Assadregimens fall kom som en chock för många syrier. Alla visste såklart att jihadisterna var farliga och hotfulla. Man kände väl till jihadisternas förmåga att ta över hela områden i Syrien.

Men samtidigt kunde de också lita på de syriska institutionerna. Diktatorn Bashar al-Assads starka hand. Han torterade politiska fiender och jihadister. Men höll man tyst om politiken kunde livet levas. Man halshöggs inte för att man var otrogen, som under Islamiska staten.

Syrien är blandning av högutbildade människor, demokrativänner, fattiga stamfolk, sekterister och jihadister. Det finns också kristna, som är ungefär som vi i väst – förutom att de lever i starka familjer och faktiskt går i kyrkan.

Alla var riskmedvetna, alla visste vad som var skört i samhället. Men ändå kom det som en chock att regimen kunde falla så snabbt. Allt förändrades över en natt. De kristna, som i princip är som västerlänningar, slaktas nu i kyrkorna. Minoriteterna – bland annat de som lever som beduiner (en term som verkligen missbrukats av vänstermedia de senaste veckorna) och vars livsstil västerlänningar tycker om att göra antropologiska granskningar av – dödas också. Assad sörjs sannolikt av många i Syrien, trots att han var en diktator och vän med Vladimir Putin. Syriens folk har alltid vetat att Assad var en kompromiss, men långt bättre än jihadisterna.

Syriens fall kom alltså som en chock. Men man hade alltid en insikt om hotet.

Jämför detta med Europa, där islamiseringen sker helt öppet. Moskéer som lär ut sharia öppnas överallt, ofta med hjälp av europeiska föreningsbidrag. Ett parallellsamhälle byggs upp, som självklart står i direkt konkurrens med det västerländska majoritetssamhället. Tiden kan komma när även väst faller, precis som Syrien nu gjort. Samuel Huntington förutsåg detta för mer än 30 år sedan och varnade i synnerhet Europa för att öppna för massinvandring, eftersom Europa var så djupt försvagat till sin mentalitet och försvarsförmåga.

Risken finns alltså att Europa nu går Syriens öde till mötes. När så sker, eller när insikten om att så en dag kan ske väl sjunker in, då kommer européerna också att chockas. Men inte på samma sätt som folken i Syrien, som ju alltid visste att hotet fanns. Européerna kommer att chockas för att de inget visste. Varför sa ingen vad som höll på att hända? Varför berättade inte media? Varför varnade inte myndigheterna? Varför tog politikerna inga krafttag? Varför?

De journalister som då tillhör skaran som inget sa, de myndigheter som inte varnade och de politiker som inga krafttag tog, kommer då att vara i en värre sits än Assad. De kommer nämligen inte att kunna fly till Ryssland. Och knappast heller till ett konservativt USA.