Rubriken lyder: ”Här firas barnbröllop mitt i stan – i Malmö och Helsingborg”.

I en omfattande kartläggning har Sydsvenskan visat att bara inom en enda större skånsk släkt har åtminstone tio barn gifts bort. Det har skett mitt bland oss, i offentligfinansierade skollokaler och andra stora byggnader.

Nej, det är ingen skånsk tradition att gifta bort barn, vare sig med kusiner eller andra. Inte heller i övriga Sverige. Man får gå långt tillbaka i svensk historia för att hitta sådana äktenskap. Ungefär 1000 år. Vid medeltidens början var klanbaserade släktnätverk den grundläggande samhällsstrukturen. Någon övergripande stat fanns ju inte. Då behövdes något annat – en stor ätt.

Den vid tidpunkten dominerande maktinstitutionen – katolska kyrkan – förbjöd vid medeltidens början äktenskap om paret delade släktskap sex led bakåt. Tidigt under 1200-talet inskränktes äktenskapshindren till kusiner i tredje släktledet (bryllingar). Och inte minst och framför allt: kyrkan förbjöd tvångsäktenskap. Äktenskap skulle ingås frivilligt, av kärlek. Hur är det då möjligt att Sydsvenskan funnit en hel drös skånska barn som gifts bort inom bara en enda enskild släkt?

Ja, det är den där – för beslutsfattare – oväntade kulturkrocken. Det är en illustration av det faktum att sociala och kulturella mönster ser olika ut i världen, och när världen nu är här är det inte ovanligt att sådana äktenskapstraditioner praktiseras också i exil.

Stackars socialtjänsten. Om man någon gång ska använda ordet ”utsatt”, som man annars mest gör när man ska beskriva invandrartäta områden, är det nu. Socialtjänsten är i sanning en utsatt myndighet. Personalen förväntas, utan någon förberedelse från socialhögskolan, utan historisk, kulturell eller antropologisk utbildning och kompetens hantera sedvänjor och strukturer som inte funnits i Sverige på 1000 år.

Ja, det är verkligen synd om socialtjänstens anställda.

Vare sig de eller andra trodde nog att barnäktenskap skulle bli ett fenomen i Sverige. Ändå har, i ärlighetens namn, sådana förekommit inom en minoritetsgrupp under lång tid. Den romska. Men utan att offentliga institutioner har tagit förekomsten på tillräckligt allvar och i hög grad sett mellan fingrarna. De är ju en av våra fem nationella minoritetsgrupper. De måste få behålla sin kultur. Eftersom vi i Sverige är tafatta och livrädda för att bli utpekade som rasister offras förvånansvärt lätt de annars heliga grundläggande principerna om individens fri- och rättigheter.

På så vis är Sverige ett svårbegripligt land. Konstigt. Eller weird som man säger på andra sidan Atlanten.

Sydsvenskan har hur som helst gjort ett imponerande arbete med kartläggning av den stora transnationella släkten och deras barnäktenskap, liksom av hur den stackars socialtjänsten famlar. Jag hade bara önskat att man inte beskrivit släkten som en visserligen stor men random släkt. Det är vare sig släkten Jönsson eller Persson som gifter bort sina barn. Det blir liksom inte fullt ut begripligt om man använder sig av ordet släkt utan vidare förklaring.

Så, därför en snabbkurs om skillnaden mellan begreppen ”klan” och ”släkt”:

När antropologer studerar släktskapsgrupper fokuserar de på samhällen där sådana styrs av formella principer och regler. Man analyserar för det första; vad utgör en släktgrupp? Därefter; vilken funktion spelar den i samhället? Vilka förpliktelser har den enskilde gentemot sin grupp och vice versa? Därutöver undersöker antropologer graden av den konkreta och praktiska påverkan och inflytande som släktskapsgruppen har i medlemmarnas vardagliga liv.

I alla kulturer känner man till fler släktingar än de som ingår i den allra närmsta familjen; en faster, moster, farbror, kusin, mormor, farfar och så vidare. Man kan ha nog så starka känslomässiga band till sina släktingar, men i Sverige och Västvärlden finns numera inte något regelverk kring vilka roller de olika släktingarna ska ha gentemot varandra. De är i jämförelse med det vi här talar om väldigt löst sammanfogade. Vi umgås helt enkelt på frivillig basis med de släktingar vi tycker om. Några äldre farbröder samlas heller inte för att avgöra vilka som ska gifta sig med vem.

Släktgrupper som har konkreta reglerade funktioner bortanför västvärldens frivilliga sådana kallar antropologer för ”klaner”. Det kan i olika grad handla om hur och med vem man bör gifta sig, vem som har tillgång till mark och annan egendom, hur man fördelar resurser, om vilket politiskt och religiöst ledarskap man följer, vilka som ska betala för släktingars bröllop och begravningar och vilka som är förpliktigade att bidra med pengar för att kompensera en annan grupp som en medlem i den egna har begått en brottslig handling mot.

Medan en släkt i väst endast är en social gemenskap – om ens det – är en klan både en social, ekonomisk, juridisk och politiskt enhet med särskilda äktenskapsmönster. Det är därför det är missvisande att tala om ”släkter” eller ”släktnätverk”. Ordet leder tankarna fel, får inte med de aspekter som ryms i begreppet ”klan”.

En nyckel för att förstå om det rör sig om en vanlig svennebanansläkt eller om klanstrukturer, är när man finner så tydliga äktenskapsmönster som i Sydsvenskans skånesläkt. Giftermålen är strategiska och binder samman de olika släktkonstellationerna. Det var sådana som sociologen Max Weber syftade på när han påpekade att upplösningen av starka formaliserade anhörignätverk är en förutsättning för bildandet av liberala demokratier. Intakta lojalitetsband mellan och framför allt inom olika släktgrupper riskerar att trumfa lojaliteten till opersonliga lagbundna institutioner med oväldiga tjänstemän.

Är det inte därför vi på senare tid fått problem med allt fler läckor och infiltration av myndigheter och kommunala förvaltningar?

Kanske blir det Sydsvenskans nästa granskning.