Den allmänna åsikten brett inom både höger och vänsterkretsar är att FIFA VM i Qatar är förfärligt. Detta arrangemang har enkom tillkommit för att Qatar har mutat delegaterna i FIFA under tiden Sepp Blatter satt som ordförande. Och nu används VM som ett propagandainstrument för att visa upp för världen en falsk fasad av ett land som inte styrs av västerländska värderingar och demokratiska principer utan av en regim med statligt stödd spridning av jihad via muslimska brödraskapet, Hamas och andra. Dessutom har slavarbete skett och 6000 arbetare påstås ha dött under byggandet av dessa enormt dyra anläggningar.
Under dessa premisser är det omöjligt att älska fotbollsVM. Det är en skam. Otaliga löften från människor finns där de ”lovar att inte se en match från mästerskapet” i protest.
Jag minns att jag befann mig i Paris när beslutet att tilldela VM till ett land i Mellanöstern togs någon gång runt 2011. Utanför Qatars ambassad vid Champs Elysses hängde då en stor stolt banderoll som visade upp loggan som nu snurrar vid varje repris på TV-skärmen.
Jag var redan då väl insatt i FIFAs mutanklagelser då exakt samma mekanismer hade gett Ryssland sitt fotbollsVM 2018. Och jag förmodar även Brasilien 2014. Jag kände ändå glädje redan då. Det är kanon att Gulfområdet får arrangera.
Låt mig bena upp varför jag älskar fotbollsVM i Qatar. Så att ni kan ösa på med mer bashing! Bring it on!
Personlig Bias
På ett personligt plan har jag sett fotbollsVM sedan min pappa köpte en färgTV 1970 och vi på den såg Brasilien vinna över Italien med snygga mål av Pelé, som min pappa för övrigt såg vinna VM redan 12 år tidigare live på Råsunda, ett skrytbygge som Sverige ville visa upp för världen 1958. Det ger mig 52 års erfarenhet av fantastiska upplevelser med allt från Ralf Edströms volley 1974, Neskens straff i finalen samma år, Dahlins nick 1994 och allt dessförinnan och efter. En ocean av positiva upplevelser. Det är en del av mitt och mångas DNA. Det binder ihop oss som människor på planeten. Jag är bias från början. Och allt har förmedlats genom åren av svensk televisions studiobevakning som förstärker upplevelsen.
Var man än åker i världen kan man alltid ha en referenspunkt i fotboll. Och framför allt fotbollsVM. När Egypten sent en novemberdag 2017 tog sig till VM i Ryssland i kvalet var jag i Kairo och stod på balkongen till vårt kontor. Väl där såg jag grannen ta fram en pistol och skjuta skarpt i luften upp på paradgatan när slutignalen gick och varenda bil som rullade i Kairo fylldes med glada fans som åkte runt som de vunnit VM. En nationell extas av glädje som fotbollsVM skapar över hela världen.
Alla nationer har en relation till VM. Åk till Trinidad som fortfarande är stolta över att ha spelat oavgjort mot Sverige i Dortmund 2006 för 16 år sen. Min familj stod mitt i deras hejaklack och delade deras extrema glädje. Vi hörde aldrig tv-reportrarnas klagande över Zlatans oförmåga att sätta dit ett mål i nollnollmatchen.
Du kan fortfarande möta en holländare på ett flygplan som minns när Nederländernas mittfältare Bronco stänkte in frisparken 1994. Och dela upplevelser globalt. Prata med en japan om tio eller tjugo år och han kommer minnas var han befann sig när tyskarna besegrades 2022.
Jag kan skilja på politik och njuta av sportupplevelser. Jag behöver inte ta på mig skulden för att Joe Biden öppnar upp den södra gränsen mot massinvasion när jag tittar på US Open i tennis. Jag behöver inte tycka det är rätt eller fel med Brexit när jag ser på Wimbledon eller ha en åsikt om de löjliga covid-19 lagarna i Australien när jag ser på Grand Slam. Varför ska jag eller någon annan göra det om Qatar? Att se på fotbollsVM utan att ”ta ställning” men fortfarande notera att Koranen är orsaken till varför homosexuella inte får vara bögar i Qatar och tycka illa om det i sig är helt ok enligt mig. Jag tar mig friheten att älska fotbollsVM trots att FIFA är korrupt och ”utom räddning”.
Sport förenar. Politik splittrar.
Jag tycker att sport och landslag ska vara symbolen för att ena folk och inte slagträ för politiska åsikter förklädda som “goda värderingar” och att dessa ska reflektera de senaste trenderna av spegling av åsiktsposering på fotbollsplanen.
Det är således inte stöd för saken i sig eller stöd för Qatar som land att tycka gott om fotbollsVM.
Det är stort gissel att svenska landslaget sedan en tid tillbaka knäböjer innan match. Många anser att knäböjningar var och är ett stöd för det Demokratiska Partiet i USA som valde BLM som strategi för sin valkampanj. Ju mindre händer upp på prispallar (1968) , kollektiva knäböjningar (2019) och hitlerhälsningar (1936) och hållaförmunnengester (2022) desto bättre. Tycker jag. Tyck gärna annorlunda och argumentera för din sak.
