Krimonologer kunde inte förklara vad det var som hände. Från början av 1960-talet och under 30 år framåt ökade plötsligt våldsbrottsligheten i både Sverige och övriga västländer. Vad var det frågan om?
Det var efterkrigstider, Väst var på uppgång och människor fick det allt bättre. Mordstatistiken hade sjunkit dramatiskt under flera hundra år och under 1900-talet legat stabil, i Västeuropa i genomsnitt på ca 1 mord per 100 000 invånare. Värre var det förr.
I Sverige låg dödssiffrorna på 1400-talet på runt 40 mördade per 100.000 invånare. Ungefär som i dag i flera sydamerikanska länder.
I takt med statens framväxt och dess allt effektivare förmåga att skipa rätt sjönk mordstatistiken stadigt. Människor lärde sig att lägga band på sig, knyta näven i fickan och inte ta saken i egna händer, utan att överlåta hämnden åt rättsstaten. Flera världsledande kriminologer menar att även den stigande läs- och skrivkunnigheten spelade roll liksom kristendomen, inte minst protestantismen vars läror predikade både självtvivel- och behärskning och att våld mot andra vare sig är förenligt med den kristna kyrkans ideal eller Guds vilja.
Människor blev allt mer civiliserade. Men så hände som sagt något på 1960-talet. Det märkliga är att det skedde samtidigt i Västvärldens många olika länder. I en makrotrend ökade våldet, inte i närheten av de nivåer som rådde på medeltiden, men ändå en markant ökning. För att i princip samtidigt sjunka tillbaka i början av 1990-talet.
Hur förklaras detta?
En kulturrevolution ägde rum, inte minst i Sverige. Gamla sanningar och auktoriteter ifrågasattes och en kraftfull normförskjutning ägde rum samtidigt som välståndet ökade. Det mesta kastades på ända; synen på sexualitet, könsroller, traditioner, religion och så vidare. De flesta blev så klart inte kriminella, men ökningen var ändå påtaglig. En generation av njutningssökande, allt mer droganvändande, frihetstörstande unga växte upp utan tidigare auktoriteters vägledning. Gamla normer sågs som just gamla och passé. Civilisationsprocessen som pågått från 1600-1700-talet och framåt stannade upp och det fick konsekvensen att våldsbrottsligheten ökade.
Sakta men säkert återställdes ordningen i vad Steven Pinker kallar en re-civiliserande process. Samhällen började återcivilisera de unga männen, det straffrättsliga systemet blev på ett generellt plan mer förutsägbart, självkontroll blev allt mer centralt i brottsförebyggande program och man återgick till att uppvärdera värdet av det personliga ansvaret. Våldsbrottsligheten sjönk i västvärlden till de mer ”normala” nivåerna som rådde under stora delar av 1900-talet.
Det är detta svenska kriminologer syftat på när de länge hävdade att brottsligheten inte ökade, att snarare var tvärtom.
I sak hade de rätt men tycktes missa, i alla fall inte vaksamma på, att Sverige för omkring tio år sedan började sticka ut från de övriga jämförbara länderna när det kommer till bland annat skjutvapenvåld och återkommande användning av handgranater och sprängningar av fastigheter.
Medan det europeiska genomsnittet av dödligt skjutvapenvåld ligger på cirka 1,6 avlidna per miljon invånare har Sverige omkring 4 avlidna per miljon. Sedan 2018 har det till dags datum ägt rum 2193 skjutningar som lett till 735 skadade och 326 ihjälskjutna i landet.
Det är därför internationell media gång efter annan rapporterar med förundran över utvecklingen med braskande rubriker som:
”Den våldsamma gängkrisen skakar om Sverige” (Financial Times).
”Så blev fredliga Sverige Europas huvudstad i mordskjutningar” Wall Street Journal)
”Sverige drabbat av oöverträffade nivåer av gängvåld” (The Guardian).
Hur ska man då förklara att Sverige fått en typ av kriminalitet i en omfattning som andra jämförbara länder inte har? Om det ligger något i Steven Pinkers men också sådana som Francis Fukuyamas och Manuel P. Eisners hypoteser kan man med tanke på vilka som är gäng- eller klankriminella säga följande:
Man blir inte kriminell för att man är invandrare. De flesta blir inte det. Men om många svenska och västerländska ungdomar från 1960 och framåt hade svårt att navigera i allt det nya och det bidrog till ökad våldsanvändning, varför skulle inte detsamma gälla, men i ännu högre grad, de människor som lämnat det invanda bakom sig och kastats in i något radikalt annorlunda som rör i princip varenda aspekt av vad det innebär att vara människa?
De flesta kommer från djupt traditionella samhällen, konservativa, religiösa, utan en enda dags erfarenhet av en sekulär, liberal, demokratisk rättsstat. Om man aldrig erfarit och tränats i yttrandefrihet, om man inte vet vad en socialtjänst är och varför de får ”lägga sig i”, om man aldrig hört talas om lågaffektivt bemötande, juridiskt kön, om normkritik, transor och hbtq-personers rättigheter och dessutom kanske har låg utbildning och erfarenheter av krigstrauman, då blir det omvälvande.
Om man ska förstå något av dagens brottslighet, framväxten av den nya tidens kriminalitet bör man ta i beaktande det språkliga, sociokulturella, norm- och värderingsmässiga spänningsfält som den andra generationens invandrare växer upp i. Men det görs sällan med hänvisning till att de flesta gängmedlemmar som skjuter, spränger och begår allt vansinnigare illdåd ju är födda i Sverige och har gått i svensk skola. Deras brottslighet betraktas därför som ett helt igenom svenskt fenomen. Det kan därför inte knytas till invandring utan till den inhemska socioekonomiska situationen.
Man utgår då från att skolan är den enda socialiseringsagenten och bortser helt från att familj, släkt, kompisar och grannskap har ett enormt inflytande på socialiseringen av unga. Det är naturligtvis ett logiskt felslut av rang. Dessa unga är oftast utsatta för dubbla och diametralt olika socialiseringar.
Redan sociologen Émelie Durkheim skrev i ämnet och namngav fenomenet med ett grekiskt ord – anomi – som betyder laglöshet. Det är ett tillstånd som inträder när de normer, moraliska värderingar och strukturer som tidigare gällde för ett kollektiv utsätts för kraftfullt ifrågasättande av andra konkurrerande system.
När ”det gamla” försvagas och allt mer tappar i styrka uppstår ett krisläge som vissa människor klarar bättre, andra sämre, en del inte alls. Avsaknaden av tydliga eller ibland tvetydiga regler och normer leder till att skillnaden mellan gott och ont blir oklar och diffus och som i sin tur riskerar leda till en slags uppgivenhet och ett moraliskt förfall, till anomi - laglöshet.
Är det inte detta vi bevittnar?
