En 25-årig australiensisk kvinnlig turist uppges nyligen ha blivit gruppvåldtagen i Paris av män som enligt offret hade ”afrikanskt utseende”. Det är det senaste i ledet av det slags övergrepp som västra Europa alldeles för länge har talat alldeles för tyst om: Den icke-västerländska kvinnosyn som underminerar västerländska kvinnors frihet och utsätter dem för stor fara i sina egna hemländer.

Det tog lång tid för Storbritannien att vakna upp. Men för några år sedan kunde man inte längre hålla tyst om det faktum att från sent 1980-tal vita brittiska flickor groomades för att utsättas för sexuella övergrepp, där gärningsmännen överlag varit pakistanier. Rotherham child sexual exploitation scandal, blev känd 2013. Roger Scruton skrev en uppmärksammad artikel om den. Upp emot 2 000 flickor kan ha utnyttjats där, men i hela Storbritannien under många årtionden handlar det om tiotusentals.

Att tystnaden höll i sig så länge berodde myndigheters rädsla för att framstå som rasister. Att förövarna och offren hade direkt motsatt bakgrund var för känsligt att dryfta.

Troligtvis har tiotusentals kvinnor i Europa fallit offer, dels för den idé om mångkultur som inte tar kulturella skillnader i akt, i synnerhet inte om de som kommer från andra kulturer bär med sig värderingar som är oförenliga med västvärldens historiska värderingar.

Därtill har de fallit offer för den kollektiva tystnaden, skammen över att något i den utopiska politiska fantasin har gått snett.

Men det är hög tid att lyfta på locket. Även här i Sverige. 2017 berättade Örebropolisen Peter Springare om hur majoriteten av namnen i hans brottsutredningar var utländska. I viss mån började det etablerade Sverige, media och somliga politiker, att lyssna. Men varningarna hade funnits sedan långt tidigare.

På 1970-talet kunde förändringarna av Sveriges större städer börja skönjas. Ett nytt fenomen uppmärksammades också, att våldtäkterna tycktes bli fler. I herrtidningen FIB/Aktuellt, nummer 32, den 7 augusti 1978, nämns att det 1977 hade anmälts 689 våldtäkter i Sverige, men att RFSU och polisen bedömer den verkliga siffran vara mellan 4 000 och 7 000.

Tidningen söker svar hos kommissarie Nils Linder och frågar: ”Kan du beskriva genomsnittsbrottslingen? Vad är det för sorts man som våldtar kvinnor?”

Kommissarie Linder svarar: ”Det är ett mycket känsligt ämne. Självklart kan jag beskriva honom statistiskt. Utredningarna talar ju om vem han är. Besvarar jag din fråga blir det ett sjuhelsikes liv. Men å andra sidan kanske det kan vara till nytta. För myndigheterna och framförallt för kvinnorna … De flesta våldtäktsförbrytare är invandrare.”

På frågan om det bara är svenska tjejer som blir utsatta svarar kommissarien: ”I det närmaste, ja. I Stockholm hade vi 140 anmälda våldtäkter förra året. Av de våldtagna var samtliga kvinnor utom en från de nordiska länderna.”

Detta faktum lyfts av tidningen sedan vidare till chefen för Statens invandrarverk, Kjell Öberg, som säger: ”Man kan inte bara se statistiskt på problemet. Det blir för enkelt. Om bara ett fåtal våldtäkter blir anmälda så finns det inget som säger att det inte döljer sig en majoritet av svenska män i de oanmälda fallen. … Jag tycker att vi måste acceptera att vi får in andra kulturmönster. Nu har jag inte mer att säga om det här.”

Detta var för mer än fyrtiofem år sedan. Den tidens Peter Springare, som sedan stötte rakt in i den stora samhälleliga muren som gjorde att någon omfattande samhällsdebatt inte tog vid.

Det ter sig inte otroligt att tusentals svenska kvinnor sedan dess har drabbats av samma öde – med samma situation som den i Storbritannien, där etniska svenskor, utsatts för utländska förbrytare – samtidigt som det etablerade Sverige valt tystnaden och därmed isolerat offren i sina upplevelser.

Nu på 2020-talet börjar locken lyftas av runtom i Europa. Det arbetet måste fortsätta. Vi måste börja tala klarspråk om det importerade kvinnohatet.