Är man som jag emot dessa protester blir man stämplad hos många som att man inte stödjer dessa enskilda kamper. Svaret är nej. Man kan stödja kampen mot rasism och religiöst betingande lagar mot homosexualitet och vara för förbättrade arbetsvillkor utan att bojkotta och faktiskt älska fantastiska idrottsupplevelser.
Jag tycker att de olympiska koderna att spelen ska stå fria från politik gäller. Svenska, tyska och belgiska landslaget representerar alla i respektive länder. I den bemärkelen finns det gränsdragningar som är svårare än andra. På planen gäller dock förbud för all politisk markering. Till och med stöd för Ukraina. Det blir ett sluttande plan annars, vilket vi nu ser resultatet av. Debatter, artiklar och intresset hamnar på politiskt korrekta markeringar och mindre på fotbollsplanens strategi och spel för att vinna matcher och VM pokalen.
Om man då är emot politiska protester på idrottsarenorna, hjälper man då de onda krafter som inte vill förbättra livet för de homosexualla i Qatar? Hur ska arbetarna få bättre villkor om vi inte visar solidaritet? Står man på de förtryckandes sida som inte vill införa demokrati och behålla diktatur?
Nej. Den avgörande punkten det kokar ner till är att den förenade kraft som sport i allmänhet och fotbollsVM i synnerhet skapar skadas. Vi måste skydda forbollen från politiken. Vi måste låta Qatar visa upp sin glans och fest för att rädda barnet från att inte sköljas ut med det politiska badvattnet.
Hur mycket jag än kan hålla med om Qatars brister så får och bör journalister och journalitiker (agendasättande politiska propagandaspridare) skriva kritiskt om landet bäst de vill. Som TV tittare är det snarare en skyldighet menar jag att älska fotbollsVM. Låt inte Public Service förstöra kärleken till fotbollsVM med sitt eviga mantra utifrån sin moraliska piedestal som ledande moralisk förebild.
Jag vill inte höra André Pops inställning till regnbågsfärgade armbindlar. Jag vill älska honom för hans fantastiska förmåga att kanalisera all den glädje, spänning och skönhet som den vackra sporten fotboll förmedlar och som Marcus Birro, Erik Niva och andra i skrift om än ej oralt i livesändning kan förmedla. Public Service håller på genom att lyfta in agendasättningen i sporten att förstöra det som de gör bäst; förmedla stora mästerskap. Se Andre Svanbergs sammanfattning av VM i fotboll 1998 och jämför hur detta mästerverk i sin genre står sig idag.
Finns det någon som faktiskt granskat om det verkligen är 6000 personer som dött i arbetsrelaterade olyckor när de byggde alla stadium i Qatar? Som The Guardian rapporterade om och som sen blev en del av det allmänna medvetandet. Eller är det en upphöjd sanning som inte får ifrågasättas eller kritiskt granskas?
Hur kommer vi härifrån med FIFAs ruttna organisation in i framtiden?
Jag menar att OS och FotbollsVM bara har en väg att gå; Att lägga dessa event på en permanent plats eller på en permanent pool av platser. Precis som tennisens Grand Slam som spelas i Melbourne, Paris, London och New York årligen utan att skattebetalarna behöver betala en skyhög nota för besväret och som spelas utan mutande delegater får sina hemliga konton i Schweiz påfyllda.
Jag är så innerligt tacksam som stockholmare att vi aldrig fick arrangera ett sommar OS 2004 för det hade jag betalat på fortfarande, precis som atenarna gör än idag. Jag hade cyklat förbi velodromen som stod övergiven eller 10 meters simhoppsarenan som aldrig användes mer.
Alla de stadium som nu byggts i Qatar eller i Manaus som står och förfaller är bevis på att tennisens fasta punkt med upprepade användning av arenor ger stora intäktsflöden är modellen framåt. Till och med tillgången på diktaturer som vill arrangera börjar avta. Så det är nog den väg som återstår.
Jag anser att den svenska olympiska kommittén bör förbjudas att söka OS. Det är nämligen med nuvarande förutsättningar bara diktaturer som har råd. Så konklusionen? Den ingvarstormska skutsatsen av spaningen?
Även om OS permanent kommer hållas i Peking varje gång är det bättre än den nuvarande ordningen eftersom skattebetalarna får stå för kalaset.
Nu tror jag att ett lag som aldrig vunnit VM kommer vinna. Det är det vi har med oss från QatarVM. Ett VM som jag älskar. Och kommer följa ända tills slutsignalen går den 18 dec.
Hoppas ni också skamlöst går in i full njutmode framför TVn tillsammans med mig och miljarder andra!
Erik Bolinder
Krönikör.
(Kapten i laget som tog Sveriges första bronsmedalj i VM i en annan lagsport som spelas på gräs: Segwaypolo år 2012).