Vid minnesstunden efter skolskjutningen i Örebro deltog kungaparet. Efteråt yttrade sig drottning Silvia inför SVT-kamera och sa: ”Vart tog det fina Sverige vägen?”

Den frågan är det hög tid för alla svenskar att ställa sig. Alla som växte upp på 1900-talet minns detta fina, trygga Sverige. Men nu har en ung generation växt upp på 2000-talet för vilka detta Sverige bara är en hörsägen.

Inte så att alla ungas tillvaro är otrygg. Men även om deras egen tillvaro är trygg -- vilket i stor utsträckning beror på var i Sverige man bor och vilka sociala sammanhang man tillhör -- så har de likväl växt upp i ett Sverige där nyheterna präglas av våld, laglöshet, terror och skräck på vår hemmaplan.

Vi som växte upp på 1900-talet kunde också läsa om sådant i tidningen vid frukostbordet, vi kunde höra om det på radion eller se det på TV-nyheterna. Men då skedde morden, skjutningarna och terrorismen utanför Sveriges gränser, och oftast utanför hela Europa.

Det som skedde var otrevligt att ta del av men gjorde sällan att vi själva -- åtminstone inte på något rationellt plan -- behövde känna oss otrygga. Så är inte längre fallet. Nu har otryggheten flyttat in. Det fina Sverige som många av oss fortfarande minns, är borta.

Detta faktum har förstås uppmärksammats från alla politiska håll långt innan den tragiska händelsen i Örebro. ”Det fina Sverige försvann med mångkulturen”, har sverigedemokrater sagt under årtionden. ”Det fina Sverige försvann med klassklyftorna”, säger vänstern hela tiden.

Men massakern i Örebro är inte partipolitik -- inget svenskt parti önskade detta. Hela Sverige sörjer gemensamt och det är i tider som dessa som monarkin visar sin styrka, genom att i tider av kriser vara en enande och tröstande kraft.

Det som skedde i Örebro blev kulmen på en lång historia av kriser som sakta slagit sönder det en gång trygga Sverige: Gruppvåldtäkterna på 2000-talet; bilbränderna i början 2010-talet; terroristdådet på Drottninggatan 2017; gängskjutningarna; bombdåden; den alltmer utbredda -- synliga och osynliga -- fattigdomen; ensamheten, äldrevården och så vidare.

Reflektionerna över att detta Sverige faktiskt har försvunnit har varit för få. Media har inte lyft debatten till hela svenska folket och politikerna har utifrån sina respektive skyttegravar idkat pajkastning.

Men nu är tiden inne att åtminstone försöka uppbåda en kollektiv gemenskap, där frågan ställs seriöst och där alla svar övervägs med seriositet. Pajkastningen kommer att återupptas. Skyttegravarna kommer att fortsätta grävas. Så fungerar, och så ska demokratier fungera.

Men låt oss försöka hörsamma drottningens maning och som nation börja reflektera över varandras farhågor på allvar. Har vänstern kanske rätt? Beror det trasiga Sverige på ökade klyftor? Har Kristdemokraterna rätt? Beror det på allt svagare familjebildningar? Har Sverigedemokraterna rätt? Beror det på att Sverige öppnade upp för mångkultur och massinvandring?

Jag har min syn, du har din. Men låt oss i uppriktighet lyssna på varandra i ett ärligt gemensamt försök att hitta de faktiska svaren. Ty bara så finns en chans att kunna limma ihop vårt gemensamma, vackra, porslinssköra, och en gång så fina land -- Sverige.

Ronie Berggren