”Det känns som om livet är över”, sa han till Aftonbladet för drygt två månader sen. De pengar han lagt undan för att klara sin ålderdom var borta. Han, likt tusentals andra äldre, var lurad på sina livsbesparingar.

Den 3 september var hans liv över, mannen med den klara rösten och de känsliga gitarrfingrarna, som bland mycket annat tonsatte Beppe Wolgers ”Jag var en vandrare” och profetiskt sjöng:

Det märkliga är att jag för bara några dagar sedan efter ett uppehåll återvände till hans musik. Återigen drabbades jag av hans känsliga toner och skickade länkar till en vän för att tipsa om hans sånger. Två dagar senare slår nyheten emot mig att han har gått ur tiden.

Göran Fristorp har alltid, känns det som, funnits i mitt liv. Jag drabbades av honom och hans röst redan 1973 när han tillsammans med Claes af Geijerstam vann den svenska Melodifestivalen med låten ”Sommaren som aldrig säger nej” som innehöll en textrad som då ansågs kontroversiell: ”Dina bröst är som svalor som häckar.”

Denne märkligt okände kändis hade integritet. Han visste att följa sitt hjärta och valde bort en given kommersiell karriär för att tonsätta psalmer och dikter av Lars Forsell, Nils Ferlin, Johannes Edfelt, Gustav Fröding och Erik Axel Karlfeldt. I stället för popscenen valde han samarbeten med artistkollegor som Sylvia Vretahammar, Arne Domnérus, Putte Wickman, Anna-Lotta Larsson…

Livet var för kort för att slarvas bort.

Det var stort när jag för drygt 20 år sen besökte honom för en intervju i det österlenska fiskelägret Skillinge, där han bodde i en gammal fiskarbostad. Byggnaderna runt omkring låg tätt, lite huller om buller. Där lärde han mig ett ord på skånska som jag dittills aldrig hade hört – rullebör – ett dialektalt för skottkärra. Eftersom det är så trångt mellan husen fanns det, berättade han, ett servitut som tillåter grannen att passera genom hans med sina fiskeredskap i en rullebör.

– Hittills har grannen som tur är aldrig utnyttjat det, sa denne skönsjungande trubadur med ett finurligt leende.

Som frilansande artist med blygsam pension var Göran Fristorp in i det sista aktiv som artist. Han var öppen för investeringar av sina sparpengar som skulle kunna bättra på marginalerna. Självanklagande berättar han att han lät sig manipuleras av en person på Facebook och satte in sina besparingar på ett utländskt konto. Avkastningen var så gott som given, trodde han.

När jag tittar på klippet där han med sprucken röst och tårar i ögonen berättar hur han med tillförsikt hade skissat på sina återstående år i livet, men att alla sparpengar nu var borta och drömmarna grusade, är det som ett knivhugg i hjärtat. Gråtandes säger han:

– Skälet till att jag gör den här intervjun är att den kanske kan hjälpa andra.

För han är långt ifrån ensam. Förra året anmäldes 4 000 bedrägerier mot äldre personer men mörkertalet är sannolikt stort, då många skäms för att de låtit sig luras.

För Ystad Allehanda berättade Göran Fristorp att han nu bodde på 30 kvadratmeter i ett litet hus med utedass och utan rinnande vatten.

– Hade jag fått behålla mina pengar hade livet varit helt annorlunda.

Han växte upp i ett annat Sverige, ett tillitsfullt, utan några sociala medier som kunde utnyttjas av skrupellösa individer för att terrorisera och bedra våra gamla. Det är fullkomligt hjärtskärande att denna storartade artist skulle sluta sina dagar i en sådan förnedring. Naturligtvis är det lika synd om alla andra äldre svenskar som under sina liv har arbetat och gjort rätt för sig, men som på ålderns höst förnedras genom lurendrejeri.

De är alla offer för politikers sociala experiment på flera plan. Den hämningslösa digitaliseringen, driven längst i Sverige av alla jordens länder, har inte tagit hänsyn till äldre människors förmåga att hänga med i den tekniska utvecklingen. Det personliga mötet har nedgraderats i takt med att kontor lagts ner och mötet människor emellan ersatts av knapptryckningar på en mobil eller dator utan möjlighet att kunna avläsa motpartens ögon och kroppsspråk.

Det sociala experimentet med ett reservationslöst omfamnande av globalism och modernitet har åsidosatt människor som växte upp och formades i en annan värld, i en annan tid. De offras längs den progressiva vägen och beskylls för godtrogenhet när de egentligen bara fullgör sin del av det sociala kontraktet som påbjöd tillit till sin nästa. Hur skulle de kunna veta att det sociala kontraktet aldrig godtagits av en växande andel människor?

Det är oändligt sorgligt att läsa om Göran Fristorps sista tid. Medan tårarna rinner söker jag tröst i att hans musik fortsatt lever, att den vackra rösten och gitarrspelet ljuder när han besjunger just det sociala kontrakt som hans motpart bröt.

Göran Fristorp blev 76 år.