KRÖNIKA. På order av Erik XIV iscensattes i Blekinge år 1564 en etnisk rensning som har gått till historien som Ronneby blodbad. Massmordet skedde i samband med att svenskarna intog Ronneby under sjuårskriget mellan Sverige och Danmark. Uppemot tvåtusen människor, något som väl på den tiden bör ha varit nästan hela stadens befolkning, slaktades under gruvliga former på stadens gator och torg. Knektar från nordöstra Sverige, alltså från vad som numera är Finland, bad om befrielse från att hugga ner fler kvinnor och barn, men nekades detta. Om den saken finns ett bevarat vittnesbörd.

Liken kastades i Ronnebyån, som enligt den lokala legenden var röd av blod i en vecka. Ronneby var danskarnas största stad i Blekinge. Kristianopel längst borta i öster var en praktfull dansk garnisonsstad i renässansstil. Den jämnades praktiskt taget med marken 1611, under ännu ett krig mellan Sverige och Danmark, det som kallas Kalmarkriget.

Skåne, Halland och Blekinge var återkommande krigsskådeplatser under de många och ganska långvariga krigen mellan Sverige och Danmark, dessa två nordiska nationer med herrefolks- och stormaktsambitioner som i århundraden bekämpade varandra och stred om herraväldet i Norden. Av dessa tre landskap låg Blekinge längst bort från Köpenhamn och närmast svenskarnas dåförtiden mäktiga befästningsstad Kalmar. 

Detta bidrog till att Blekinge gång på gång blev särskilt svårt härjat och att bondgårdar stacks i brand så ofta att bönderna knappt kunde hålla reda på om det var svenska eller danska knektar som utförde illdåden mot lantbefolkningen. Bönderna och torparna liksom de många fiskarfamiljerna ute i den stora blekingska skärgården ville antagligen bara få vara i fred och sköta sitt och gav nog fullkomligt fan i om trakten de bebodde omväxlande tillhörde Danmark eller Sverige. Herrar som herrar!

Sedan freden i Roskilde 1658 har Blekinge varit svenskt, liksom Skåne, Halland och Bohuslän som Danmark tvangs att släppa ifrån sig den gången. Inom kort utbröt nya krig mellan de båda fiendeländerna. Strax köpte danskarna tillbaka eller återvann Bornholm och Trondheim, men Skåne, Halland, Bohuslän och Blekinge lyckades svenskarna slå vakt om, efter stora svårigheter även Gotland.

Under senare delen av 1600-talet var försvenskningen av de erövrade landområdena en högprioriterad angelägenhet. Härvid kommer en stor diktare från Blekinge in i bilden. Det är Haquin Spegel (1645–1714), som föddes i Ronneby och växte upp där och som följaktligen hade anledning att uppfatta sig själv som dansk under sina tretton första levnadsår. Vid 14 års ålder sändes Haquin till Lund för att gå i gymnasiet, alltså till en stad som liksom hans hemstad helt nyligen hade blivit svensk. 

Efter studentexamen i Lund skrev han in sig vid ett svenskt universitet som låg längre söderut, nämligen i Greifswald. Den sydligaste delen av Sverige var på den tiden belägen i det stora landområde som kallas Vorpommern och som numera tillhör den jämförelsevis unga nationen Tyskland, tillkommen först under 1880-talet. 

Efter några vandringsår med studier vid tyska och engelska universitet samt under en termin konstigt nog vid fiendelandets största universitet i Köpenhamn dyker Spegel upp som fältpräst under Skånska kriget 1675–79, som initierades av en dansk invasion med syftet att återerövra förlorade landamären. Han är enrollerad på den svenska sidan och tjänstgör inte bara som predikant inför trupperna utan snart också som biktfader och själasörjare för den unge kungen, Karl XI.

Efter kriget utnämnde kungen sin själasörjare till kyrkoherde i dennes hemstad Ronneby. Syftet var att han i den rollen skulle vara ansvarig för försvenskningen. Spegel hann dock inte påbörja sitt uppdrag, eftersom Karl XI i stället bestämde sig för att beröva Ronneby stadsprivilegierna och göra staden till köping. Karl XI lät sedan grundlägga två nya städer i sitt eget namn, först Karlshamn där det danska fiskeläget Bodekull hade legat, halvtannat årtionde senare Karlskrona på ett antal öar ute i den blekingska skärgården, en stad med sitt centrum beläget ute på en ö cirka fyra kilometer från fastlandet. 

