver det synnerligen extrema finns också de mer vanligt förekommande brytpunkterna mellan islam och västerländska/svenska värderingar. De som Ahlander varnade för. ”Män har rätt att slå sina fruar”, sa Kristianstad-imamen Saleh Abouelenen i somras. Eller i juni, när Sveriges Konung Carl XVI Gustaf skulle dela ut ett diplom till den muslimska kvinnan Maryam Ramzi, som då valde att inte ta kungens utsträckta hand.

‏Det är hög tid för Sverige att dra linjen i sanden mot de islamiska miljöer som vill bygga parallellsamhällen baserade på islamiska värderingar i motsats till svenska. Samt mot de islamister som använder Sverige som bas för att kanalisera en brutal ondska i omvärlden. Det innebär att avkräva de islamiska miljöerna assimilering efter svenska värderingar och följa upp att så görs.

Inga bidrag och ingen etablering av miljöer som inte vill assimileras. Imamer eller andra som uppmanar till våldsbejakande islam bör terrorstämplas och livstidsstraff bör vara automatiska för terrorister som begått våldsdåd. Att inte göra detta är att svika omvärlden, svika framtida svenska generationer.