Det är mycket svårt för den icke sakkunnige medborgaren att hänga med och ta ställning i miljöfrågor. Vägledning krävs och förväntas.

Trots presstöd syftande till att seriöst bevaka och beskriva miljöfrågan samt de heltidsbetalda riksdagspolitiker vars ansvar är att besluta för landets och medborgarnas bästa, har det i många år upplevts en känsla av misstro mot dem som bär de yttersta ansvaret. Kort sagt; har vi fått korrekt information?

Klimatjournalisterna Anders Bolling och Svenolof Karlsson har åtagit sig det otacksamma uppdraget att ge ut boken Professionell Klimatbevakning, syftande till att visa hur seriös klimatjournalistik skall utföras. I praktiken om de journalistiska reglerna om förpliktelser mot sanningen och oberoende granskningar upprätthålls. Svaret är nedslående.

På 260 sidor presenteras allt det som medborgaren rimligtvis funderar över. Vad är IPCC? Hur överens är forskarna? Stämmer de politiska delarna av rapporten med rapporterad fakta? Har journalisterna korrekt och objektivt givit medborgarna, ofta med skattepengar via presstödet, korrekt och sanningsenlig information?

Svaret är att det mesta av den information som media-, politiker, och i viss mån kändiseliten presenterar som sanningar och som därefter ligger till grund som beslutsunderlag är i bästa fall missvisande, ofta direkt felaktigt. Kanske på grund av aktivism. Kanske på grund av att professionell klimatbevakning kräver grundläggande kunskap om matematik och naturvetenskap.

Den konsensus som får anses föreligga är kortfattat att jordens medeltemperatur höjts med minst 1,2 grader sedan förindustriell tid, läs lilla istidens slut. Detta har orsakats av naturliga variationer på jorden, solstrålar och solfläckars påverkan på klimatet men sannolikt också mänsklig påverkan som ingen vet hur stor den är. Norra halvklotet uppvisar högre uppvärmning än södra halvklotet, i Sverige cirka 1,7 grader. Uppvärmningen har skett huvudsakligen under vinter/våren och på nätterna.

Städer, vilka breder ut sig, värmer upp mer än landsbygden. Uppvärmningen har inneburit ökade skördar, med därtill minskad svält, högre skogstillväxt och färre dödsfall i kyla. Vädrets växlingar är tydligare än klimatförändringen. Mindre snö på norra halvklotet på senvintrarna.

Ovannämnda ostridiga uppgifter borde alla känna till vid det här laget. Anledningen till att vi inte gör det är att de flesta journalister helt enkelt förvanskat, utelämnat eller felaktigt rapporterat om fakta och konsekvens. Var finns sensationen i dessa ganska rimliga uppgifter? Har annat rapporterats som inte verkar vara sant?

Nej, isbjörnarna håller inte på att dö ut, öknarna breder inte ut sig, vi kommer inte att få en kraftig höjning av havsnivån fram till 2100 och det svenska värmerekordet på 38 grader satt i Ulltuna 1933 står sig alltjämt liksom ”världsrekordet” sedan 1913 på 56,7 grader. Det är inte fler översvämningar, tornador, cykloner eller andra oväder nu än tidigare.

IPCC-rapporten är en produkt framtagen inom ramen för FN:s organ. Forskarnas rapporter är inte det som den genomsnittlige miljöjournalisten vare sig läser eller tar till sig. Rapportens sammanfattning ”summary for policymakers” är ett rent politiskt dokument.

Till dessa möten bjuds vissa aktivistorganisationer in som observatörer men journalister vägras övervaka. Politiker bestämmer därefter i slutna rum vad som ska vara den officiella politiska delen av IPCC:s rapport. Att aktivistorganisationer och politiker har ett gemensamt intresse för makt behöver knappast påpekas.

Boken innehåller mängder av diagram, tabeller och jämförelsematerial. Eftersom dess innehåll, äntligen, ger svar på många av de frågor de flesta ställer sig men också underlättar att inte låta sig luras av journalisters och politikers rapporteringar och påståenden, rekommenderar jag alla att läsa den. Närmast nödvändigt.

Då stöder du också seriös journalistik, inte minst viktigt i dessa dagar med till makten beroende statsstödd media.

Mats Bergh, advokat och rättspolitisk debattör