Spegel sändes i stället till Visby och gavs titeln ”Superintendent”. Som sådan blev han ansvarig för försvenskningen av Gotland. Under sina år i Visby skrev Spegel verseposet Guds verk och vila (1695) om hur Gud skapade världen. Detta diktverk räknades som en stor merit när han snart därpå blev utnämnd till ärkebiskop i Uppsala.

Grundläggandet av Karlskrona blev en viktig angelägenhet för Karl XI. Han mobiliserade sin samtids intelligentia för att genomdriva det djärva projektet att låta bygga en stad ute på ett antal skärgårdsöar. Till staden sändes sådana som Erik Dahlbergh, C A Ehrensvärd och Nicodemus Tessin d y. De fick rita hus och gator efter förebilder från Rom. Målare som Sergel och Elias Martin kom till staden och inte minst båtbyggaren Henrik af Chapman. 

Från Stockholm sändes en svensk elit för att konstruera och uppföra en ansenlig svensk stad ute på ett antal öar, kobbar och skär en bra bit från fastlandet. Planen var att staden skulle bli den svenska krigsflottans huvudstation.

Till staden ordnades invånare genom vad som i många fall var tvångsförflyttningar. Båtbyggare med familjer togs från Kalmar, ungefär 2 000 personer. Lika många timmermän hämtades från nordöstra Sverige, alltså från Finland. Ett tusental båtkunniga människor från Göteborg fick flytta ner. Och upp från södra Sverige flyttade cirka 2 000 hantverkare och affärsmän. 

Timmermännen från Finland talade bristfällig svenska. Hantverkarna och affärsmännen från södra Sverige kunde praktiskt taget ingen svenska alls. De talade tyska och kom att utgöra en av de tre stora kristna församlingar som etablerades i staden: amiralitetsförsamlingen (för Flottans män med familjer), stadsförsamlingen (för stadens svensktalande civila) och Tyska församlingen (för den tysktalande delen av stadens befolkning). De tre församlingarna hade var sin praktfull kyrka. Tyska kyrkan vid Stortorget ritades av Nicodemus Tessin d y och i den sjöngs psalmer på tyska och gavs predikningar på tyska ända fram till 1860-talet. 

Även den mosaiska församlingen blev månghövdad i Karlskrona. Judar har i alla skeden spelat en viktig roll i stadens historia. När judar i andra delar av Sverige, till exempel Skåne, blev berövade sin näringsfrihet under 1900-talet, var deras rätt att bedriva handel aldrig ifrågasatt i Blekinge, detta därför att de hade en stark ställning i residensstaden.

Under de första årtiondena var det få blekingar som kom att bosätta sig i Karlskrona. Staden var från första början en artificiell och mångkulturell skapelse av för sin tid häpnadsväckande avancerat slag. Först en bit in på 1700-talet började även blekingar flytta till Karlskrona i hopp om försörjning. 

Örlogsstaden expanderade snabbt och blev inom kort en av Sveriges största städer, men utvecklingen avtog lika fort som den påbörjades. Den upphörde i och med att den svenska stormaktstiden tog slut. I stället för att ligga mitt i södra Sverige kom Karlskrona plötsligt att ligga i den sydöstligaste utkanten av riket.

Det är en etniskt och kulturellt ganska brokig samling av människor som bor i den östra halvan av Blekinge, särskilt i Karlskrona. Och så har det alltså varit alltsedan 1680. Den som ser närmare efter märker detta. ”Kastar man sin skugga i Blekinge blir den ofantligt mycket brokigare än i något annat landamäre”, sa en gång romanförfattaren Sivar Arnér, som under många år bodde i Karlskrona och då arbetade som adjunkt på läroverket i staden. 

Även sedan han flyttat till Stockholm och blivit författare på heltid, återvände han och hans hustru, konstnärinnan Lenke Rothman, varenda sommar till Blekinge och sitt sommarställe i Kuggeboda på en halvö mellan Karlskrona och Ronneby. Han var förtjust i brokigheten och i blandningen av folk från olika håll.

Även Fabian Månsson, den överdådigt produktive romanförfattaren och socialdemokratiske riksdagsmannen, framhäver i sina skrifter ofta brokigheten i den blekingska befolkningen. Själv var han bosatt ute på Hasslö, som på hans tid ännu inte hade någon broförbindelse till fastlandet utan var en typisk skärgårdsö med fiske som primär näring. 

Så här skriver han om befolkningen på ön: ”Vad Hasslöborna beträffar har det ofta gjorts mycket väsen av en särskild ras, storvuxen, mörk, merendels dyster, vilken tros ha kommit från Spanien med ett strandat fartyg.” Det har i vår tid skrivits en doktorsavhandling i etnologi om hasslöbornas särart. Om särarten har uppkommit på grund av ett strandat spanskt fartyg är inte lätt att veta. Intressant är ändå själva ryktet och föreställningen att det kan ha varit så.

Och så har vi Ragnar Jändel, Hallarumsvikens Homeros, den förste av Blekinges två verkligt betydande naturlyriker under 1900-talet. Det sägs att han var sprungen ur en tattarsläkt. Jändel växte upp under yttersta armod med sina föräldrar och sina fyra syskon i en liten stuga med ett enda rum. När han debuterade som poet gjorde han sig mycket snabbt ett stort namn som den mest rödglödgat revolutionäre diktaren inom arbetarrörelsens kommunistiska falang. 

Hans första diktsamlingar och de kampdikter han lät publicera i vänsterpressen under Första världskriget och de närmaste åren efteråt frustar av ett klasshat som nog ingen annan svensk diktare har kunnat uppamma, i varje fall ingen diktare av någorlunda format. Som kampdiktare och rödglödgad revolutionär är den unge Ragnar Jändel extrem.

Efter några år på barrikaderna drog sig Jändel undan stridens hetta, besviken på den revolutionära vänsterns ständiga interna uppgörelser och sönderfall i den ena falangen efter den andra. Han inledde därmed den andra perioden i sin diktning, den som from och hängivet kristen poet. 

Psalmbokskommittén ville införa en av hans dikter, ”Kristus”, i den nya psalmboken, men det gick Jändel inte med på. Av sina forna revolutionsbröder kallades han öppet för ”klassförrädare”, men så långt som till att acceptera Svenska kyrkan var han inte beredd att gå åt andra hållet. Dock kunde Jändel inte värja sig emot att det uppstod en smärre kult även kring hans fromma diktning, liksom det tidigare hade gjort kring hans revolutionära kamplyrik.

Det tredje och sista steget i hans utveckling blev att han helt upphörde att beröra kristna och andliga motiv i sin diktning. Vad som till sist återstod var naturen, det blekingska kustlandskapet, Hallarumsvikens hemtama skönhet, blommor och blad, speglingar i havsvikens vatten. Inga strider mer! 

De sista åren sätter sig den förut så stridbare Jändel som en Tjuren Ferdinand och njuter av att lukta på blommor. Och i detta tillstånd översvämmas hans hjärta av kärlek till hembygden, en dyrkan av det blekingska kustlandskapet och av de människor som befolkar detta:

Från Torhamns udde ner till Sissebäck
där är ett land, där bor ett ynglingssläkte,
kanske ej mindre svenskt än något annat,
fast sällan nämnt, där om det svenska talas.
Det är ett släkte, eldigt, yverboret,
som vredgas lätt och tanklöst brusar ut,
men också fyllt av ömhet och av längtan,
ty folkets själ är landets egen själ.
Här är det blomsteräng och bäckars sus
och hårda böljeslag mot gråa hällar.

Det är denna klorofyllkringvärvde blomstersångare borta vid Hallarumsviken i öster som kommer att betyda mycket för en sjöman från inlandet uppe i Jämshög i nordvästra Blekinge. När Harry Martinson har mönstrat av från sina sju år som eldare på olika fartyg inom den svenska handelsflottan, skriver han inledningsvis mest bara om sina erfarenheter som sjöman och om sina intryck av resor längs fjärran kuster, men redan på 1930-talet och delvis parallellt med Jändel börjar han granska den svenska floran på närmare håll och blir i kraft av sin oefterhärmliga begåvning snart en naturlyriker av ännu vassare slag än Ragnar Jändel borta vid Hallarumsviken.

Att Ragnar Jändel åtminstone i ett tidigt skede blev riktningsgivande och betydde mycket för Harry Martinsons detaljerade naturbetraktelser är på en rad olika sätt tydligt. Det kan här räcka med att påminna om den dikt som Harry Martinson skrev som en hyllning till föregångaren och som han själv deklamerade på Ragnar Jändels 40-årskalas på Café Cosmopolite i Stockholm. Dikten börjar med följande rader:

Du, broder ifrån samma land,
konvaljblad, björnbärsstigar.
I själens barfotstid du kände där
all kaprifolium vid havet,
hör minnet där!
Hör, själva daggen sjöng
med klockor:
din sång blev saft och dagg,
av gräsets själ du gav.

Harry Martinson tilldelades 1974 Nobelpriset i litteratur ”för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos”. Konsten att fånga daggdroppen hade han utvecklat genom att inledningsvis ta djupa och bestående intryck av sin blekingske landsmans sätt att närgånget se på naturen.

Jämshög, centralorten i den trakt där Harry Martinson föddes och växte upp, har numera 1 494 invånare, och det fanns troligen ännu färre där i början av 1900-talet. Denna lilla by är hemort för fler författare än Harry Martinson. Därifrån kom en av 1800-talets mest lästa svenska författare, Pehr Thomasson (1818–1893), vars böcker kom ut i den ena upplagan efter den andra och även spreds som s.k. ”öresskrifter” i små billiga häften. Han var otroligt populär (i KB:s Libris noteras 213 utgåvor av hans verk) inte bara i Sverige utan även i Nordamerikas svenskbygder och hans böcker såldes i slutet av 1800-talet mer än exempelvis August Strindbergs.

Nästa stora författare från denna lilla blekingska by är Harry Martinson. Efter honom följde Sven-Edvin Salje, som aldrig lämnade sin hembygd utan bodde i hela sitt liv på Hantverkargatan mitt i byn. Salje, vars romaner ofta filmatiserades i slutet av 40-talet och en bit in på 50-talet, var under sin storhetstid en författare som åtnjöt en popularitet som låg i nivå med Vilhelm Mobergs. Av de tre författarna från Jämshög var det nog Harry Martinson, Nobelpristagaren, som var minst kommersiellt framgångsrik under sin levnad.

Ändå är det Harry Martinsons verk som bäst har motstått tidens tand och som ännu kommer ut i ständigt nya utgåvor. Det är också i hans författarskap som kärleken till Blekinges natur klarast kommer till uttryck, detta ända från den självbiografiska romanen Nässlorna blomma (1935) till den postumt utgivna skriften Blekinge, publicerad som Bonniers julbok 1978, samma år som författaren dog.

I den postuma skriften betraktar Martinson sin hembygd med en blick som ännu ter sig nästan barnsligt hänförd: ”Landskapet är rört sedan tusentals år men dock på något sätt orört. Odlingen har inte steriliserat landskapets ande.” Selma Lagerlöf kallar Blekinge ”Sveriges trädgård” i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (1906). Uttrycket har blivit en kliché, tycker Harry Martinson och vänder sig emot det, detta för att även framhäva inslagen av vildhet: 

Uttrycket Sveriges trädgård har blivit slitet. Man har använt det för sentimentalt. Blekinge har endast delvis en trädgårds lugna slutenhet, såsom vid Alltidhult, Valje, Nättraby, Kyrkhult. Blekinge är ett av våra mest blandade landskap, ett väldigt, mångfaldigt och varierat styckebruk med anstrykning av vildvuxenhet. […] Civilisationen har inte kunnat utarma rymden, de säregna dagrarna, perspektivet över fälten. Jag föreställer mig och tycker ha känt, att det också är så med landskap som Wales, Bretagne och Normandie – andliga landskap.

Trots att Harry Martinson skrev in sig i Skeppsgossekåren i Karlskrona, varifrån han ganska snart rymde till Göteborg för att gå till sjöss inom handelsflottan, uppmärksammar han sällan Blekinges kustbygd och skärgård. Det är inlandet som är hans och som han så suveränt gestaltar i en av sina mest stämningsmättade dikter, ”Kväll i inlandet”:

Tyst gåtan speglas. Den spinner afton
i stillnad säv.
Här finns en skirhet som ingen märker
i gräsets väv.
 

Tyst boskap stirrar med gröna ögon.
Den vandrar kvällslugn till vattnet ned.
Och insjön håller till alla munnar
sin jättesked.

Även i ”Juninatten”, en av den svenska poesiskattens mest älskade och oftast antologiserade sommardikter, är det inlandet och en insjö som utgör sceneriet. Även denna ljuvliga dikt vill jag citera i sin helhet, inte minst därför att den erinrar oss om vilka kvällar och nätter som kan stunda i den månad som närmast står för dörren:

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme,
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juninatt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

Det är inte det verkliga havet utan det metaforiska som diktaren benämner i sista ordet i sista raden. Till havet flydde han så småningom iväg som sjöman och besökte som sådan alla världsdelar och många hamnar. Men det är en annan historia. Då gäller inte Blekinge längre. Ändå är det just en bleking som seglar ut i världen. Harry Martinson kommer att se på allt med en blekings blick och en blekings mått för proportioner, inte bara de fem stora världshaven utan även stjärnhimlen, planeterna och hela kosmos.

Tommy Olofsson är poet och litteraturkritiker.

kultur@bulletin.nu